Jag befinner mig mitt emellan. Inte bara mitt emellan jul och nyår, utan även mitt emellan det som varit och det som ska bli. Eftersom jag tillhör sorten som vill bli ”färdig-med-det-samma” är det en utmaning att befinna sig i ”inget-är-på-plats”. Mitt kontrollbehov skenar, perfektionismen får krupp och stressen kostar sömn.
Det är mänskligt att vilja ha ordning på torpet, att längta efter den där stunden när allt är på plats. Vi är många som hellre tar oss snabbt genom förändringens kaos än stannar kvar i den. Som automatiskt ser oordning som något som behöver fixas, kontrolleras, ordnas upp.
Samtidigt anar jag att det finns något värdefullt i detta tillstånd av att vara mitt emellan. Något som går förlorat när vi rusar mot målet. Ju längre jag stannar i detta tillstånd, desto tydligare ser jag dem – de tre gåvorna som finns gömda i det ofärdiga. Tre värden som försvinner om vi skyndar förbi.
Hållbarhet
Tidspress är en dålig följeslagare när något nytt ska växa fram. Den får oss att hasta förbi viktiga insikter, att missa möjligheter till samspel. Det gamla har mycket att lära det nya, och tvärtom. När vi ger detta möte tid, när vi tillåter överlappning istället för att kräva tvära kast, då skapar vi något som håller i längden.
Skönhet
Det ofärdiga bär på en egen sorts skönhet. Den finns i möjligheten att få bevittna hur något växer fram på sina egna villkor. I förmånen att få vara med när det nya tar form, samtidigt som vi bär visionen om vad det kan bli. En skönhet som bara finns i det som ännu söker sin form.
Vishet
Att våga vara kvar i det ofärdiga rymmer en särskild vishet. Den kommer ur tilliten till att processen bär oss, även när vägen inte är utstakad. Den växer fram i förståelsen att kaos och ordning är naturliga delar av all utveckling. Det är visheten i att kunna vila i ovissheten, att lita på att vi kommer att reda ut det.
När jag ser dessa gåvor börjar jag förstå att det ofärdiga inte är ett hinder på vägen framåt. Det är vägen. Och kanske är det just där, i den insikten, som den största friheten finns – att allt inte behöver vara färdigt nu.
Att reflektera över:
Vad känns ofärdigt i ditt liv just nu?
Kan du se någon av gåvorna (hållbarhet, skönhet, vishet) i det?
Varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Väldigt lämplig tajming av detta brev, eftersom jag likt många andra har en massa sysslor som man vill passa på att få gjort på julsemestern. Trots att semestern är menad för en att återhämta sig. Det du säger om hållbarhet resonerar särskilt med mig. Jag har insett att i stället för att skynda mig igenom alla uppgifter, så kan jag använda denna tid innan vardagen börjar igen att upprätta små men betydelsefulla rutiner. I stället för ”jag ska ha läst klart dessa böcker” eller ”den här högen bråte ska avklaras”, så kan jag göra till en vana att läsa en sida varje dag och plocka undan lite i taget. Ett mjukare förhållningssätt helt enkelt.
Vilken bra idé. Att upprätta små betydelsefulla rutiner istället för att skynda sig att bli klar med sina stora projekt. Tack för att du delar med dig av detta. Jag ska genast börja fundera på mina egna.
Är just nu i ett skede där jag inte har kontroll. Har vetat i 30 år att jag inte mår bra av socker och ändå av olika skäl inte klarat att helt låta bli. Levt ganska nyttigt men det har inte varit tillräckligt. När jag nu känner hur dåligt jag mår av socker och tänker på alla de släktingar före mig som fått diabetes, har jag bestämt mig för att göra allt vad jag kan för att undvika diabetes, om möjligt. Mer rörelse, mer fibrer, mer långsamma kolhydrater…. Det är väl märkligt att jag låtit mig påverkas av andra, ätit socker så att de har kunnat känna sig nöjda och fortsätta äta och inte heller hindrat mig själv när suget efter socker satt in. Tydligen behövde jag må tillräckligt dåligt för att hitta min egen beslutsamhet inom mig. Fler som känner igen sig?
Jag har lärt mig att sockersug kommer av stress, hjärnan tror att en fara väntar och måste snabbt få energi för att kunna slåss. Så att inte kunna motstå socker handlar inte om dålig självkontroll utan är en naturlig reaktion på stress. Den kunskapen hjälpte mig att sluta med socker, att jag behöver redskap för att stressa ner när suget kommer och inte redskap för självkontroll. Och kunskapen att jag är helt normal.
Tack för att du berättar om dina tankar och erfarenheter kring socker. Och visst känner jag igen mig. Inte så mycket kring sockret men att konsekvenserna av något som man vill förändra måste bli så stora innan man tar tag i det. Tycker att det här citatet från Elizabeth Gilbert fångar det hela i ett nötskal:
”Jag har aldrig sett en livsstilsförändring som inte börjat med att personen ifråga äntligen blivit trött på sitt eget skitsnack.”
Dina ord kändes riktade direkt mot mig. Jag befinner mig just nu i en stor vägkorsning i mitt liv och är precis som du, och säkert många andra, en kontrollfreak och ganska stressad. Efter snart 20 år i sydamerika, dit jag från början rest frivilligt, men som sedan blev ett ”fängelse” där jag behövde börja om livet från noll för att överleva, har min inre röst sagt till mig att det är dags för en ny väg. Jag har äntligen tagit beslutet om att flytta ”hem” till Sverige och alla där som väntat så tålmodigt på mig och det här beslutet. Under de oerhört utmanande, men lärorika åren, har jag utvecklat en ganska låg stresströskel och blir lätt utmattad, vilket oroar mig lite inför den stora förändringen. 51 år gammal ska jag börja om från noll igen. Men jag försöker intala mig just det du beskriver, tålamod, och tillit till min egen förmåga. Jag har ju redan gått igenom så mycket, så då klarar jag nog det här också. Tänker inte ställa så höga krav på mig själv, det får bli lite som det blir, men ”hem” ska jag. Så-till alla därute – det är inte försent att ändra sig, lyssna till den inre rösten, och lita till dig själv. Jag tänker iallafall blunda, hålla för näsan och hoppa!
Tack för att du delar dina tankar och vad gott att höra att ditt beslut om att resa hem känns så väl förankrat dig. Kan förstå att det tagit tid att landa i detta beslut. Och jag tror som du. Att dina erfarenheter kommer vara en stor fördel nu när du börjar om här i Sverige. Du vet ju hur du tar dig igenom livets utmaningar. Du har gjort det med råge förr. Välkommen hem! 🥰🇸🇪
Jag vill egentligen bara TACKA så mycket för dessa tankar.
Känner igen vissa, som också kommit till mej.
Det är det där med att städa…att aldrig bli klar…att tycka det är jobbigt…varför får jag inte till det?
Vi har bjudit hit gäster till i morgon…och då behövs det städas, röjas, plockas…fixas…men skillnaden är att jag hade flera dagar tid att tillgå. Annars brukar mitt måtto vara: snabbt och effektivt så plågan snabbt är över.
Nu har jag tagit mer tid på mej – igår märkte jag t o m att jag kunde tycka det var mysigt att stryka (tror första gången), märker hur hemmet växer fram, att min kreativitet kommer igång…att jag känner annorlunda inför hela grejen. Är så tacksam. Det får ta tid…det får vara en del av processen…spännande…nåt nytt med det som är så himla vardagligt…
Förresten… vilken fantastisk idé att kunna dela så här med varann…
GOTT NYTT ÅR och tack för allt fina arbete du gör!
Tack Barbro för att du delar med dig. Och jag tycker också det här var en riktigt bra idé. Att vi kan dela våra tankar lite mer ostört på min blogg. Istället för i bruset på Instagram och Facebook. Det gör att vi kan lära känna varandra bättre på ett kravlöst sätt.
När jag läste dina rader kom jag att tänka på att jag de senaste åren har börjar sätta av litet tid var till varannan vecka för pyssel här hemma. Tid där jag städar ett rum litet mer noggrant eller som nu, mina bokhyllor. När det blir en aktivitet utan stress och krav har detta pysslande blivit både roligt och vilsamt. Så ja, jag förstår precis vad du menar och upplever. 😊👍
Jag kommer alltid att vara ofärdig. Jag har kognitiva problem efter en skalltrauma och måste hela livet kämpa med den stress som det innebär. Låt mig få frid nästa år åtminstone lite frid i själen.🙃
Åh, Elisabeth – det önskar jag dig. Frid i själen nu när huvudet inte mår så väl. ❤️
Så attans kloka ord och kommentarer. När jag läser blir det lite lite lättare att se det vackra som jag så lätt skyndar förbi så att jag känner att jag kommit någonstans, gjort något. Eller åtminstone försökt.
Min rädsla att inte vara bra nog, snart nog, driver på. Den där tilliten att det ger sig på vägen, att saker kan mogna av dig självt, det har jag mycket svårt att känna. Både i processer och till människor. Jag ser det extra tydligt nu när jag trillat omkull. Jag har försökt mig på ett nytt jobb med tämligen komplexa uppgifter där det mesta är så individspecifikt att det saknas introduktion och stöd. Konkret i alla fall. Trial and error intill misslyckande, eller utmattning, eller fram till nästa problem på resan.
Att se min kamp, nu i perspektivet av några veckors sjukskrivning och semester. Hur hårt jag kämpat, hur jag rusat igenom problem efter problem så att de små segrarna drunknat. Mellanrummen försvann helt. Jag hade glömt bort att de ens kunde finnas. Jag byggde bort dem. Och så höjde jag svårighetsgraden omedvetet när något blev avklarat.
Nu är det mellanrummet före återupptagande av jobb, heltid. En vecka kvar. Rädd. Vill så otroligt mycket hitta en annorlunda väg. Att tålmodigt vistas på jobbet och att låta allt trilla, andra få bära problemen i luckorna. Klarar jag det. Klarar andra det? I mellanrummen som blivit när jag blev sjuk har det ibland hänt saker. Krukorna med dahlior som jag grävde upp, men inte orkade ta hand om har bildat små mini-sjöar av allt regn. Nu badar småfåglarna där idag. Kan jag hitta fler vackra ting däremellan om jag sysselsätter mitt huvud med mindre dömande och skam för det jag inte gjort? Återstår att se!
Tack för att du delar dina tankar så öppet och ärligt. Tänker att vi är många som kan känna igen oss i att springa förbi mellanrummen och bort från sig själv i jakten på att duga och passa in. Du ser så väl vad som hänt och vad du vill förändra. Och du tillåter dig att känna det du gör – rädsla, skam men även hopp om något annat. Jag tror det är omöjligt för oss att undvika falla men fullt möjligt för oss att göra det så mjukt som möjligt. Och det känns som att det är det som du just nu gör. Tillåter dig själv att få falla så mjukt det bara går. Dömandet finns där. Även rädslan. Men det finns också en klok och trygg famn som fångar upp och som förstår. En famn att vila i medan småfåglarna leker i dahliornas mellanrum. ❤️⭐️
Allt har känts ofärdigt i mitt liv ett tag, min man har Alzheimers sjukdom, fick diagnosen i somras. Livet blir nåt annat. Hela hösten har jag funderat hur vi ska klara det, men så smått fått kontakter, läkare o kuratorer. Då fick jag själv en cancerdiagnos, visserligen chans att bota, men, ner i det djupa hålet.. hur ska jag nu orka? Men med stöd av min dotter, nu reser jag mig sakta🥰 De tre synsättet du rekommenderar hjälper oss båda.
Åh, vilken tuff höst du har haft Barbro. Två grymma sjukdomar som har drabbat. Gott att höra att det finns goda chanser att bota cancern. Och så skönt att din dotter finns där som stöd. Skickar många varma tankar till dig och din familj. ❤️
”Jag gör mitt bästa idag” är titeln på en av mina egna låtar. Jag tänker mycket på att försöka vara i det som är just nu och att flera gånger om dagen tänka ”allt jag behöver kommer till mig” Det är en utmanande tanke som jag utmanar mig själv med just nu. Funkar vissa dagar😬🥰
Tack för allt du lär mig❤️
Så klokt tänkt Anneli. ”Allt jag behöver kommer till mig” ger förtröstan och lugn. Fint att du delar med dig av detta. Tack. ❤️🙏
Tack för bra inlägg!
Jag är i ett mellanrum just nu, där vi har skilt oss och köpt varsin ny lägenhet men inte flyttat än. Tursamt nog är vi vänner men det är ändå en ny situation där vi båda tillsammans och var för sig och leta oss fram till ett nytt liv. Jag har tagit till mig begreppet ’bardo’ från buddhismen, som egentligen betyder mellanrummet mellan döden och nästa liv, men även tillämpas på alla förändringar och är en plats där man liksom trevar sig fram och har många möjligheter, man har lämnat det gamla men är inte framme vid det nya än. Det känns som att jag gör det just nu och såväl tålamod för processen, uppmärksamheten på skönheten i nya möjligheter och framförallt vishet är bra att ha med sig i bardo. En annan analogi jag tänker på är Kierkegaards ´språng´ där man äntligen vågar ta steget till något nytt och hoppa. Men när man har tagit sitt språng tror jag att man inte är framme än, utan man har ett tillstånd innan man landar.
Att mellanrum är både naturligt och klokt kan man ju verkligen se när det dyker upp hos både livsåskådningar och filosofer. Så spännande tänkt att det finns ett läge mitt i språnget. Tack för dina kloka tankar Amelie. ❤️🙏
Hej och tack för inspiration. Vishet har funnits med mig i processen och har känt av det hållbara längs vägen genom att sakta ner och invänta istället för skynda och producera. Skönheten i processen av det ofärdiga har jag missat totalt. Så tack för påminnelsen
Tack själv för att du delar dina tankar Mina. Och skönheten i det ofärdiga är lätt att missa men jag tänker på när man var liten och fick en byggsats. Så spännande det var innan den sattes ihop. Att titta på alla delar. Fundera på hur de skulle sättas samman. Och fantisera om det slutliga resultatet. I det bor skönhet. Och glädje. ☺️❤️
Det där med otålighet är svårt. Det kan bidra till ett driv som är positivt och får saker att hända.
Samtidigt gör det att jag har lite väl bråttom att bli klar, komma fram till nästa station.
Något som är ”ofärdigt” i mitt liv är den resa jag gör med mig själv, och egentligen jobbat med i 20-30 år, för att känna mig gladare och kunna njuta av allt bra jag har, istället för att kämpa med dåligt psykiskt mående och komplicerade relationer.
Jag är ensamstående och längtar efter en hållbar, balanserad och trygg relation som kan ge mig den känsla av sammanhang och tillhörighet som jag saknar.
Nästa år väntar nya utmanande och spännande arbetsuppgifter och där får jag verkligen påminna mig om att ha tillit till processen, tålamod med mig själv och att jag inte måste prestera på topp direkt.
Jag känner igen mig i den uppgivenhet som kan drabba en, och som några av er som kommenterat uttrycker här. En känsla men vill fly från men är så lätt att fastna i 😔❣️
Tack för dina kloka rader Josefine. Så fint att du lyfter att resan med oss själva alltid är ofärdig. Vi kommer nog aldrig att nå i mål med det. Och kanske är det tur eftersom det är både spännande och givande att upptäcka nytt i vår inre värld. Låter som ett spännande år väntar dig och det känns gott att du går in i det med förståelse och tålamod. ❤️⭐️
Otroligt visa ord som hjälper mig att få insikt. När vi åker nye kan skynda processer som behöver ta sin tid. Att ha tålamodet och vila i tankarna att det kommer att lösa dig och bli bra. Det får mig även att tänka att det är en del i livet som inte ska bara passera förbi, alla stunder bär med sig lä domar som vi behöver vara uppmärksamma på.
Tack 🙏
Tack för att du delar dina tankar Gianella. Och det är så sant det du skriver. Att alla stunder i livet har något att lära oss. Om vi bara uppmärksammar dem. 🥰
Tack för dina tankar! Dom passar mitt i prick i mitt liv just nu. Min man dricker öl och starkare drycker varje kväll. På juldagskvällen var han så full att han inte kunde gå. I fyllan förklara han att han är alkoholist och att han vill sluta dricka. På morgonen kom han inte ihåg vad han hade sagt. Ja berätta det för honom och han verka ta det på allvar. I butiken köpte han 0% öl. Det har han gjort efter det. I går märkte jag att han druckit en del starksprit i smyg. Jag blev så lessen och deppad att jag hade svårt att somna. Jag förstår nu att jag måste ha tålamod och koncentrera mej på det som är positivt! Tack!
Tack för att du delar med dig Britt-Marie. Och julen kan vara tuff för många familjer där det finns någon som har problem med alkoholen. Det som skänker hopp i dina rader är dels din mans begynnande insikt om sitt alkoholproblem och dels din egen om att du behöver ha tålamod. Det verkar ju som ett frö har börjar gro hos din man men att han vacklar fortfarande. Något som alla den situationen gör innan de inser att det inte finns någon återvändo. Så precis som du har insett är det bästa du kan göra – att vänta. Eller ”släppa taget” som man säger i Al-Anon (=självhjälpsgrupp för anhöriga). Så heja dig för att du gör det. ❤️👏
Hej 👋 Så tänkvärda ord. Det jag skulle vilja är att komma i gång och börja träna för att bli bättre ❤️🩹 både fysiskt och psykiskt. Minnet av att kunna leva normalt finns kvar och det är en stor del av att se framåt! Tack för allt du skriver och delar med dig av dina kloka tankar 💭 Det får mig att känna mig lugn och inte göra något ogenomtänkt och det inte blir bra eller till och med katastrof som så många gånger tidigare i mitt liv.
Tack för dina fina ord och för att du delar dina tankar Carl-Johan. Gott att höra att ditt minne av hur du levde förr känns som en inspirationskälla för dig. Det tyder på att du har tilltro till både dig själv och framtiden. Ett litet steg i taget blir till slut stora kliv vare sig man bygger upp sig själv själsligen eller kroppsligen. ❤️👍
Jag brottas med att energin dalar efter utmattningen. Tidigare var jag som ett lok som tuffade på och jag hann med flera stationer/hållplatser. Och nu måste jag liksom stanna oftare, ”parkera”, ta en hållplats åt gången. Jag kan sakna och sörja den där energin och jag ser den i andra och avundas den i andra. Jag tänker ofta ”oj vilken ork” med ett vemod. Jag tror att jag har svårt att acceptera att det tar tid och att jag kanske måste acceptera och sörja den gamla och nya bilden ac mig själv. Men det känns som att jag inte kan ”stå” för att sån här är jag nu, det här är mina behov nu, att tacka nej till någon annan/något annat är att uppfylla ett eget behov. Är jag tråkig, lat, bekväm och undvikande som säger nej och avstår? Ja jag vill nog bara hasta förbi och bli klar (och det är ju för att jag vill slippa de jobbiga känslorna förstår jag).
Att få låta det växa fram på egna villkor är nog en pusselbit att omfamna, att få landa och känna sig trygg i att det får ta form under den tid som krävs.
❣️
Tack för din insiktsfulla kommentar Maria. Det låter som att du verkligen kan både se och känna in dig själv i den process som du just nu befinner dig i. Du kan se vem du var, vem du är nu och den sorg som det avståndet innebär. Och du ser att sorgen behöver sin tid. Att den inte är en rätt tåglinje utan en process som behöver sin tid. Det känns så gott att läsa att du finns där och håller Marias hand. Hon behöver det. ❤️
Så himla bra! Sitter mellan två lgh och däremellan en rehabres( har en kronisk sjukdom) utmaning med ” att allt ordnar sig,ska jag orka,varför flytta,kommer jag trivas” och vila i det.Gillade verkligen dina tankar.Ska försöka ta fasta på dem! Tack!
Tack för att du delar med dig Anette. Och visst är lätt att vilja ta sig igenom ”det ofärdiga” så fort som möjligt genom att försöka få kontroll på utgången. Men vår klokhet finner vi när vi vågar släppa just den kontrollen. Inte lätt. Men klokt. Och skönt. ❤️
Texten träffade mig och jag vill dela med mig om varför. 1 januari för snart ett år sedan kände jag alkoholen inte skulle vara kvar i mitt liv mer. Jag har alltid haft ett gott öga till den och det blev aldrig bara ett glas vin som jag hade tänkt utan det slutade med många glas och ångesten dagen efter höll på att ta över mitt liv. Jag gick till ett möte och erkände mig som alkoholist. Jag började snabbt i 12 stegs programmet och fick snabbt en sponsor som stöttade mig och lyssnade.
I början ville jag att det skulle gå fort så det skulle lösa all min sorg och ilska jag hade inom mig. Jag ville så gärna bli fort läkt från min sjukdom. Men med tiden som gick så lärde jag mig att ta det lugnare och att skynda långsamt. Det skulle ju hålla i längden, i hela mitt fortsatta liv.
Som du skriver så bär det ofärdiga på sin egen sorts skönhet. Med tiden så fick jag bevittna hur det fina med att vara nykter växte och gemenskapen lärde mig att få verktyg hur jag skulle hantera livet, något fint och värdefullt växte i mig.
Att våga vara kvar i det ofärdiga rymmer en särskild vishet. Precis så är det för mig. Tilliten i programmet började få mig att tro på att framtiden skulle bli bra. Det har många gånger varit tårar, oro, ilska och ångest men eftersom jag gick på möten och fick den kärlek och gemenskap så löste det sig och här är jag nu ett år senare och mår hur bra som helst. Jag är i steg tre och ska efter nyår gå in i steg fyra och det ser jag fram emot. Jag tar en dag i taget och har tillit till programmet och har blivit lugnare och en bättre människa och framför allt jag har släppt kontrollen och förlitar mig så mycket på att programmet kommer ge mig en frihet och ett lyckligt liv utan alkohol. Så Tacksam.
Om några dagar fyller du 1 år. Grattis Carin! 🎉 Jag blir alltid lika glad när någon hittar nykterheten och börjar vända sitt liv så som du har gjort. Du har verkligen tagit bra beslut både genom att inse din maktlöshet för ett år sedan men också att sätta din tillit till AA, din sponsor och till programmet. Tusen tack för att du delar med dig av din resa. jag är så glad för din skull. 😄❤️
Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt att leva i ovisshet.
Ser inget av de tre gåvorna du nämner ovan som något som tillför mitt liv.
Har svårt att stanna upp och bara vara i det jobbiga och förlita mig på att det löser sig.
Detta pga av stor erfarenhet att jag måste lösa det mesta själv och att hitta lösningar är så snårigt och invecklat att jag flyr bort från det jobbiga sen tar det sån lång tid att hitta tillbaka.
Har till skillnad från många hur mycket tid för mig själv som helst då jag för 10 år sedan fick reda på ett handikapp som ledde till uppsägning av ett älskat jobb.
Sen dess har jag vart i en torktumlare med vård och myndigheter för att hitta nytt.
En hopplös situation och som förutom mitt handikapp
har gett mig mycket ångest, livsleda, oro osv.
Psykiskt utmattad och ser inget ljus i tunneln.
Har tagit hjälp av det jag har fått samtal osv men lösningen ligger inte i det…
utan ett jobb är jag ingenting och det är så svårt att komma ut på arbetsmarknaden igen med mina förutsättningar samtidigt som samhället kräver att man vrider ur dig helt för att få något som heter ersättning och den är inte stor.
Tack för att du delar dina tankar om ovissheten i din livssituation Heléne. Det låter som att du har varit igenom en smärtsam förlust och med den en omställning som skakat om din tillvaro. Gott att höra att du har fått stöd. Även om det inte skänker den lösning du helst skulle vilja är det ju alltid bättre att få tillgång till någon att prata med om det som sker inom och utom en när livet är tufft.
Jag tänker på hur tufft det måste vara att befinna sig i den där torktumlarens snurrande mellan vård och myndigheter. Att känna sig så maktlös inför alla krav och förväntningar. Samtidigt anar jag att det kanske finns små glimtar av dig där i allt det svåra – den du är bortom prestationer och samhällets bedömningar. Den som en gång älskade sitt jobb, som har kraft att dela sin berättelse här, som kämpar vidare trots allt.
Det är så lätt att fastna i tanken att vårt värde sitter i det vi gör. Som att vi måste förtjäna vår plats i världen genom att prestera. Men tänk om det är precis tvärtom? Att vi är värdefulla bara för att vi finns, med alla våra erfarenheter, känslor och tankar. Även när livet känns hopplöst och vägen framåt är skymd. 🥰
God Fortsättning!
Tänker att det är svårt att se något positivt i min väntan. Har opererats för bröstcancer och är nu i en fas där jag väntar på en cytostatika-behandling. Denna väntan är plågsam!
Ja, den väntan kan ju inte vara något annat än plågsam tänker jag. Mina varmaste tankar skickar jag dig. ❤️