Någon går rakt in i oss på stan. Och vi är de som säger förlåt.
Det är nästan lite komiskt. Tills man tänker på hur ofta det händer, och hur sällan det faktiskt var vårt fel.
Förlåt att jag stör, säger vi och knackar på en dörr som står öppen. Ursäkta, säger vi till kassörskan som råkade ge fel växel. Förlåt, jag kanske har helt fel, säger vi precis innan vi säger något som är helt rätt. Vi ber om ursäkt för att vi frågar, för att vi tar plats, för att vi finns.
Det finns förstås ett förlåt som hör hemma. När vi glömt något viktigt. När vi sårat någon vi tycker om. Då är ordet en bro tillbaka, ett sätt att laga det som gått sönder. Det förlåtet ska vi vara rädda om.
Men det vi gör på stan och i affären och i dörren är något annat. Där har vi inte gjort sönder något. Där ber vi inte om ursäkt för en handling. Vi ber om ursäkt för att vi finns.
Allt det här ursäktandet gör något med oss.
Vi tar mindre plats, säger mindre, kröker oss lite till. Efter ett tag hör vi knappt ursäkten längre. Den bara åker ur oss. Visst, ibland tar andra oss på orden. Men det värsta är att vi till slut tror på det själva.
Så vi kan börja med ett annat ord. Tack för att du väntade, istället för förlåt att jag är sen. Tack för att du lyssnar, istället för förlåt att jag tjatar. Det är nästan samma mening. Men där det ena kröker rygg räcker det andra fram en hand.
Och kanske, längre fram, behöver vi inte säga något alls. Bara finnas, mitt i rummet, utan förlåt.
Att reflektera över
Vilket förlåt säger du oftast, utan att egentligen ha gjort något?
Vad, om något, skulle du kunna säga istället?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Ja detta med att säga förlåt i tid och otid tycker jag känner igen mig i den men jag vet dock inte på rak arm när bara att det är ofta 🙁
Jag har en känsla av att du kommer märka det i stunden framöver. 😉❤️
Jag reflekterar ofta över detta innan jag t ex frågar någon personal i en butik el frågar ngn efter vägbeskrivning.
Tycker inte alls om att förminska mej själv gm att inleda med ordet ”förlåt” tycker det låter löjligt.
Varierar frågeställningen med Kan jag fråga dej? Vet du Jag söker det o det. med flera.
Brukar avsluta med ” toppen tack t ex.
Bra där Inga-Lill. Tack. ☺️❤️
Så kloka ord, de tar jag med mig💕Tack!!
🥰
Här finns något att vända på för mig.
Tack för denna kloka reflektion.
🥰
Känner så väl igen mig i detta, att alltid be om ursäkt, i allt från smått till stort. Bättre att säga tack än ursäkta. Det ena ger uttryck för mognad, det andra krymper en själv hela tiden. Tack för att du uppmärksammade mig på denna lilla men viktiga detalj.
Små ord kan göra stor skillnad. Tack Björn. 😉❤️
Stämmer precis i alla situationer du nämner. Och när jag läser och ser vilken skillnad om att ändra till ett tack istället. Då bekräftar jag utan att förminska mig själv. Så ”tack” till dig.
Tack till dig för du delade med dig Angela. 🥰👍
Vilken tankeväckande reflektion. Det här ska jag börja förändra. Känner mig alltid liten eller skäms när jag ber om ursäkt för något jag inte gjort. Ex när någon står i vägen med sin kundvagn i affären,ursäkta kan jag få komma fram. Istället bara säga kan jag få komma fram👏Tack
Ja, vi gör det så himla många gånger. Blir nu så himla full i skratt för jag ser hur vi alla nu kommer säga ”tack” istället för ”förlåt”. Skapar en ny trend. 😃❤️👍
Förlåt när jag gråter. Känns som man förstör stämningen. Fast det är jobbiga känslor som behöver komma ut.
Tack för fin text!
/ Anna
Att se någon bli känslomässigt berörd är det finaste som finns. Och jag vet att det inte är bara jag som tycker det. 😉❤️