Snäll, men aldrig arg?

Vi är de snälla. De vänliga. De som tar hand om stämningen i rummet. Som mjukar upp det som skaver. Som hittar något att skratta åt när det börjar bli stelt. Vi är helt enkelt de som bryr oss.

Och stygga? Nej. Det är inte vi. Det finns det andra som är. Men inte vi.

Och arga blir vi heller aldrig. När någon säger något som sårar är vi redan igång. Hon menade säkert inget illa. Han har ju så mycket just nu. Jag är nog bara lite känslig idag. Färdigformulerat och vänligpaketerat innan ilskan ens hunnit ta plats.

För vi har lärt oss att det hör ihop. Stygg och arg. Som om de vore samma sak. Som om den som blir arg också är elak. Och eftersom vi vill vara snälla, verkligen vill det, så har vi lärt oss att inte heller bli arga. Det är ju säkrast så.

Men inte är det samma sak? Stygg är något man är. Arg är något som kommer. Den ena är en människa. Den andra en känsla.

Och ilskan kommer alltid där något betyder något. När någon trampar på det vi vill skydda. När en gräns vi inte visste att vi hade blir överträdd. När något vi bryr oss om inte respekteras. Ilskan dyker upp där omsorgen finns.

Och vi är ju de som bryr oss. Men vi har blivit så vana att bry oss om allt och alla utom oss själva. När andra blir dåligt behandlade blir vi upprörda för deras skull. När vi själva blir trampade på, då har vi förklarat bort.

Så kanske är ilskan inte det hot vi trodde. Kanske är den något vi länge sökt. Ett sätt att märka när vi själva blir illa behandlade. Ett sätt att börja bry oss – om oss själva.