Vi står där med räfsan och betraktar vårt verk. Prydliga högar med löv i höstens alla färger. Äntligen klart. Och så singlar nästa löv ner. Och nästa.
Träden bryr sig inte ett dugg om våra högar. De släpper ändå. Det som har gjort sitt får falla.
Tänk att det kan vara så enkelt. För oss är det sällan det, eller hur?
Titta bara in i garderoben. Där hänger jeansen som passade för femton år sedan. Ifall. Och i skåpet i köket väntar mammas porslin, som aldrig används men inte heller kan ges bort.
Men det är inte bara saker vi sparar på. Vi sparar på bilder av oss själva också. Den som alltid orkade. Den som hade svar på allt. Den som klarade sig utan hjälp.
Och någonstans längre in ligger planerna. Drömmen vi vuxit ifrån. Livet vi trodde skulle bli.
Vi vet ju att det har gjort sitt. Ändå sparar vi. Ifall.
Ifall vad, egentligen?
Ifall vi ångrar oss. Ifall vi behöver det igen.
Men kanske handlar det om något mer. I jeansen finns den vi var. I porslinet finns mamma. Och i planerna finns den vi skulle bli. Släpper vi dem, vad blir då kvar av oss?
Fast det finns något vi inte ser när vi står där med räfsan. Innan löven faller har träden redan plockat ur dem det viktigaste. Näringen finns kvar i stammar och rötter. Det som faller är bara skalet.
Och kanske är det likadant för oss. Minnet av mamma finns inte i porslinet. Det finns i oss. Den vi var när jeansen passade har vi med oss, vad som än händer med jeansen. Och styrkan i den som alltid orkade finns kvar, även den dag vi slutar kräva att alltid orka.
Det vi släpper har varit en del av våra liv. Men det har aldrig varit hela vi. När det har fallit finns vi fortfarande kvar. Kanske lite kala en stund. Men också med plats för det som vill växa.
Vad sparar du på, ifall?
Vem är du när du inte längre håller fast vid det?
