Vi la ner bördan. Till slut.
Inte allt på en gång. Inte dramatiskt. Bara lite i taget.
Vi började låta andras bekymmer vara just deras. Lät problemen ligga kvar hos dem de tillhörde. Lyssnade tålmodigt utan att ge råd.
Och sakta försvann det vi burit så länge. Känslan av att alltid vara den som hör av sig. Kvällarna som gick åt till andras liv. Listan vi vaknade med som ingen annan visste om.
Ja, till slut slapp vi ha koll på alla andra än oss själva.
Och då hände något vi inte hade väntat oss.
Plötsligt kunde vi sitta kvar i soffan fast det fanns saker att göra. Läsa en bok utan att tänka på vem som behövde vad. Svara ”jag vet inte” istället för att genast leta efter svaret. Känna efter vad vi själva ville utan att först fråga vad andra behövde.
Ja, det blev utrymme för oss själva. Plats vi inte visste att vi saknat. Och i det utrymmet började vi ana något mer. Något vi inte hade vågat hoppas på.
Att vi fortfarande hörde till. Att de fortfarande älskade oss fast vi slutat bära. Att vi dög som vi var, utan att prestera, utan att ställa upp, utan att hålla ihop.
Det var nästan för stort att ta in.
Vi som hade burit så länge. Så tungt. Så självklart.
Och nu. Äntligen. Kunde vi andas ut.
Att reflektera över
Vad längtar du efter att få utrymme för?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
MINIKURS I TRE WORKSHOPS
Bara ditt ansvar
En kurs i att skilja på ditt och andras
Du bär så mycket som inte är ditt. Andras känslor. Andras problem. Andras liv. Tänk om du kunde lägga ner bördan och ändå bry dig.
Tre kvällar under tre veckor, live på Zoom. Du lär dig se vad du bär, skilja på ditt och andras, och stå kvar i ditt val även när skulden knackar på.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Det är så skönt att sluta ta ansvar för andra, styra upp, driva på, skapa kontakt. Jag får så mycket energi över till det jag brinner för och ge mig själv mer självmedkänsla.
Men att ta ansvar, styra upp, vara framåt och hjälpsam är samtidigt min hemmaplan och känns så tryggt – för det känner jag till, det kan jag göra så lätt, så snabbt, det sitter i ryggmärgen!
Så den frågan som jag tampas med, nu när jag har mognat och kommit till denna insikt om mig själv är;
-Hur skapar jag nu kontakt med andra?
-Hur får jag nu utbyte och gemenskap med andra?
-Hur syns jag och blir sedd nu?
Jag är ju fortfarande jag – som lätt styr upp, leder, tar ansvar, omtänksam och värnar om andra osv. Skulle gärna vilja få några kloka tips på hur jag ska tänka och förhålla mig?
Dina texter betyder mycket!
Jag befinner mig idag i en helt ny och annorlunda sits; obotlig sjukdom i familjen och att överleva tillsammans under den tiden.
Idag vill jag därför bara andas stilla i stunder utan oro.
Oftast blir det i sällskap av barn och barnbarn som ger ett utrymme med bara glädje och närvaro.
Åh, Anette. Det gör mig ont att höra. Ta vara på dig och de dina. Stor kram från mig. ❤️
Ja, plötsligt händer det. Och jag känner mig så egoistisk men fri! Och har så mkt tid över? Tar lärdom så jag inte fastnar igen🙏
Härligt. Och även om du fastnar vet du nu att det går att ta sig loss. ☺️❤️
Tack! Jag vill verkligen säga tack för att du gett mig insikten om att jag inte ska försöka ta över och bära mina käras bördor, att vi alla har våra egna att bära och att de finns där för att vi ska växa i egen trygghet. Naturligtvis finns jag för min stora familj men inte ”automatiskt”
Eva Anderson
Precis så. När vi känner att vi har ett val så är vi fria på ett helt annat sätt. 🥰
Jag är väldigt tacksam för dina texter💕
Tack Ann. Det var fint att höra. 🥰
Vad längtar du efter att få utrymme för?
Finna en vila i en lugn vrå, i mitt egna hem.
Så skönt det låter. 🥰
Att andas ut, att äntligen ha tid för mig själv är underbart. Men Nu känns det som jag utfört alla mina uppdrag i livet, att alla mina mål är uppnådda. Gnistan är borta, min önskan är att den väcks till liv igen.
Hej Barbro,
Är i samma sits som du, har nästan glömt vem jag är….
Tacksam för att du kunde uttrycka det jag ville säga.
//marie
Ja, det är en ny fas i livet. Att hitta en ny mening som inte är kopplad till prestation och måluppfyllelse. Jag har funderat en hel del själv kring detta de senaste åren. Det som som drev mig förr och som skänkte mening gör det inte längre. Så det gäller att nyfiket utforska sådant som ligger bortom driv: skapande för skapandets skull, lära för nyfikenhetens skull, bli bättre på något bara för att det är en tillfredsställelse i sig att behärska något. En ny fas som sagt. 🥰