Vi bär. Det är vad vi gör.
Andras känslor, andras problem, andras relationer. Inte för att någon bad oss. Det är bara så det alltid har varit. Så länge vi kan minnas har vi varit den som ser, den som fixar, den som håller ihop.
Varför blev det så? Kanske började det tidigt, hemma, där vi lärde oss läsa av stämningen för att veta hur dagen skulle bli. Kanske växte det fram långsamt, genom år av att vara den som såg vad som behövde göras. Eller så upptäckte vi bara att det fungerade. Att vi blev behövda när vi tog ansvar. Uppskattade. Älskade.
Så vi fortsatte.
Nu märker vi det knappt längre. Hur snabbt vi fångar upp att något är fel. Hur deras känslor plötsligt blir våra att hantera. Att läsa av, justera, försöka lätta upp. Som om vi kunde göra deras dag bättre om vi bara anstränger oss tillräckligt.
Eller så behöver något fixas och vi agerar innan vi hunnit tänka. Deras problem blir vårt projekt. Vi bokar tiden, kollar upp, löser det ingen bett oss lösa. För tanken på att låta bli? Ja, den känns värre.
Och vem ska hålla kontakten vid liv om inte vi? Deras relationer blir våra att sköta. Vi föreslår och påminner, ser till att det blir av. Vad som händer om vi slutar? Det vill vi helst inte tänka på.
Det som kan gå fel blir vårt att förebygga. Vi ligger steget före, alltid redo. För tanken på att inte ha gjort tillräckligt är svårare att leva med än att göra för mycket.
Är det konstigt att vi är trötta?
Vi har burit så länge. Så mycket. Så självklart.
Men tänk om vi kunde lägga ner bördan utan att tappa omtanken. För det är inte kärleken vi släpper. Det är allt vi tog på oss fast ingen bad oss. Allt det som aldrig var vårt.
Att reflektera över
Vad tar du på dig fast ingen bett dig?
Vad skulle du kunna släppa, bara lite?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Ja, jag bär. Och bördan börjar bli tung. Det känns orättvist eftersom bördan inte syns samtidigt som den blir tyngre.
Jag var en rädda-världen-tjej som ung, då var det ingen börda att bära eftersom det jag bar gav bränsle och kraft och ungdom medgav uppmärksamhet, påverkan och möjlighet till viss förändring.
Idag behöver jag visa mig själv mer omsorg för att fortsätta utvecklas och inte brytas ned eller bli bitter.
I yrket som specialpedagog handleder jag både umgdomar och vuxna bland annat i hur de själva kan ta ansvar för sina känslor och bli medvetna om hur känslor bidrar till stämning, klimat och miljö. Det lättar bördan en smula för tillfället, att kunna hjälpa.
Det jag tar på mig fast ingen bett mig är ansvaret över det sociala, kollektiva måendet. Jag måste vara glad, käck och alltid ställa upp även om det skaver. Om jag inte vill, känner jag mig dålig och som om jag förstör allt. Jag vet inte hur jag ska hantera att jag alltmer tillåter mig att känna efter och tänka efter nu på ett sätt som gör att JAG inte blir så himla besviken på att jag inte når upp till min gamla roll.
Det jag skulle kunna släppa, bara lite, relaterat till det, är just att tillåta mig att ta ett steg tillbaka och inte försöka för allas bästa – det räcker med mitt.