Någon går rakt in i oss på stan. Och vi är de som säger förlåt.
Det är nästan lite komiskt. Tills man tänker på hur ofta det händer, och hur sällan det faktiskt var vårt fel.
Förlåt att jag stör, säger vi och knackar på en dörr som står öppen. Ursäkta, säger vi till kassörskan som råkade ge fel växel. Förlåt, jag kanske har helt fel, säger vi precis innan vi säger något som är helt rätt. Vi ber om ursäkt för att vi frågar, för att vi tar plats, för att vi finns.
Det finns förstås ett förlåt som hör hemma. När vi glömt något viktigt. När vi sårat någon vi tycker om. Då är ordet en bro tillbaka, ett sätt att laga det som gått sönder. Det förlåtet ska vi vara rädda om.
Men det vi gör på stan och i affären och i dörren är något annat. Där har vi inte gjort sönder något. Där ber vi inte om ursäkt för en handling. Vi ber om ursäkt för att vi finns.
Allt det här ursäktandet gör något med oss.
Vi tar mindre plats, säger mindre, kröker oss lite till. Efter ett tag hör vi knappt ursäkten längre. Den bara åker ur oss. Visst, ibland tar andra oss på orden. Men det värsta är att vi till slut tror på det själva.
Så vi kan börja med ett annat ord. Tack för att du väntade, istället för förlåt att jag är sen. Tack för att du lyssnar, istället för förlåt att jag tjatar. Det är nästan samma mening. Men där det ena kröker rygg räcker det andra fram en hand.
Och kanske, längre fram, behöver vi inte säga något alls. Bara finnas, mitt i rummet, utan förlåt.
Att reflektera över
Vilket förlåt säger du oftast, utan att egentligen ha gjort något?
Vad, om något, skulle du kunna säga istället?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar