Det finns en särskild sorts trötthet.
Inte den som kommer av att vi sprungit för fort eller sovit för lite. Utan den som ingen vila rår på.
Vi kan sova en hel natt och ändå vakna lika trötta. Ta en helg ledigt utan att bli utvilade. Komma hem från en lång semester precis lika tomma. Och sedan undra vad det är för fel på just oss.
Men det är inget fel på oss. Vi tror bara att tröttheten kommer av allt vi gör. Av allt vi hinner och uträttar och betar av. Och visst. Det tröttar. Men en del av tröttheten kommer inte alls av vad vi gör. Den kommer av vad vi bär.
För vi bär ju. Inte kassar och tunga lyft. Utan dem runt omkring oss.
Vi ligger vakna över ett samtal som inte lät bra. Vi bär en oro för någon som säger att allt är fint, fast vi hör att det inte är det. Vi håller reda på hur var och en mår, vad de behöver, vad vi lovat. Och det väger. Det med. Fast ingen ser.
Så varför lägger vi inte bara ner? Det är ju det alla säger. Sätt en gräns. Släpp taget. Tänk på dig själv. Men det är inte så lätt. För hur lägger man ner någon man bryr sig om?
Och kanske är det inte heller det vi ska. För vi bär ju dem av kärlek. Och kärleken är inte problemet. Den får vi behålla.
Men någonstans har vi lagt något ovanpå kärleken. Ett ansvar. För hur det ska gå för dem. För att allt ska bli bra. Och det är det som tynger oss. Inte kärleken, utan allt vi tagit på oss i dess namn. Det är där vi kan släppa lite. Bry oss precis lika mycket. Bara bära lite mindre.
Att reflektera över
Vad bär du på just nu, som egentligen inte är ditt att bära?
Skulle du kunna bry dig precis lika mycket, fast du bar lite mindre?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Hej!
jag har märkt att att om jag har för många människor runt mig så blir jag dränerad å måste gå undan även om det är mina goda vänner… De har lärt sig att de inte har gjort nått fel men att jag behöver det. För då får jag orken att kunna umgås igen.
Vad bra att du har noterat vara din gräns går och ännu bättre att du har förmedlat den till dina vänner. 🥰👍
Hvordan kan man ikke bære, når man hele tiden får hauger av familiens problemer lagt på seg. Hvis jeg trekker meg unna får jeg dårlig samvittighet og føler meg egoistisk. Det er heller ikke lett å bære.
Tack för att du delar med dig Marit. Och nej, det är verkligen inte lätt att sätta gränser mot sin omgivning. Skulden kommer direkt. Den får att må så dåligt att man går tillbaka till sitt gamla invanda beteende. Men det skulden säger – ”du är inte en snäll/god människa om du inte hjälper den som behöver dig” – är faktiskt inte sant. Man kan vara snäll och omtänksam, och ändå säga nej. I kursen ”Bara ditt ansvar” pratar vi mer om detta i den tredje workshopen. 🥰
Tack för din reflektioner, jag läser dem alla och tycker väldigt mycket om det jag läser. De leder till eftertanke och ibland till insikt. Jag ser fram emot dina kloka ord.🙏❣️
Tack Majlis. Vad roligt att mina texter landar så mjukt hos dig. 🥰
Att jag blir tröttare det vet jag men inte många andra, riktigt dåliga dagar skyller jag på mitt sömnmönster som faktiskt är katastrof. Sover i ungefärliga 20-30 minuters intervaller och vaknar däremellan med alla möjliga lösningar till alla vänner, kollegor och familjen men jag kan inte lösa mina egna, de blir bara jobbigare att hantera. Dina texter hjälper för till slut inser även jag att dina budskap faktiskt handlar om mig,/Tack otroligt mycket för dina beskrivningar.
Det gör mig ont att du inte sover så bra Marcus. Det är ju oftast där mitt i natten som orostankarna kommer. Gott att du börjar sätta fokus på dig och dina behov. SOm jag ser det är detta ett viktigt steg om man har varit den som brytt sig på tok för mycket om andra. Ovant i början. Nästan otillåtet. Men ack så nödvändigt. ☺️❤️
Var drar man gränsen för ansvaret att vara medmänniskor och hjälpa varandra?
Bra fråga Eva. Jag tänker att det inte finns ett entydigt och enkelt svar på den frågan. Men skillnaden ligger i om det är ditt att bära eller inte. Att lyssna, finnas där och vara ett stöd kan vi ofta göra utan att det tär. Det som gör skillnaden är när vi tar över ansvaret för lösningen och resultatet. När vi tar ansvar fö hur det ska går för dem. Deras känslor, deras val, deras liv. Det är sällan vårt att bära. Hur mycket vi än bryr oss om dem. ❤️
Det är precis den gränsen min kurs ”Bara ditt ansvar” handlar om att hitta.
Jag är glad att jag hittat hit till ”Bli mera du”.
Denna veckas text träffade rakt i hjärtat.
Att känna ständig trötthet, trots hyfsad bra sömn för det mesta.
Jag lever i ett förhållande där det finns missbruk och har länge tränat på att lämna över ansvaret på den det berör.
Har dock inte tänkt på att min ständiga trötthet hänger ihop med det men anar att det kan vara så.
En ständig oro över vad som väntar.
Tack för att du delar med dig Annika. Så hoppfullt att du har börjat ta stegen mot att bli fri från ditt medberoende. Och visst är det så. Det finns inget så tröttande som att bära någons ”liv” på sina axlar. 🥰