Det finns en tyngd vi burit så länge att vi glömt att den är där. Vi tror att det är så här det känns att vara vuxen. Att bry sig. Att vara en sådan som ställer upp. Vi kallar det omtanke, ansvar, kärlek. Och märker inte att vi nästan dignar under det.
Men tänk om en del av det vi bär inte är kärlek alls. Utan något vi lagt ovanpå den. Ett ansvar för hur det går för alla andra. En vikt vi tagit på oss, fast ingen bett oss. Och som vi skulle kunna lägga ner. Utan att kärleken följer med.
Hur skulle det se ut?
Bevakningen tystnar. Den tysta uppmärksamheten som alltid gått i bakgrunden, vem mår hur, vem behöver vad, får vila. Vi bryr oss precis lika mycket. Vi har dem precis lika kära. Men vi håller inte längre reda på allt åt dem.
Vi kan lyssna utan att det blir vårt att lösa. Någon berättar om något svårt, och vi är där. Närmare än förr, för nu orkar vi lyssna hela vägen. Vi bär bara inte hem det efteråt. Det får vara deras.
Vi får finnas mitt ibland dem, utan att försvinna själva. För det var det som hände någonstans på vägen. Vi fanns överallt och för alla, men aldrig riktigt hos oss själva.
Tänk att få vara med på riktigt. Inte halvt här och halvt hos någon annan. Utan hela oss, här och nu. Tillsammans med dem vi bryr oss om.
Vi släppte aldrig taget om dem. Vi fick bara tag på oss själva.
Att reflektera över
Var i ditt liv finns det knappt plats för dig själv?
Vad skulle du vilja fylla den platsen med, om den öppnade sig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Jag gör så gott jag kan utifrån den förmåga och den kunskap jag har …allt jag kan göra, kanske inte ska göras av mig,, det kanske inte alls behöver göras av någon, det kanske ordnar sig i alla fall.
Precis så Els-Marie. 🥰
Upplever att min plats i familjen med man, tre barn och fyra barnbarn är liten.
Känner mig inte betydelsefull, endast jag som bryr mig.
Eller är det mitt eget bekräftelsebehov som tar för stor plats?
Vore fint att kunna släppa och bry mig mera lagom och lämna över.
Tack för att du delar med dig. Tänker på den fråga du ställer dig själv; är det dem eller mitt bekräftelsebehov som spökar. Att kunna skilja på mitt och deras gör det lättare att få perspektiv och därmed skapa bättre förutsättningar för ett inre lugn. Och när jag läser din sista mening så tror jag det det är det som du längtar efter. Att kuna må bra bra oavsett det som händer (eller inte händer) i dina närmaste relationer. ❤️