Sorger utan grav

Vi tänder ljus för dem vi har förlorat. Men hur sörjer vi det som aldrig fanns?

Någon knackar lätt på glaset och det blir tyst i salen. Han reser sig, vecklar nervöst upp ett papper, harklar sig och tittar på sitt barn. Talet handlar om den lilla han en gång höll i famnen och om kvinnan som står där nu. Rösten svajar till, men så kommer ett skratt. När glasen höjs ler hela salen.

Jag också.

Men under leendet finns något annat. Ett tal jag aldrig fick skriva. En liten jag aldrig fick hålla i famnen. En saknad. Inte efter någon som funnits, utan efter någon som aldrig kom.

Vi bär nog alla på någon sådan sorg, inte sant? Kanske handlar den om barn. Eller om föräldern som aldrig såg oss, kärleken som gick förbi eller livet vi inte fick välja. Ja, alla dessa sorger som inte har någon grav.

När någon dör tar vi farväl. Vi samlas och minns. Efteråt finns en plats att gå till och ett ljus att tända. Det som aldrig fanns får inget av det. Ingen begravning för barnet vi väntade på. Inga minnesord för livet vi inte fick leva. Så sorgen har ingenstans att ta vägen. Den följer med oss, i det tysta.

Och när den gör sig påmind, år efter år, börjar vi undra om det är något fel på oss. Borde vi inte ha kommit vidare vid det här laget?

Men kanske har vi inte fastnat alls. Kanske har den här sorgen också sina platser. De är bara inte gjorda av sten, utan av stunder. Ett par som går hand i hand framför oss. En vän som berättar om samtalen med sin mamma. En jul när alla andra verkar ha någon. Ett glas som höjs för ett barn.

När vi kommer dit väntar den på oss. Och varje gång blir det ett nytt farväl, med lite mer lugn än det förra. Kanske kan vi tända ett ljus där också. Ett litet ljus för det som aldrig fick finnas.

Finns det en sorg i ditt liv som inte har någon grav?

I vilka stunder brukar den göra sig påmind?

Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.

86 kommentarer

Marie-Bengtsson

Med värme

Marie Bengtsson

Jag skriver om det jag själv har behövt lära mig. Att bry mig om andra utan att försvinna själv.

Vill du läsa fler?

Jag skriver till dig. Korta texter om hur du har det med andra. Och om hur du har det med dig själv.

Varje söndag, helt gratis. Avsluta när du vill.

Tidigare Omtankar

Undan, undan, undan

Vi skyndar oss för någon som kanske aldrig bad om det. I litet som i stort. Frågan är vad vi missar när vi gör det.

Den som slutar att ge

Vi sätter äntligen gränsen. Och så kommer reaktionen. Genast känns det som att vi gjort fel. Men tänk om de hörde något helt annat än vi sa?

Ifall

Träden släpper sina löv utan att tveka. Vi sparar på allt, ifall. Men vad är det egentligen vi är rädda att förlora?

Tidigare Omtankar

Undan, undan, undan

Vi skyndar oss för någon som kanske aldrig bad om det. I litet som i stort. Frågan är vad vi missar när vi gör det.

Den som slutar att ge

Vi sätter äntligen gränsen. Och så kommer reaktionen. Genast känns det som att vi gjort fel. Men tänk om de hörde något helt annat än vi sa?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

86 reaktioner på ”Sorger utan grav”

  1. Sörjer mina 2 vuxna döttrar som i år har uteslutit mig utan att berätta varför.
    Min son finns kvar och har sin teori helt klar – när jag slutat ge ekonomiskt stöd behövs jag inte mer.
    Det smärtar och jag sörjer de relationer jag trodde vi hade, alla gånger vi umgåtts och skrattat – det var tydligen inte kärlek mellan mor och dotter utan något annat.

  2. Att jag har levt mitt vuxna liv långt från hemorten och min mor & far. Att mina barn har en annan uppväxtstad och inte kan dela känslan för ”min” stad. Trodde jag skulle flytta hemåt, men det blev inte så. Ändå vill jag inte vara utan det liv jag levt här.

  3. Någonting vidrördes inuti mig när jag läste dina ord.
    Den där platsen, djupt inuti, där alla o-kända känslor fått lov att landa, där förändrades något.
    På en plats djupt inuti mig har jag gömt undan de känslor det aldrig, där i stunden, fanns någon plats för.
    Där ryms sorger, ilska, besvikelse och glädje. Så många nyanser utan namn.
    Hur barndomens nyfikenhet och öppenhet ändrades vid 4,5 års ålder efter övergrepp från en vän till familjen. Och som jag först när jag var 14-15 år satte ord på när mamma frågade varför jag inte ville följa med till den familjen.
    Min storebror flyttade när han var 18, då var jag 5 år. Jag hade behövt hans närhet när orden för övergreppen inte infann sig. Han har aldrig fått veta om vad jag upplevt. Jag var bara en dryg lillasyster. Så hur når mina ord någonsin förbi det? Ingens fel. Han visste inte, och jag hade inte ord. Och sen upplevde jag dörren som stängd.
    Mobbning från lekis till åttan. Att hela tiden se mig över axeln. Att jag när jag fritt kunde cykla hemifrån, haft en skogskyrkogård som min trygga plats utomhus. Kom också fram när jag var14-15, när ämnet mobbning togs upp i skolan. ”Det är ju det jag upplevt”
    Bli påmind av den ’manliga klanen’, farbror, pappa och bror, att jag inte var lika mycket värd. En ordlös påminnelse, men en djup känsla av att aldrig duga. Jag valde jobb inom industrin för att höja mitt värde och bli synlig. Lärorikt, men ändrade inget i mitt värde i pappas ögon.
    Två missfall, och utan stöd från pappan. Och att i den bonusfamiljen se äldsta dottern med växande mage och en kärleksfull sambo, samtidigt som jag i det tysta gick sönder inuti av min egen sorg. Vi hade valt att inte säga något om missfallen. För egen del för att jag inte ville bli ett ’lättare byte’ i en dysfunktionell och sörjande familj efter uppbrottet mellan bonusbarnens föräldrar. I den relationen fick verkligen ALLA mina känslor gömmas undan.
    Jag fick inte vara glad och kärleksfull, för då kunde barnen bli ledsna eller känna sig utanför.
    Och jag fick inte gå undan en stund för att samla mig i min egen sorg, då bonusdottern strålade av lycka när hon strök på sin växande mage och paret kärleksfullt såg på varandra, för då visade jag ingen glädje för dotterns graviditet. Jag var glad för hennes skull, för deras skull. De hade det jag ville få i mitt liv.
    Samtidigt som en stark sorg rev itu mitt inre, för att min första graviditet, enligt min sambo, var ’ett olycksfall i arbetet’. Tyvärr blev jag gravid igen.
    Längtan efter kärlek och tillhörighet hade ett högt pris.
    Jag dog inuti. Barnen dog inuti.
    Mitt lilla jag hade aldrig fått en plats att få känna och vara fri på.
    Det här är inte det livet som håller min essens.

    Sorger utan grav påminns om i högtider: födelsedagar (jag har aldrig haft en riktig födelsedagsfest, och jag fyller 55 om en vecka); i kärlekspar hand i hand; i upplysta hem med värme och skratt i samlade familjer; i vardagens bortglömdhet där jag måste påminna andra om att jag också finns; frånvaron av min enda bror (han försvann egentligen för 50 år sedan för att skapa sin egen familj); familjer som umgås; syskon som har starka band; någon som frågar hur jag mår inte köper mitt ’jag mår bra’ och verkligen FINNS där; sorgen finns i att inte vara någons naturliga val.
    Att ständigt vara en åskådare på håll.
    Att nästan nå fram, men inte fullständigt höra till någonstans.

    Livets stig har varit snårig och skapat nya mönster och vanor i mig.
    Att dämpa, att gömma undan mig för att få vara med vid elden, med flocken.
    Det är kyligt utanför samhörigheten.
    Glöden finns i mig. Den har hittills inte fått syre nog att värma mig, så att jag kan få gro, spira och blomma.

    ”Samma staket som stänger andra ute, stänger inne dig”

    Jag har satt upp ett staket, det är välbyggt. Det är skapat för att hålla omvärlden stången. Den värld jag upplevt som kall, hård och obarmhärtig. Den som innehållit så mycket smärta.
    Men det som hållit mycket smärtsamt ute, har också förstärkt det som jag blivit att hålla inne, hela jag.
    Och hållit de bra sakerna från att nå mig. Alla de saker jag mår bra av.

    Med orden du skriver så nås en gömd plats.
    En glimt av frihet. En ny känsla väcks. En upprymdhet.
    Är det nu det är dags?
    Dags att bli hela jag.
    Igen.
    Den glada, busiga, lekfulla, livsnyfikna, gränslösa, varma, kärleksfulla Ann som hela mitt inre är fyllt av.
    Ljussprickorna har börjat…
    Tack ❤️

    1. Så vackert skrivet och beskrivet Ann. Din upptäcksfärd genom ditt liv och ditt inre i dessa rader berörde. Smärta, ensamhet och sorg men också förtröstan. Ett litet ljus där på slutet. Tack för att du delade med dig. ❤️

  4. Jag är evigt tacksam det barn jag fått. Jag är evigt tacksam. Men en liten del av mig sörjer att det inte blir fler. Att jag ”väljer” att stanna vid ett. Att jag nu ska stänga dörren för gott. Inga syskon. Jag loopar denna sak just nu. One and done kallas det jag är. Jag både firar och sörjer samtidigt. Och tänker så mycket på mitt barns perspektiv och framtid. Att jag bestämmer riktningen på något vis. Rädd att barnet ska känna ensamhet i framtiden. Det är en märklig process att vara i, att känna två saker samtidigt. Lättnad och oro på samma gång. Innan jag fick mitt barn, så var jag också så här ambivalent och kände att jag stod inför ett val. Då gasade jag till slut och vågade kasta mig in i det okända och stora i att bli förälder. Nu bromsar jag mig. Avstår. Backar. Försöker landa i nöjdhet. Försöker njuta av det som redan finns. Det som är nu. Men allt är hela tiden första och sista gången. Och jag blir mer och mer osäker med åren. Är inte lika ja eller nej, svart eller vit, dit eller hit längre. Saker har fler bottnar än när jag var yngre. Jag tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa ibland 🙈

    1. Tack Madde. Vilken fin och viktig aspekt du tar upp. Att man firar och sörjer samtidigt. Det som livet gav men också det som det inte gav. Man ser verkligen att sorgen är en del av livet. ❤️

  5. Katarina Wedner

    Såg min pappa 2gånger vid 28 års ålder. Sen avled han i en hjärtinfarkt. Hur blir sorgen då? Vi hade 2 möten och var väldigt lika och vi pratade bra då. Jag är mest tacksam att jag fick se honom sen efter ett lång tag träffade jag min faster.Han var alkoholiserad och tror min plats i hans liv varit svår.Oerhör arg fru som inte ville träffa mig. Han hade en familj när jag föddes och då min mamma och mej.Bra fråga vad jag sörjer. Tror jag sörjer ett rinktigt kompetent pappa som min kurator 40 som har 2 barn och har alla komponenter i sig som man ska ha. Sörjer att min fats liv var svårt.Han tyckte inte han gjort nåt bra för mej.Han vågade inte höra av sig på grund av min arga mamma. Jag sörjer en pappa i livet hur dkulle han ha varit? Vet knappt hur det skulle kännas men det sörjer jag. Har även som 64 liten aning hur det skulle kännas överhuvudtaget. Som du säger sorgen är oklar men sörjer en pappa och den pappa jag hade är jag så oerhört glad att jag träffade lite i allafall.Sååå tacksam. Men att ha min mir och honom som föräldrar det önskar jag mig inte.Faktiskt glad att jag slapp det. Kaos hade det blivit.Sörjer hans liv och tyckte om honom samt han försvann så fort det sörjer jag.Jag gillade honom. Och då den pappa jag velat ha så sörjer två! Inte tänkt riktigt på det så.Tack!

    1. Tack Katarina. Förlorade min pappa när jag var elva år så jag har både en sorg efter specifikt honom men nu när jag läser dina rader så blir det klart för mig att jag även har en sorg över allt det vi inte fick uppleva tillsammans.❤️

  6. Jag kan känna sorg när jag ser familjer fira högtider och när jag ser familjer som har en trygg miljö med föräldrar som är stabila och trygga. Jag har själv vuxit upp i en otrygg familj med en far som hade psykiska problem. Han var alkoholist och förgrep sig på min syster när vi var unga tills jag som 7 åring tog tag i det och ringde polisen.
    Jag har försökt göra mitt bästa för att mina barn skulle få en bra och trygg uppväxt men jag levde tyvärr allt för länge tillsammans med en man som var dominant och manipulativ innan jag tog modet att bryta upp.
    Så ja jag har sorger som inte har nånstans att ta vägen som blir påminda lite då och då. 😔

    1. Jag känner så med dig. Speciellt din lilla 7-åringen som inte skulle ha behövt vara med om det du var med om. Förstår också de känslor du har när ditt egna vuxna val blev sm de blev. Förståeligt att det blev så men sorgen och smärtan kan på många vis bli djupare när man själv har en liknande erfarenhet av otrygghet. Tack för att du berättar Anne. ❤️

  7. Finns det en sorg i ditt liv som inte har någon grav?
    ~ det finns många, jag är 29 år nu men kan dagligen känna ledsamhet över att tiden bara går. Att jag blir äldre, inte yngre, kroppen blir mer och mer sliten, jag kan inte göra en kullerbytta längre som va så enkelt att göra när jag var liten. Livet kändes enklare som barn, och det är en stor sorg för mig.
    Jag tycker vuxenlivet är så svårt att navigera i, det är svårt med balans i jobb/ privatliv/ vänskap/familjeliv/ drömmar/ framtid/ hobbies..
    framtiden är oviss och det skrämmer mig, jag är mer blyg inför den än nyfiken och spänd. Detta trots att jag vet om att framtiden säkerligen bjuder på många vackra och roliga stunder, men jag kan inte se dem? (Ja kanske är en flummig typ, vore intressant o höra om fler kan känna denna sorg?) ~ dåtiden är trygg på nåt vis medans framtiden läskig.

    I vilka stunder brukar den göra sig påmind?
    – kanske allra mest när jag är själv hemma, har lätt för att fastna i mina tankar och ligga kvar. Scrollar på telefonen.. om och om igen för att slippa ta steget att brottas med vardagen och mina egna åtaganden. Ja kan tänka att det inte är någon idé att fixa och städa hemma för det är ju bara jag som ser det? (Det är ändå städat hos mig men det är såna tankar jag kan ha)
    Det ger ångest och jag hamnar i en jobbig spiral.

    1. Tack för att du delar med dig Malin. Bardomens sorglöshet och enkla förhållningssätt kan verkligen kännas som något man tappar ju ”vuxnare” man blir. Tänker att det är en knepig tid att forma sitt liv i just nu. Det är mycket som är osäkert och alls inte lika självklart som bara för ett decennium sedan. Nu när jag ser tillbaka så upplever jag min egna år runt 30 och 40 som svåra och jobbiga. Det var så mycket som skulle infrias och som inte blev. Och själv mådde jag inte alls bra inom mig själv. Det var också då jag tog min första kontakt med en psykolog för att ha någon att reda ut knutarna med. Det var tid och pengar som var väl investerade. ❤️

  8. Väldigt bra skrivet. Sorgen efter att mitt livs kärlek lämnade mig väldigt oväntat har känts svår att sörja. Förståelsen för den typen av sorg känns låg i vårt samhälle. Inte som när någon dör.
    Tack för denna text.

  9. Jag har läst alla kommentarer och det var fint ♥️ Jag har varit barnlös i 7 år och gjorde allt man kunde och mer därtill. Trots att läkarna sa att det var kört fick jag tillslut barn utan hjälp efter många förlorade barn. Under de barnlösa åren var sorgen enorm, och det gick inte riktigt att sörja eftersom jag kämpade. Tanken på att aldrig få se barnet man drömt om, att aldrig få vakna med en bebis i famnen. Få höra barnets röst eller bara ordet mamma. Sorgen var stor när det var så lätt för andra. När folk sa till mig ”det är väl meningen”, varför säger de så? Till alla som känner sådan här sorg. Ni ska veta att forskningen säger att denna sorg inte går över utan kommer i vågor hela livet. Det krävs ett jädrans psyke för att klara av det.
    Och det är inte meningen att du skulle lida. Det är inte meningen att du skulle bli utan barn eller utan livspartner. Det är inte meningen att du skulle växa upp i en kärlekslös familj.
    Men det kan vara så att du har lyckats göra din situation meningsfull. Det är ett sätt att hantera sorgen. Men lidandet tyvärr var det bara otur. Du förtjänade aldrig det.

  10. Åter skriver du så träffsäkert om en vardagssituation som man normalt låter snabbare än snabbt passera istället för att ömsint ta hand om sorgen som aldrig fick plats. Tack!

  11. Magdalena Persson

    För 38 år sedan hände det som inte får hända.
    Sorgen efter min son som dog strax innan födseln finns kvar men den bleknar. Det gjorde så ofantligt ont i mig och just då kändes det som att livet var hårt. Min man och jag stöttade varandra och grät om vartannat. Storebror sörjde också sin efterlängtade baby. Nu har åren gått vidare och vi har fått en dotter och en son efter detta. Glädjen över de barn jag har är större än sorgen.

  12. En fin och berörande text om sorg som inte alltid får den uppmärksamhet den förtjänar. Ibland är det just de ord som sätter namn på våra känslor som hjälper oss att förstå dem lite bättre. Tack för att du lyfter ett så viktigt ämne.

  13. Jag bär på en livssorg, har känt mej bortvald i hela mitt liv. Är nu snart 87 år och det ligger och skaver. Först blev jag bortvald av min biologiska mamma, och sedan gång efter annan i mitt långa liv.
    Har därför levt mitt liv att försöka vara alla till lags.
    En stor sorg inom mej.

    1. Det Du skriver berör mitt hjärta. Kan Du inte på ålderns höst bara känna att Du är Du och Du duger precis som Du är. Kram

  14. Hej Marie B !
    Du är en ängel 💫
    Igår var min vän otroligt glad. Hon hade blivit farmor. Jag grattade henne och sen kom sorgen, som ett tjockt täcke bredde det ut sig . För det ögonblicket får jag inte uppleva. För ingen man har älskat mig lika mycket som jag har älskat dem, vilket har medfört att jag inte är mor, mormor eller farmor.
    Så skriver du på ett mjukt delikat sätt att det är okey att sörja det som inte finns och att tända ett ljus. Tårarna rinner nerför min kind av lättnad över att jag får sörja utan grav. Jag är inte upprörd längre, bara ledsen. Men också glad över att jag genom din hjälp Marie B äntligen kan släppa ut sorgen och ge ett genuint leende till min väns barnbarn.
    Kram Ann
    ❤️

  15. Pernilla Allansson

    Detta gick rakt in i hjärtat så pass att jag gråter inombords får ont i magen.Mitt liv blev inte alls som jag velat.Man lär sig med tiden att leva.Hela tiden nya problem som ger dvs sorg.Många gånger i livet har det kännts utav.Är nu 57 år nästa helg.
    Är uppvuxen i en familj med droger och allt vad det innebär.Tappade livslusten redan vid 10 års åldern.Har alltid tagit avstånd till alla droger mm.Sorgen att aldrig känna sig som andra dvs ej upplevt de vanliga saker andra upplevt osv.Fick höra att jag ej var önskad vilket däremot min syster var.Som vuxen samma sak,mer påtagligt då jag fått 3 barn varav tvillingar samt ett barn till.Alla med NPF-diagnoser.Har själv försökt men det har ej fungerat som man önskat då det varit kaos,särskilt då de var små.Stor sorg över att jag ej upplevt barnens uppväxt som man ska.Känner att den tiden var förlorad liksom min egna barndom.Nu min man som ej förstår barnen.Säger dumma saker enligt mig kränkande.Tycker det är bra då de gör nytta,ej annars.Känner även att det går ut över mig.Jag blir så trött av allt hela tiden.
    Tar det lugnare då jag behöver det.Tänka på mig själv.Man kan ju inte starta om livet så ….

  16. Tack för en väldigt fin och tänkvärd text❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Vid 49års ålder fick jag ett brutalt uppvaknande och fick insikt i att jag har varit uppvuxen i en väldigt dysfunktionell familj. Inte på ytan, då var vi en ”Bullerbyfamilj” men på insidan där den förälder som jag trodde att jag var väldigt nära visade sig styra genom psykiskmisshandel, manipulation och hot.
    Jag hade redan utsatts för fysiska övergrepp av den andra föräldern…

    Då kom min stora sorg, att inte ha vuxit upp med föräldrar som älskade mig för den jag var utan för det jag presterade.
    Sorgen kommer till mig när jag ser föräldrar som på ett naturligt sätt ger sina barn den omsorg och kärlek som ett barn ska mötas av. Jag är tacksam för barnets skull men ledsen för att jag aldrig fått uppleva det❤️‍🩹

  17. Det jag kan sörja är sånt som aldrig blev av.
    Har aldrig saknat barn men nu när jag ser framåt så kan jag tänka vem ska ta hand om mig…

  18. Min sorg är att jag inte träffat min person, min kärlek i livet. Det påminns jag om varje dag. Det känns väldigt ensamt att inte kunna dela mitt liv och min vardag med någon.

  19. Absolut finns sorg som inte syns. En man som valde en annan. Ett barn som aldrig kom till mig. Att erkänna är att leva, tänker jag. Att gå vidare, även om man har detta med sig. Vänner kan förstå, nära släktingar också. Men ensamhet och tankar kan smärta. Detta är ändå min sorg, mitt skav, min ensamhet. Jag erkänner det.

  20. Elisabeth Källar

    Som vanligt en text som ger tröst, värme och känns meningsfull. Det behövs så väl i vårt glittriga halloweenfestande. Tack.

  21. Tack för alla dina fina, insiktsfulla texter! Dagens text gick rakt in i hjärtat och det var som du skrev den direkt till mig.
    Mitt livs största sorg är att jag aldrig fick några barn, och den sorgen har inte minskat med åren.
    Dessutom sörjer jag att jag redan som barn fick ta ett stort ansvar hemma då min mor drabbades av psykisk ohälsa. Och jag var bara ”bra” om jag uträttade nåt..
    Varma kramar till dig, Marie

  22. Jag bär flera sorger efter det som inte blev.
    En mamma som inte såg mitt sanna jag.
    Mannen som aldrig älskade o respekterat mig på riktigt.
    De vuxna sönerna som valde sin partners familj.
    Jag har kämpat för min familj i alla år, men idag är jag ensam. Det är svårt att hålla allt vid liv när man är ensam. De andra familjerna är par.

    Eftersom jag levt i destruktivt förhållande är ensamheten en frihet, men samtidigt en sorg över att inte kunna dela livet med någon.

    Tack för dina söndagsreflektioner 🙏❤️

    1. Jonna Svensson

      Jag bär en stor sorg i att inte fått dela mina barns uppväxt med deras pappa. Jag valde att bryta upp från vårt förhållande eftersom han aldrig valde att vara med sin familj trots att vi var mycket eniga om att skaffa barn. Jag ville verkligen att barnen skulle känna båda sina föräldrar. Med det som mål ville jag separera och leva som särbos, för att helt enkelt tvinga honom att vara halva tiden med de barn han satt till världen.
      Han valde dock att gå vidare i sitt sökande efter partner att sambo med. Med all rätt. Han ville inte leva ensam och började dejta. Det var tungt men rimligt. Först 5 år efter vår separation, när han var inne på sitt tredje förhållande, träffade jag en man som blev min nya sambo.
      Jag förstod inte att jag och barnens pappa skulle sluta dela barnens uppväxt när vi separerade. Jag förstod inte heller att en ny sambo inte självklart skulle vilja dela mina barn med mig. Inte heller fattade jag att det engagemang, den kärlek och samhörighet jag kände för mina ungar är känslor som är få förunnat att känna för andra än sin egna avkomma.
      Sent när barnen var nästan myndiga kom insikten att det jag sökte med dejtingen, jag hade då brutit upp från första sambon, verkligen inte var möjligt att finna. Det tåget hade gått.

      1. Tack Jonna för att du delar med dig. Det är inte helt lätt när nya familjekonstellationer ska formas. En hel del sorg och smärta på vägen till det nya som förhoppningvis finner sin egen form. ❤️❤️❤️

  23. Tack, vad vacker text. Jag har flera sådana sorger, sånt som inte blev som man trott och jag har inte tänkt på det som sorg… men det är det. 💕

  24. Läser alla dina texter med ödmjukhet o eftertänksamhet . Jag kan spegla mig i de flesta texter o känner en gemenskap o samhörighet bland ”alla oss”som bryr oss så mycket om allt o alla ALLTID!
    Innerligt TACk för dina så innerligt kloka ord
    ❤️

  25. Tack Marie. Dina tankar träffade så rätt och är så kloka. Jag bär på sorgen över att jag aldrig fick några barn. Den stora sorgen är förlängsen över men kvar finns sorgen över livet som aldrig blev. Även på andra sätt.

  26. När jag var tio år dog min far efter en kort tids sjukdom. På den tiden fick barn under tretton år inte besöka anhöriga på sjukhus. Än mindre se en avliden person. Det blev således svårt för mig att förstå att han varit så sjuk att det lett fram till hans död.
    Det tog många år för mig innan jag slutade hoppas att han skulle komma tillbaka.
    Sorgen övergick till en avsaknad av en far som hade behövts under min uppväxt.
    Den saknaden har påverkat och tagit sig många uttryck under åren och den fortsätter att finnas, numera som en mer accepterad del av mitt liv.

  27. Sorgen över all stress och oro som jag drogs in under mitt barns uppväxt. Sorgen att jag inte kunde vara den trygga, stabila moder som jag ville vara. Sorgen över att så mycket fokus hamnade på att lösa akuta incidenter istället för att ha en fridfull och avslappnad situation med lek och glädje. Så tacksam att mitt barn tog sig igenom det och blev en klok och kompetent vuxen men jag ser också en sårbarhet. Den hade inte behövt vara där. Det hade kunnat vara en lättare resa.

  28. Visst finns det sorger utan grav. Jag önskar så att få barnbarn men den ena dotter har deklarerat att hon vill INTE få/ha barn. Min andra tös har inte sagt rakt ut att hon inte vill men tvekar på saken. Att inte få bli mormor känns oändligt tråkigt och det sörjer jag redan. Än är inte hoppet ute men jag vågar inte, tro på att en dag få bli mormor. De flesta andra vänner jag har, är redan begåvade med flera barnbarn. Ibland känner jag att det är en förbjuden sorg. Min man vill inte gärna prata om det. Det är som det är, brukar han säga.
    Precis som du säger i din blogg. Den här sortens sorg tänder man inte ett ljus för. Så jag väljer att fortsätta hoppas.

  29. Fina ord som får mig att reflektera över ordet sorg. Har inte tänkt på sambandet mellan sorg och saknad på det sätt du beskriver.
    Jag känner sorg över att inte haft en bästa vän att anförtro mig åt, dela skratt och besvärligheter i vardagen med.

  30. Anneli Jonsson Åhlström

    Känslan av att jag kanske aldrig flyttar tillbaka till mitt Småland. Att jag har så nära till två av mina barn o barnbarn att jag kan efter kanske en halvtimme kan vara där hos dem. Att äldsta barnet bort långt upp i norr är tråkigt men ok. Där flyttade han iväg ,sitt val. Från Småland flyttade jag.

  31. Ett efterlängtat barnbarn som kanske kommer, kanske inte.
    Och julen, själva julen som inte längre är den familjehögtid som den en gång var, varje år denna känsla av något som gått förlorat , varje jul uppleva detta utanförskap

    1. Så mycket igenkänning i Maries text om sorger utan grav och kände mig så träffad av det du skrev Anna och jag tänker på de fina, stora, bullriga jular som jag haft förmånen att få uppleva och se tillbaka på med glädje och värme. Sådan sorg att jag av olika skäl inte kan ge mina döttrar den fina stora gemensamma jul som jag fick och pratat om med värme. Jag saknar det enormt och jag ser i deras ögon en besvikelse att det bara är vi tre (utan släkt). Jag försöker ändå mitt bästa att vara tacksam för det jag/vi har och göra julen så enkel, varm o mysig som jag bara kan och har byggt upp lite nya små traditioner, men sorgen, saknade och förlusten sliter i mitt hjärta och varje år vid denna tid när alla runtomkring mig pratar om deras julplaner, så önskar jag av hela mitt hjärta att jag bara kunde rulla fram tiden förbi julen och direkt vara i januari ❤️.
      Trots känslan av sorg, förlust och utanförskap, så känner jag lite tröst i att inte vara ensam i detta.
      Stor VARM kram 🤗🥰.