”Jag ska se om jag hinner.”
Orden kom efter en stunds tvekan. En tvekan vi svepte in i vänlighet. Vi hade ju inte sagt nej.
Men vi hade inte sagt ja heller. Vi hade egentligen inte sagt någonting alls.
Och sedan låg frågan där. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag. Fyra dagar då den fanns med överallt. I duschen. I bilen. Mitt i ett samtal om något helt annat.
Fyra dagar med en fråga vi redan visste svaret på. För vår tvekan handlade aldrig om svaret. Bara om att säga det.
Så vad är det egentligen vi väntar på?
Kanske hoppas vi på räddningen. Att alltihop ska rinna ut i sanden innan vi behöver svara. Så att ingen blir besviken och allra minst på oss. Vi vill inte säga nejet. Vi vill att det ska säga sig självt.
Eller så väntar vi på ett skäl. Ett riktigt sådant. Ett som håller om någon frågar. För ”jag vill inte” duger inte, det har vi lärt oss. Så vi letar i kalendern efter något att visa upp. Vad som helst egentligen. Det är inte svaret vi saknar. Det är ursäkten.
Och kanske väntar vi bara på att det ska bli lättare. På den dag då nejet inte känns lika stort och orden kommer enklare. Men den dagen kommer inte. Det blir aldrig lättare. Bara senare.
Hela tiden säger vi nej ändå. Om och om igen. Inne i oss själva. Vi tar beslutet varje morgon och skjuter upp det varje kväll.
Och den som frågade väntar också. Kan inte planera eller fråga någon annan. Kan helt enkelt inte gå vidare.
Så ganska ofta slutar det med att vi säger ja. Inte för att vi vill utan för att så många dagar gått att ett nej nu kräver en förklaring vi inte orkar ge.
Fyra dagar. Och ändå ett ja. Ett högt pris för vår vänlighet.
Men tänk om det snabba nejet är det snällaste vi kan ge?
Den som frågar slipper vänta. Vi slipper bära det vi aldrig tänkte säga ja till. Och ingen av oss behöver hålla andan.
Att reflektera över
Vilken förfrågan ligger och skaver hos dig just nu?
Vad väntar du på ska hända innan du svarar?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
I går kom två personer och bad mig vara med i ett litet ideellt team.De kom var för sig och sa att jag skulle passa in så bra och att de ryckte om mig. Att vi skulle bli ett jättebra lag. Jag gillar dem också och vet att de behöver hjälp. Men jag vet också att jag inte orkar fler åtaganden just nu. Jag har lätt för att falla för smicker. Jag blev så glad att de ville ha mig. Att just jag var utvald att passa in hos dessa fina människor.
Men jag tog ett djupt andetag och förklarade varför jag måste säga nej. Ingen vit lögn denna gång. ( Det tar jag till ibland)
Men….Jag klarade mig inte hela vägen. Så det blev……. Kanske det ser bättre ut efter jul då min kurs är slut….. och om jag har extra energi kommer jag på spontanbesök och hjälper till.
Är ganska nöjd ändå. Tror att de verkligen förstod mitt nej och blev glada åt mitt lilla kanske. De fick ju veta att jag egentligen vill vara med dem om jag kunnat och att det var ärligt.
Härligt att du var ärlig och är nöjd med hur du hanterade deras förfrågan. Tack för din reflektion Madeleine. 🥰
Ja, Tack för att du sätter orden precis som de är🙏 ❤️
Tack Anne. Vad roligt att de landade mjukt hos dig. ❤️
Allt det som du skriver stämmer precis in på hur jag agerat i så många år med ångest och till slut det där ja-svaret som känns och svider, varför sa ja emot mig själv? För att göra den andra till viljes? För att undvika frågor? För att undvika konflikt framöver som aldrig tar slut?!
Tack för att du delar med dig Ann. Tänker att svårigheten med att säga nej handlar om allt det du nämner. Viljan att vara till lags, inte skapa konflikt eller göra andra besvikna. 🥰