”Jag ska se om jag hinner.”
Orden kom efter en stunds tvekan. En tvekan vi svepte in i vänlighet. Vi hade ju inte sagt nej.
Men vi hade inte sagt ja heller. Vi hade egentligen inte sagt någonting alls.
Och sedan låg frågan där. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag. Fyra dagar då den fanns med överallt. I duschen. I bilen. Mitt i ett samtal om något helt annat.
Fyra dagar med en fråga vi redan visste svaret på. För vår tvekan handlade aldrig om svaret. Bara om att säga det.
Så vad är det egentligen vi väntar på?
Kanske hoppas vi på räddningen. Att alltihop ska rinna ut i sanden innan vi behöver svara. Så att ingen blir besviken och allra minst på oss. Vi vill inte säga nejet. Vi vill att det ska säga sig självt.
Eller så väntar vi på ett skäl. Ett riktigt sådant. Ett som håller om någon frågar. För ”jag vill inte” duger inte, det har vi lärt oss. Så vi letar i kalendern efter något att visa upp. Vad som helst egentligen. Det är inte svaret vi saknar. Det är ursäkten.
Och kanske väntar vi bara på att det ska bli lättare. På den dag då nejet inte känns lika stort och orden kommer enklare. Men den dagen kommer inte. Det blir aldrig lättare. Bara senare.
Hela tiden säger vi nej ändå. Om och om igen. Inne i oss själva. Vi tar beslutet varje morgon och skjuter upp det varje kväll.
Och den som frågade väntar också. Kan inte planera eller fråga någon annan. Kan helt enkelt inte gå vidare.
Så ganska ofta slutar det med att vi säger ja. Inte för att vi vill utan för att så många dagar gått att ett nej nu kräver en förklaring vi inte orkar ge.
Fyra dagar. Och ändå ett ja. Ett högt pris för vår vänlighet.
Men tänk om det snabba nejet är det snällaste vi kan ge?
Den som frågar slipper vänta. Vi slipper bära det vi aldrig tänkte säga ja till. Och ingen av oss behöver hålla andan.
Att reflektera över
Vilken förfrågan ligger och skaver hos dig just nu?
Vad väntar du på ska hända innan du svarar?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar