Springa, sprang, sprungit. Hinna, hann, hunnit. Ja, tänk vilket tempo livet kan ta. Vi springer mellan möten, åtaganden och andras behov. Alltid med blicken framåt, alltid på väg. Vi springer för att inte komma efter. För att inte missa något viktigt. För att vara den som alltid finns där. Vi vet vad som händer om […]
Staketet runt din trädgård är synligt för alla. Det markerar: hit men inte längre. En gräns som omgivningen respekterar för att den är synlig, konkret och omöjlig att missa. Men innanför staketet finns också gränser. Mjukare. Nästan osynliga för andra. Som buskaget mellan rosenrabatten och köksväxterna. Som perennerna som skapar naturliga övergångar i det tysta
Gränser för din egen skull Läs mer »
”Hur svårt kan det vara?” muttrar jag medan jag försöker para ihop de två halvorna av ett påskägg. Resterna från gårdagens påskäggsjakt med barnbarnen ligger utspridda över bordet. Det borde vara världens enklaste pussel men ändå står jag här och suckar över kartonghalvor som vägrar passa ihop. Men är det inte så vi gör med
Påskägg och paradoxer Läs mer »
Ofärdigt. Halvfärdigt. Otillräckligt. Bristfälligt. Kärt barn har många namn. Nej, förresten så kärt är det inte att vara halvvägs, halvklar eller halvdan. Det är snarare något vi skyndar oss att dölja, förklara bort eller jobba över. Ingen vill väl visa sina halvfärdiga sidor. Visa att man inte räckte hela vägen fram. Det finns en särskild
”Arg? Nej, det blir jag verkligen aldrig. Det är så onödigt. Jag andas bara djupt. Och städar lite.” Det är nästan komiskt hur vi går på tå kring vår egen ilska. Som om någon sov därinne som absolut inte fick väckas. Så vi smyger omkring med våra arga känslor, håller andan och hoppas att ingen
Hennes röst i telefonen darrade lätt. Kluven mellan två omöjliga val. Hennes man behövde mer vård och tillsyn än hon kunde ge, men tanken på att lämna över ansvaret till andra rev i hennes hjärta. ”Jag vet att han skulle få det bra där, på boendet… men det känns som att jag sviker honom”, sa
Kan du leva med det? Läs mer »
