“Ser du den där lilla glipan? Vid taklisten. Jag fick aldrig den att sitta riktigt rätt.”
Vi pekar och visar. Vänner som kommer på besök hade aldrig sett den. De såg ett fint rum. Vi ser den varje gång vi går förbi.
Så är det med det vi själva gjort i ordning. Vi ser bristerna. Andra ser bara helheten.
Och så är det också med oss själva.
Vi ser glipan. Ser var det inte blev som vi tänkt. Hur vi backade från vårt nej i förra veckan. Skammen som dröjde kvar långt efteråt. Att vi är vansinnigt trötta fast vi ler. Vi ser allt vi kämpat med, och fortfarande gör.
Och sen säger någon: “Du verkar lugnare på sistone.” Eller: “Du har blivit bättre på att säga ifrån.” Något vi nästan reflexmässigt avfärdar med ett “Idag kanske. Men du skulle sett mig i tisdags.”
Och det är ju ganska begripligt. Vi lever inifrån. Vet vad det kostar oss. Minns alla gånger vi nästan inte klarade det. Vi mäter mot hur det fortfarande känns. Och inifrån känns det tungt.
Men de andra mäter mot något annat. Mot hur vi brukade vara. Därifrån syns något vi själva inte ser. Att något skiftat. Att vi inte är som förr.
Kanske är det därför vi får öva oss i att lita på andras blick. Inte istället för vår egen. Vid sidan av. För när vi själva inte kan se förändringen, är det fint att veta att någon annan redan gör det.
Att reflektera över
Vad sa någon senast om dig som du hade svårt att ta in?
Vad skulle hända om du nästa gång lät det få vara sant?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar