Som en väldrillad städpatrull stormade de in. Mina kritiska röster. De kom alltid när jag hade misslyckats eller på annat sätt inte levt upp till mina högt ställda förväntningar. De kom för att städa upp, putsa mitt anseende – men när de var klara låg jag istället som en urvriden trasa i själens källarförråd.
De var tre stycken. Perfektionisten, Jämföraren och Orosmästaren. Var och en med sin särskilda uppgift att granska, bedöma och påpeka. De arbetade som ett väl sammansvetsat team, hittade varje ”fläck” på min självbild och förstorade den tills den var allt jag kunde se.
Perfektionisten var arbetsledaren. Med förstoringsglas och vita handskar inspekterade hon varje detalj av mina handlingar. Inget var någonsin tillräckligt bra, tillräckligt genomtänkt eller tillräckligt väl utfört. ”Se här, ännu ett bevis på din bristande förmåga”, muttrade hon medan dammet av misslyckande förstorades till berg.
Jämföraren stod mest vid fönstret. Med skarp blick noterade hon hur mycket bättre alla andra lyckades hålla ordning i sina liv. ”Titta där borta, hos dem är allt perfekt. Varför kan du inte vara mer som de?” Varje sådan kommentar fick mina framsteg att krympa till ingenting.
Orosmästaren vankade fram och tillbaka i rummen. I varje hörn såg hon katastrofer växa fram. ”Om vi inte får ordning på det här kommer allt att rasa. Minns du förra gången? Och gången före det?” Varje fläck blev en förutsägelse om kommande katastrofer.
Så höll det på. Tills jag steg för steg, år för år, lärde mig konsten att vårda mitt inre hem med omsorg istället för kritik. Att möta vardagens små fläckar med förståelse istället för fördömande.
Idag är mitt inre hem en plats där vardagens små fläckar får finnas. De berättar om ett liv som levs, om mod att pröva och kraft att fortsätta. Och städpatrullen? Den kör allt oftare förbi mitt hus. Kanske för att de ser ljuset som lyser från fönstren – det varma skenet av inre acceptans och själslig frid.
Att reflektera över:
- Hur låter dina kritiska röster? Vilka budskap upprepar de?
- Hur skulle du bemöta en vän som kämpar med samma självkritik?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
Jag vill bara tacka dig för att du på ett så tydligt sätt sätter ord på det som jag tampas med inuti. Allt känns mycket lättare när du förtydligat för mig vad det hela handlar om. Mina inre kritiker ja….orosmästare, ”tänk om tankarna” har varit många hos mig. Men jag har blivit bättre på att ta hand om mig och har bättre självmedkänsla med mig själv.
Jag har följt dig i många år. Dina texter är ovärderliga. Tack!
Vad gott att höra att du har blivit mjukare mot dig själv Åsa. Och tusen tack för dina fina ord. De värmer. 🥰🙏
Hur låter dina kritiska röster? Vilka budskap upprepar de?
Hur skulle du bemöta en vän som kämpar med samma självkritik?
Två ord kan sammanfatta våran uppfattning om vem vi är. Saknat vägledning.
Risker med att växa upp från att vara barn till att bli vuxen i en negativ miljö finns det statistik på i USA.
Hemlöshet 30%.
Ingen fast inkomst 50%.
Kronisk fattigdom 90%.
Det man kan göra är att aldrig ge upp sin önskan om ett bättre liv. Och det är inte ens fel för att vara ett barn som saknat god vägledning.
Kloka ord från en modig kvinna. Tack Fiona. ❤️🙏
Vill bara tacka dig igen för all klokhet du sprider. Allt du skriver går rakt in. Det är till stor hjälp!!
Tusen tack för dina fina ord Johanna. De värmer. 🥰🙏
Tack för dina reflektioner, alltid så välformulerade och intressanta. Roligt att få ge snabb respons på detta sätt. För mig är det perfektionisten som jagat mig, som fått mig att prioritera fel och inte stå upp för det jag innerst inne vet – när andra perfektionister har jagat mig. Även orosmästaren. Där är jag en mästare, för säkerhets skull…. Det tar tid och energi. Försöker arbeta med min tillit. Många gånger tidigare i svåra situationer har jag hittat lösningar som plötsligt visat sig…. eller snarare har lösningarna funnits där hela tiden men jag behövde öppna ögonen och ta in det jag inom mig visste. Så även denna gång.
Tack själv Kajsa för att du delar dina tankar. Och tilliten till sig själv är verkligen ett viktig pusselbit när man ska bli mindre självkritisk. Det är ju den som den inre kritikern raserar gång på gång. 🥰
Hej! Tack för bra reflektioner!
Jag har ett dåligt självförtroende och det finns alltid någon som har vissa egenskaper där jag gärna tänker: Tänk om jag varit som hen, då skulle det varit mycket bättre! Har ofta dessa tankar/oro!
•Hur tolkade hen det jag sa/gjorde?!
•Lät det precis så som jag känner?! Jag skulle lindat in det lite!
•Varför sa jag inte så?
Försöker vara snällare mot mig själv och acceptera mig som den jag är…men har en bit kvar! 🙏🏾
Tack Åsa för att du delar med dig så fint av hur din inre kritiker kan låta. Tror att många kan känna igen sig i dessa kritiska tankar kring hur det man säger uppfattas. Rädslan för att såra eller missuppfattas känner jag igen mig i. ❤️🙏
Hej hej god fortsättning på det nya året.🍀
Men oj så träffsäkert 🤭ja kan le åt det men det är egentligen så att alldeles för mycket energi och tid går till spillo. Är 63 år och tänker ofta, borde jag inte lagt dessa tankar åt sidan?? Naturligtvis har det blivit ”bättre” med åren undrar ändå NÄR stoppar karusellen uppe i Hjärnkontoret 😬
Tack Marie för dina kloka och visa ord 😊🙏🏼
Tack själv Gunnel för din intressanta tanke. Blir vi mindre självkritiska med åren? Ja, i viss mån. Positioneringen och jämförelsen med andra är ju ofta mer framträdande i unga år. När vi blir äldre brukar tycker vi ofta att det inte är lika viktigt vad andra tycker och tänker om oss. Men om man har en stark inre kritiker så räcker det inte med att enbart bli äldre och klokare genom det, utan det handlar ofta om vårt förhållningssätt mot oss själva. Att vara mer tillåtande och mindre krävande. Och att vara mer förstående och mindre dömande. 🥰
Mina kritiska röster är att jag inte är en snäll och omtänksam person.
Annars är jag ingen perfektionist.
Jag är orolig ofta att jag har gjort någon illa, men det inte var meningen.
Tack för att du lyfter denna aspekt av den kritiska rösten Madeleine. Den ger sig ju inte bara på hur bra och rätt vi gör, utan även hur vänliga och omtänksamma vi förmår vara. Den brukar kräva både att vi ska vara duktiga och snälla. Vissa kan känna igen sig mer i det ena eller det andra. Precis som du så fint beskriver.❤️👍
Jag är fortfarande full av självkritik, tyvärr.
Ändå vet jag mina fördelar, talanger, bra egenskaper. Jag kan ofta ge komplimanger till andra. Kan också ta emot, men går ändå igenom i mitt huvud om det är sant. Det tar mycket onödig energi.
Har just nu svårt att gå ut på grund av min självkritik. Jag går ut, men det tar tid att komma iväg. Svårt att prata om det här med andra. Har brottats med min självbild sedan tonåren. Gjort en hel del saker, men det verkar inte hjälpa..? Vet delvis varför.
Tack för att du vill berätta här för oss Marita. Det hjälper ju andra att se om de inte är ensamma om det här med en stark inre kritiker. För mig tog många, många år att vända på detta. Det som har hjälpt mig är att förstå att det här med att vara medkännande med sig själv är ett förhållningssätt som jag kan öva mig på. I stort som smått. Det är därför många av mina texter har den där mjuka tillåtande tonen för att både jag och alla som läser ständigt ska bli påminda om den mjukare rösten som finns inom oss alla, men som många av oss har svårt att tro på. 🥰
Den här texten och tankarna stämmer till 100% på mej. Jag är nyss fyllda 85 år och har fortfarande svårt att inse att jag duger, jag jobbar på det. Allt sitter i från min barndom, då jag fick höra att jag var värdelös, ful mm. Tack för att du peppar🙏💖
Ja, så är det många gånger. Den hårda och dömande inre rösten har sitt ursprung från de vuxna rösterna som vi hörde under vår barndom. Fint att du lyfter fram detta. Det gör att vi också kan förstå varför de är så envetna. Den man får med sig under sin barndom plöjer djupa spår och kan ta både tid och upprepning att ändra. Att bli påmind om att det finns ett mjukare sätt att förhålla sig på mot är därför bra och det verkar som att du är öppen och tar in när de mjukare budskapen kommer, till exempel från mig. Och det är ju fantastiskt bra. Tack för att du berättar Ingamaj. ❤️🙏
Hej!
Ja du mina inre röster ä inte att leka med… det låter ungefär så här hur dum får du vara som gick med på allt det där dumma din idiot… varför ska du alltid prata så mycket håll käften etc etc
ska läsa denna text några gånger till så kanske nått positivt kan börja växa
Tack för att du berättar och jag tror det är många som kan känna igen sig i den tuffa inre dialog som du beskriver. Det känns fint att du kan sätta ord på vad som försegår inom dig. Det gör att du kan börja bemöta det hårda med mjuka ord från en annan del av dig. Den som är förstående och förlåtande. För den finns också. Vi har den ofta mot andra. Så det vi kan göra är att börja lyssna på den och vända den mot oss själva. 🥰
Tack Marie för alla kloka tankar ocjh att du delar dem med oss!
Känner så väl igen mina kritiska röster;jämföraren o perfektionisten.
Tänker att jag vill frigöra mirt jag från dem och se och flytta ut dem utanför mitt inre Jag så att jag kan ifrågasätta deras åsikter och bryta ner deras argument för att istället fylla mig med vänliga, uppmuntrande och omsorgsfulla röster som låter mitt Jag få växa och blomma ut i FRIHET och KÄRLEK!
Kram till Alla!
Ja men precis så. In med värme och uppmuntran. Det gillar de inte. Tack själv för att du berättar om dina tankar Marie. 🥰
Jag har slitit hårt med att få ut städpatrullen ur mitt hus, i perioder känner jag mig stark och öppnar då inte ens dörren när de kommer, säger till dem att jag inte behöver dem. Då står de och tittar in genom fönstret och ser förvånade , förvirrade och lite irriterade ut. De leker kurragömma i min trädgård. När jag har lite tunnare hud, exempelvis vid hög stress, är det som att de passar på att känna om dörren är olåst och då stormar de in och är svåra att mota ut igen. De är luriga rackare och det är jobbigt att vara på sin vakt hela tiden.
Ja, precis så är det. De kommer ofta när vi är stressade eller på annat sätt nedsatta psykiskt. Och viss är de envisa. Gott att höra att du kan hålla dörren stängd också. Tack för att du delar med dig. ❤️🙏
Vilken suverän metafor. Har varit sambo med dessa av och till större delen av livet. Ibland blir det trångt i sängen på nätterna men andra perioder låter dom mig vara ifred och står och tisslar och tasslar i ett hörn. Det spelar ingen roll hur många gånger jag flyttat så har dom lyckats sneaka sig med i flyttlasset.
För tillfället är vi ganska överens. Vi kan hänga en stund tillsammans i soffan på kvällen, men sen går dom till sin anvisade plats efter en stunds diskuterande av och till.
Haha. Ja, de är envisa. Låter sig inte avspisas så lätt. Skönt att höra att ni kan umgås litet sparsamt och på dina villkor nu för tiden. Tack för att du berättar. 🥰🙏
Åh vad dina ord känns igen, jag ser mig själv som jag en gång var. Nu är jag mer tillåtande och har en mjukare inre röst.
Så gott att höra Mia. Tack för att du berättar. ❤️🙏
Jaså ja då ska jag hjälpa iväg samma städpatrull som bor hos mig. De är mycket påfrestande och kräver stor del av min energi. Jag längtar tills de är här bara några korta sekunder istället för en stor del av dagarna.
Jag ska hjälpa dem ut genom dörren!
Ja, det kan verkligen bita sig fast när de väl kommit in innanför dörren. Tack Britt Inger. 😄👍❤️
Jag saknar förmåga att möblera och göra det hemtrevligt. Det känns som om jag bor i ett ungdomshem från 70-talet (numera bor ju även ungdomar tjusigt) fast jag är 60+. Det gör att jag inte bjuder hem andra än mina närmaste. Jag skäms för hur jag har det. Jag vet inte hur jag ska nå en acceptans för att jag är så här, lite tillfällig och provisorisk i allt.
Jag skulle säkert må bättre i ett mer harmoniskt hem så lösningen är inte att bara acceptera, men jag skulle vilja kunna acceptera att JAG är såhär och inte bry mig om vad jag tror andra tycker. Sluta skämmas för mig. Men skammen att andra skulle förfasas över mitt hem är hemsk.
En bekant har det hemskt rörigt och stökigt och jag förfasas och skulle vilja städa, men jag accepterar ju henne ändå och dömer inte henne. Men hur vet jag att andra är lika toleranta som jag?
Tack Eva för att din ärliga och rörande berättelse om dig själv och upplevelsen av ditt hem. Och jag tror att du är inne på helt rätt spår. Lösningen ligger inte i att fixa till hemmet utan att bli okej med att du är du. Jag brukar på detta vis kring de sidor som jag inte tycker om hos mig själv.
Med min perfektionism kommer höga krav prestationsångest men det följer också förmågan att leverera riktigt bra grejor.
Med mitt stora kontrollbehov kommer svårigheten att delegera men det följer också med att vara bra på att strukturera.
Med min introversion kommer svårigheten att hålla kontakt med vänner men det följer också med ett rikt inre liv som jag kan delge andra.
Så om du funderar på vad som kan var det välgörande med att vara på det sätt du är, kan det bli lättare att acceptera den sidan hos dig själv.🥰
Min inre röst säger ofta: ”varför orkar du inte mer?”.
Till en vän skulle jag säga: ” du kanske behöver vila och ta det lite lugnt idag och göra det en annan dag”.
Ja men precis Birgitta. Så enkelt, klokt och kärleksfullt.🥰
Stort tack för detta, du är en otrolig röst som lyfter det svåra och beskriver det så bra. Mitt i prick!
Tusen tack Moa. Vad fint att du känner igen dig. 🥰
Tack Marie för att du delar dina erfarenheter och kloka perspektiv.
Jag har följt dig i snart fem år och dina texter är fina påminnelser som alltid känns mitt i prick.
Min resa mot mer självmedkänsla är liksom din, väldigt lång och alltifrån spikrak. Den inre kritikern har varit stark i höst och bidragit till att jag föll in i mitt gamla beroende av att hetsäta. Sedan en månad är kritikern som bortblåst! Vad hände? I min förtvivlan blev jag ”frälst” då jag kunde ta till mig perspektivet att vi alla, innerst inne är älskade. Det ledde till att jag vågade öppna mig för att möta en bekant, som i sin tur bjöd in mig till en fest, som i sin tur ledde till att jag vågade ta kontakt med en gammal vän, som i sin tur ledde till fler möten och tron på att jag faktiskt är bra och omtyckt precis som jag är.
Skillnaden i mitt mående kom alltså när jag tog till mig det faktum att jag är älskad, av typ universum eller Gud. Jag ser mig inte som religiös, är inte ens medlem i kyrkan, men insikten om att att jag är del av något större fick mig att våga stanna upp, vara tacksam för precis den jag är och sluta tröstäta för jämnan. Plötsligt såg jag det som självklart att min kärlek till mig själv är det viktigaste och vackraste jag kan bidra med till världen.
Tacktacktack Marie för ditt kärleksarbete.
Vilken imponerande resa i självkärlek! Jag blir inspirerad. Stort lycka till!
Vad fint skrivet.
Jag blir så glad för din skull Malena. I tolvstegsprogrammet (som till stora delar har varit min väg till själslig frid) pratar man om en kraft starkare än en själv. Hur man definierar kraften är upp till var och en men det är just den upplevelsen om att vara en del av något större som kan hjälpa en att känna tillförsikt. Det kan ju vara svårt att ”släppa taget” om man inte känner att något fångar upp. Tack för att du ville berätta. ❤️🙏