Vi bär. Det är vad vi gör.
Andras känslor, andras problem, andras relationer. Inte för att någon bad oss. Det är bara så det alltid har varit. Så länge vi kan minnas har vi varit den som ser, den som fixar, den som håller ihop.
Varför blev det så? Kanske började det tidigt, hemma, där vi lärde oss läsa av stämningen för att veta hur dagen skulle bli. Kanske växte det fram långsamt, genom år av att vara den som såg vad som behövde göras. Eller så upptäckte vi bara att det fungerade. Att vi blev behövda när vi tog ansvar. Uppskattade. Älskade.
Så vi fortsatte.
Nu märker vi det knappt längre. Hur snabbt vi fångar upp att något är fel. Hur deras känslor plötsligt blir våra att hantera. Att läsa av, justera, försöka lätta upp. Som om vi kunde göra deras dag bättre om vi bara anstränger oss tillräckligt.
Eller så behöver något fixas och vi agerar innan vi hunnit tänka. Deras problem blir vårt projekt. Vi bokar tiden, kollar upp, löser det ingen bett oss lösa. För tanken på att låta bli? Ja, den känns värre.
Och vem ska hålla kontakten vid liv om inte vi? Deras relationer blir våra att sköta. Vi föreslår och påminner, ser till att det blir av. Vad som händer om vi slutar? Det vill vi helst inte tänka på.
Det som kan gå fel blir vårt att förebygga. Vi ligger steget före, alltid redo. För tanken på att inte ha gjort tillräckligt är svårare att leva med än att göra för mycket.
Är det konstigt att vi är trötta?
Vi har burit så länge. Så mycket. Så självklart.
Men tänk om vi kunde lägga ner bördan utan att tappa omtanken. För det är inte kärleken vi släpper. Det är allt vi tog på oss fast ingen bad oss. Allt det som aldrig var vårt.
Att reflektera över
Vad tar du på dig fast ingen bett dig?
Vad skulle du kunna släppa, bara lite?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Uppväxt i ett hem med en svår barndom med droger,mobbing etc.
Fick tidigt lära mig att jag var ingenting ej önskvärd.I skolan mobbad.Mådde oehörg dåligt som ung,ville verkligen inte leva.Alltid kännt mig annorlunda utanför.En annan insikt och mognad jämfört med andra.Alltid kännt mig äldre.Ej gjort det som alla andra.Undviker,byter ämne då det kommer till familjen osv.Det är ff svårt.Har 3 barn med Npf diagnoser.
Mår bättre dvs pga Sertralin,gått och pratat osv.Lärt mig att tänka på mig själv,ta det lugnt.Trivs på jobbet med underbara arbetskompisar men känslan av att känna sig,tänka annorlunda lär nog aldrig försvinna.Vi blir ju också så som vi blir formade som barn.
Vi får alla kämpa på.
Kram Pernilla
Så tufft du har haft det Pernilla. Utanförskap och ensamhet har präglat dig på alla sätt och vis. Fint att du har tagit hjälp och gott att du känner gemenskap på jobbet. Tusen tack för att du delar med dig av det svåra. Det hjälper många här att känna sig mindre ensamma. Ja, lietmindre utanför. 🥰🙏
Tack för ännu ett bra tema med kloka frågor! Jag tar nog gärna på mig att se till att alla får vara med. Erfarenheten från min uppväxt att känna mig utanför och alltid anpassa mig efter andra, vill jag inte att andra ska vara med om. Om jag släpper på det ansvaret nu, kan jag känna mig självisk. Men jag vet också att var och en behöver få göra på sitt sätt, i sin takt och att man vill få ta eget ansvar (då växer man som person).
Ja, det är en balanskonst det där. Att släppa på ansvaret och samtidigt visa tillit till andra och respekt mot sig själv och sina egna behov. Tack för att du delar med dig Heléne. 🥰
Jag vet inte vad jag skulle behöva släppa män det är något som jag tänker på vage dag är fullt medveten på har för mycket om kring mig jag måste bättra mig
Vi gör alla så gott vi kan. Och det är gott nog. 🥰
Jag har varit precis som du beskriver. Ibland tror jag det står i pannan på mig att jag är den som lyssnar och bär andras bekymmer och svårigheter. Vänner, kollegor och släktingar alla hade de något de behövde hjälp med. Det behövdes ett par sjukskrivningar med utmattning för att förändra mitt beteende. Det är fortfarande svårt men det jag gjort är att jag begränsar mig för vem som jag ska finnas till för. Jag har ett idag vuxet barn med särskilda behov som jag så länge jag förmår, behöver vara ett extra stöd till. De finns stöd i samhället men det är definitivt inte tillräckligt. I kontakten med myndigheter behöver man idag mer eller mindre själv vara expert för att få den rätta hjälpen. Så klart ser jag mönstret från min mamma som alltid ställt upp och aldrig sagt nej.
På senare år är jag mkt mer observant på vad jag vill och mår bra av. Dock kan det ibland låta hårt när jag sätter gränser.
Tack Annnette för att du lyfter fram konsekvenserna av vårt bärande. Trötthet, utmattning och sedan sjukskrivning. Och jag tror dig när du skriver att det krävs en hel del tåga för att få rätt hjälp idag. 🥰
Tack för den reflektion du delar med dig av.
Bra fråga….”varför blev det så?” Att vi tog på oss ansvar, fixade och donade?
Jag har sällan haft modet att säga nej, eller inom mig veta var min gräns går och sedan agerat så som hade varit mer gynnsamt för mig.
Jag har nog velat undvika utanförskap som redan kändes påtagligt och därmed inte velat riskera mer utanförskap. Jag har haft lite eller ingen tillit till att jag får vara med även om jag har en egen åsikt eller sätter gränser om det är något som inte är av intresse för mig. Jag har trott att jag är elak om jag har en egen åsikt och gör egna val. Jag har trott att det skadar andra.
Tack för din nära och ärliga reflektion Madeleine. Dina rader speglar så väl den där innersta upplevelsen. Att vi tror att vi inte har rätt att säga nej och stå upp för oss själva. Och att vi till och med tror att det skadar andra när vi gör det. 🥰
Jag känner igen mig! Efter en helg av ta hand om en nära anhörig sitter jag nu här och inser hur mycket det dränerat mig. Jag får stanna hemma från jobbet imorgon för jag har ingen kraft kvar. Det är inte bara själva omhändertagandet som dränerar utan lika mycket mitt motstånd. Skam och skuld dyker upp. Det är så svårt. Tack för att jag får skriva av mig.
Det är så viktigt det du tar upp Siv. Att det inte bara är omhändertagandet som tar vår kraft utan även de jobbiga känslor som finns på vår insida. Fint att du tar hand om dig idag. 🥰
För mig blev det tvärtemot! Blev så arg, blev så att när en vän ifrågasatte varför jag inte kunde hämta henne? Till lunch i kyrkan! Jag hade sagt jag lovar inget! Hade en tid att passa efteråt och kunde inte köra henne tillbaka! Då säger hon att jag kan gå hem?? Det var snö o halt påminde jag henne om, och det är inte mitt ansvar, var gör jag om du ramlar (har hon gjort tidigare) du måste tänka om, skaffa färdtjänst och du får ju sjukresa till sjukhuset! Ja,ja säger hon,? Men färdtjänst är dyrt???pust ingen insikt? Alls? Så nästa ggr om hon tar upp det här tänkte jag ta det med lite humor 🤗och säga som Astrid Lindgren sa: du har kanske lite ludd i öronen,? För jag sa,: jag kan inte lova någonting!🙂😔det hade varit lättare och säga NEJ bara från första början, eftersom jag bara har ansvar för mig själv och att köra bil när det är halt! Men tror inte hon hade förstått 🤔arg blev jag i alla fall😔
Tänker att vi ofta råkar ut för just detta som du beskriver. Det som andra uppfattar som ett ”ja” är ett luddigt ”nej” från vår sida. Dessa händelser hjälper oss att bli tydligare nästa gång vi råkar ut för något liknande. Inget ont som inte har något gott med sig med andra ord. Tack för att du delar med dig Margareta. 🥰
Tack Marie måste vara tydligare i fortsättningen🙏😔
Jag har precis insett att min vänskap sen 20 år tillbaka handlat om att jag anpassat mina behov och känslor efter min vän, låtit hennes väsen komma i första hand. Efter några månaders uppehåll där hon inte hört av sig, och jag nu sagt att jag saknat henne men att jag inte mått så bra under pausen samtidigt som jag velat respekterat hennes behov – så säger hon att jag nu tar för mycket utrymme och att hon inte kan hjälpa att man som vän ibland hamnar ur fas. Vilket inte är det jag menar alls. Det gör ont i mig, men jag tror att det är dags för mig att släppa taget… Jag vill också kunna bli hållen. Men jag vet inte hur man gör det, utan att själv drabbas av skuldkänslor. Jag har alltid ”gett vika” förut.
Vilken viktig insikt du har gjort Astrid. Du ser er dynamik och du kan också känna att detta inte är rätt för dig. Samtidigt håller du dig själv i den smärta som uppstår. Ser dina behov i allt detta och står upp för dem. Det är stort. 🥰
Det du skriver Astrid träffade mig rakt in i hjärtat. Det var så vackert formulerat trots den hårda insikten och sorgen det väckte av att också känna igen mig exakt i dina ord. ”Jag vill också kunna bli hållen. Men jag vet inte hur man gör det, utan att själv drabbas av skuldkänslor. Jag har alltid ”gett vika” förut.” Tusen tack för att du delade med dig!
Så igenkännande. För mej har det varit så, att jag tagit på mej att fixa, för att jag ska känna mej omtyckt. Vet att det är fel, men jag har med mej detta sen barnsben. Jag är idag 86 år och har fortfarande kvar dessa känslor, tyvärr.
Tack för att du vill berätta Ingamaj. Mönster som dessa sitter djupt och jag tänker att vi alla gör så gott vi kan när det gäller vår personliga utveckling. 🥰
En mycket träffande text för min personliga del. Jag blev tidigt i livet formad till att läsa av stämningen hemma, mycket beroende på brist på genuin, varm och kärleksfull kommunikation. Det mesta handlade om att uppfostras till en välartad flicka.
Detta har präglat hela mitt liv med en kamp om att bygga självkänsla och egenvärde. Efter många terapiomgångar har jag nu efter 60 äntligen, på riktigt, kommit i mål. Både med förståelse och försoning.
Min pappa gick bort för några år sedan under traumatiska förhållanden men nu kan jag känna en frihet i detta. Jag hade ett längre avbrott i kontakten med min mamma vilket, i terapi, förlöste en stor sorg i att inte blivit sedd som barn.
Nu har jag byggt en egen, inre trygghet och känner mig stark, lycklig och värdefull!
Jag känner så väl igen mig i det du skriver, min egen historia, bla som barn, påminner om din. Tyvärr har jag inte ännu hittat, till det som du beskriver, trygghet, självkänsla mm.
Jag har gått i terapi, men inte hittat rätt person/terapeut, i den djungeln, tyvärr. Har du några tips, så skulle jag bli glad. Jag är i samma ålder som du o bor i Stockholm.
/ Maria 🌸
Där satte du ord på hela min barndom och uppväxt. Jag har inte gått i terapi men jobbat mycket med mej själv. Kommer ihåg dagen när jag var 16 år och jag kom till insikt om att jag skall inte behöva ha det så här . Men man behöver ständigt påminna sig själv.
Är idag 70 +.
/Kerstin
Jag blir så glad för din skull. Det kan var en lång väg till den där inre tryggheten men så värt resan. Tack för att du vill berätta Maria. 🥰
Jag skulle kunna ta mindre ansvar för relationen till mina syskon. Jag ifrågasatte vad som inte var rättvist och ärligt gentemot andra anhöriga och jag blev själv utsatt för deras orättvisa och motarbetande. Fick inte gehör och inget erkännande när det visade sig att jag hade haft rätt. Vår kontakt är inte bruten men jag känner att jag inte har samma respekt för dem. De har visat egenskaper som jag inte uppskattar hos personer som jag vill ha nära mig. Det är samtidigt en sorg. Skäms också å deras vägnar. Den skammen kan jag lämna. De har eget ansvar även om de inte förstår bättre.
Så modigt av dig att stå upp för andra och för dina egna värderingar. Känner din sorg trots att du till slut fick rätt. Tack Celia för att du delar med dig så öppet och insiktsfullt. 🥰
Ja, jag bär. Och bördan börjar bli tung. Det känns orättvist eftersom bördan inte syns samtidigt som den blir tyngre.
Jag var en rädda-världen-tjej som ung, då var det ingen börda att bära eftersom det jag bar gav bränsle och kraft och ungdom medgav uppmärksamhet, påverkan och möjlighet till viss förändring.
Idag behöver jag visa mig själv mer omsorg för att fortsätta utvecklas och inte brytas ned eller bli bitter.
I yrket som specialpedagog handleder jag både umgdomar och vuxna bland annat i hur de själva kan ta ansvar för sina känslor och bli medvetna om hur känslor bidrar till stämning, klimat och miljö. Det lättar bördan en smula för tillfället, att kunna hjälpa.
Bitterheten, ja. Den blir ofta ett resultat av att vi burit för mycket och för länge. Vad underbart att höra att du nu hjälper andra med just detta. Tack Viktoria för att du delar med dig. 🥰
Det jag tar på mig fast ingen bett mig är ansvaret över det sociala, kollektiva måendet. Jag måste vara glad, käck och alltid ställa upp även om det skaver. Om jag inte vill, känner jag mig dålig och som om jag förstör allt. Jag vet inte hur jag ska hantera att jag alltmer tillåter mig att känna efter och tänka efter nu på ett sätt som gör att JAG inte blir så himla besviken på att jag inte når upp till min gamla roll.
Det jag skulle kunna släppa, bara lite, relaterat till det, är just att tillåta mig att ta ett steg tillbaka och inte försöka för allas bästa – det räcker med mitt.
Tack Anna. Så fint du beskriver vår vånda med att släppa och det mod vi behöver. Tycker om ”det räcker med mitt”. Det är ett fint budskap att bära med sig. 🥰