Jag hittar sandkorn i skorna långt in i november.
I väskan, i bilen och i boken som jag aldrig läste ut. En källa till irritation? Nej, snarare en påminnelse om att sommaren inte tar slut bara för att kalendern säger det.
Men i år tänker jag att det inte bara är sanden jag tar med mig. Det är något i sättet att vara under sommarens lite långsammare dagar. Jag hade inte lika bråttom. Jag krävde inte lika mycket av mig själv. Jag lät dagarna bli som de blev.
Och kanske är det något av det vi alla får ta med oss in i hösten. Inte allt, det går kanske inte. Men några korn.
Morgonkaffet som fick ta sin tid. Ingen som väntade, ingenstans vi måste vara.
Sömnen mitt på dagen, utan att vi kallade oss lata.
Dagarna vi vaknade till utan en lista, och som ändå blev bra.
Stunderna då vi faktiskt var där vi var. Inte redan på väg mot nästa.
Hösten fyller sig själv, det vet vi sen gammalt. Listorna hittar tillbaka, tempot likaså. Men något av sommaren ligger kvar i oss ändå. Precis som sanden i skon, som inte bryr sig om kalendern.
Att reflektera över
Vilket av dina egna sandkorn från sommaren bär du fortfarande med dig?
Vad skulle hända om du lät det stanna kvar lite längre?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Hej, jag känner mig otroligt tacksam att få ha några veckor här nere på Västkusten, närmare bestämt på Marstrand. Ön har jag många barndomsminnen från och när jag äntligen fick möjlighet att kunna komma ner hit från Stockholm känns det oerhört skönt.
Många minnen strömmar genom tiderna då vi min familj var här varje sommar. Vi bodde i Kommendantshuset då eftersom min farfar var tillsyningsman på Carlstens Fästning i ungefär 20 år. Efter det när han och min farmor flyttade upp till Uppsala blev det tyvärr inget mer Marstrand.
Efter många år kom jag av en ren händelse i kontakt med den nuvarande kommendanten som bad mig komma och berätta lite om några frågor han hade om vissa fångceller m m.
Nu efter 13 år hyr jag ett ställe hos några fina människor och är här just nu. Jag minns varje liten del av Marstrand från kajen med lilla blå färjan, numera inte i bruk används mest som för uthyrning. Alla gator och naturligtvis fästningen dit jag går ibland på visningar eller s a z guidar mig själv genom minnenas murar och celler m a o det som finns på en fästning byggd 1658 efter Freden i Roskilde.
Nåväl beträffande sandkorn har jag inte många då det är mest klippor underbara hårda solkyssta klippor och saltvatten. Allt detta fyller min själ med ett lugn och en rofylld tillvaro som inte kan jämföras med något annat i mitt liv och sist men inte minst frihet. Tack för ordet.
Min mans och min sommar var den första på 13 år då vi inte var utomlands ! Vi njöt kravlöst av dagarna i vårt fritidshus och grillade badade och påtade i land och köksträdgård. Tog dagarna som de kom. Sa nej till fester och evenemang. Gungade i hängmattan. Gladdes åt nya guldfiskyngel i vår damm.Gapskrattade åt roliga episoder i vårt liv, tokiga händelser.
Vår oplanerade sommar blev den bästa på länge.
Hej
Just nu har jag en känsla av att snart är det slut med trädgården och det är ett helt år till att frön ska i jorden. Ett helt år till lata dagar att gör ingenting. Ett helt år till att umgås ute med barnbarn osv. Ändå vet jag ju att det är så här. Har inget stressigt jobb att gå tillbaka till, jag jobbar på timme men jag tror att jag har drabbats av att se att åren går och jag blir äldre och vill hänga i så länge jag kan
Folk försvinner ju inte men jag har någon slags stress över att allt kommer att ändras. Ja så känns det denna morgon I alla fall. Kan kännas bättre om en timme eller så.😊 tack för att kunna dela detta. Mvh Katarina