Lätta att ha att göra med

”Vill du ha kaffe eller te?”
”Det spelar ingen roll. Jag tar det du vill ha.”
”Då tar vi te.”

Och så blev det te. Fast vi ville ha kaffe.

Det är ju bara en kopp. Det spelar verkligen ingen roll.

Men det stannar inte vid koppen. Det är restaurangen vi inte har någon åsikt om. Filmen som får bli den andres. Stolen vi tar för att den blev över. Tiden som passar oss, som alltid råkar vara den som passar alla andra.

Vi brukar säga att vi är lätta att ha att göra med. Och det stämmer ju. Vi är hur lätta som helst. Vi väger nästan ingenting alls.

För att vilja något är att kosta någon något. Säger vi kaffe måste hon koka kaffe. Säger vi den restaurangen får någon annan avstå sin. Vår vilja blir en liten räkning som någon annan får betala, och hellre än det lägger vi undan den. Och kallar det för hänsyn.

Men du, vänd på det ett ögonblick.

När vi själva står i köket och frågar gör vi ingen sådan uträkning. Vi vill bara veta. Vi har ju redan bestämt att båda går bra, annars hade vi inte frågat. Och får vi då till svar att det inte spelar någon roll, blir vi stående med kannan i handen. Vi ville ge något. Nu finns det ingenting att ge.

Så är det ju för henne också. Ingen bjuder på något hon inte kan ge. Hade hon inte haft kaffe hemma hade hon inte sagt kaffe. Frågan var inget test. Den betydde precis vad den lät som. Att båda går bra precis lika bra.

Så vi får vilja. Vi får till och med vilja kaffe.

”Kaffe, tack.”

Två ord. Inte svårare än så. Och så får hon bjuda.