”Du har blivit så hård.”
”Du är inte dig själv längre.”
”Förr kunde man i alla fall räkna med dig.”
Och vad hade vi gjort? Inget mer än det vi lovat oss själva. Sagt nej till en middag. Låtit ett problem vara deras. Inte hört av oss först den här gången. Inom loppet av några få sekunder är vi inte så säkra längre.
Det gör dessutom ont på ett sätt som känns bekant. Det de har sagt har vi redan själva tänkt.
Den som slutar ge är på väg bort.
Det är vad de tror. Och det finns någon inom oss som håller med.
Ett nej är början på ett avstånd. En gräns är en dörr som slår igen. Och det som börjar på det sättet slutar ofta med ett avsked. Det är ingen som säger det högt men alla förstår.
Är det konstigt att vi tvekar?
Så vi backar. Skickar ett meddelande på kvällen om att det nog går att ordna ändå. Att vi tänkt om.
Eller så hårdnar vi inombords. Svarar kort och tänker att de alltid tagit oss för givna. Att nu får det faktiskt vara deras tur att anstränga sig. De är två helt olika vägar men de bygger på samma sak. Att vi måste välja.
Måste vi verkligen det? Tänk om ett nej inte alls är ett avsked. Tänk om vi kan säga det och ändå vara kvar. Jag vet, det är inte lätt att tro på. Varken för dem eller för oss. De har ju inget annat än vårt nej att gå på.
Men varje gång vi tackar nej till en middag och ändå sitter där vid nästa, lossnar den där tanken lite. Hos dem. Och långsamt också hos oss.
Vi kan bli den vi håller på att bli. Och ha dem kvar ändå.
Vem tror du har tolkat din förändring som att du dragit dig undan?
Vad har inte förändrats, och vet de om det?
