Vi har läst, förstått, övat.
Känt efter innan vi svarat. Låtit en fråga vänta till dagen efter. Sagt nej fast det skavde.
Men så kom stunden då inget av det fanns kvar. Frågan kom som den alltid kommer, lite i förbifarten, som om den inte vore någon stor sak. Och vi svarade som vi alltid svarat. Ja då. Visst. Det ordnar jag. Fast vi varken hade orken, tiden eller lusten.
”Du har inte kommit någonvart. Du står ju kvar på exakt samma ställe.”
En röst vi känner igen, eller hur? Den som inte ser mellan fingrarna utan snarare håller upp ett av dem. Som inte känner till några mellanlägen. För antingen lyckades vi eller så gjorde vi inte det.
Men vi har ju varit här förut. Många gånger.
För några år sen märkte vi ingenting alls. Vi sa ja och gick sen och var irriterade i flera dagar utan att förstå varför. Sen kom en tid då vi förstod det veckan efter. Jaha. Det var det som hände. Därefter en tid då vi la på luren och visste direkt.
Och den här gången hörde vi oss själva säga ja. Medan vi sa det.
Vi hejdade oss inte. Men vi såg det.
Och är det inte detta som är själva utvecklingen? Inte i om vi säger ja eller nej. Utan i hur tidigt vi märker vad vi håller på med.
Först efteråt. Sen samma kväll. Därefter mitt i.
Och en dag kanske redan innan.
Att reflektera över
Vad har du övat på det senaste året?
Vad märker du nu som du inte märkte då?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar