Hur är det egentligen?

Att sjunka ner i soffan med filten, serien och vårt favoritgodis. Någonstans mitt i börjar vi scrolla på telefonen. Och när eftertexterna rullar känner vi oss lika tomma som påsen bredvid. Vi kallar det att ta hand om oss. Men det som skulle tas om hand finns fortfarande kvar.

Varför hjälper det inte riktigt? Varken serien, godiset – eller det där lilla impulsköpet? Kanske för att inget av det är omsorg. Det är tröst. Och tröst vill bara att det ska sluta kännas. Den dämpar, fyller, förströr. Men den frågar aldrig vad vi egentligen behöver.

Men när vännen ringer och rösten inte låter som vanligt, gör vi inte så. Då säger vi inte “köp en påse godis och sätt på en bra serie”. Då lyssnar vi. Frågar hur det egentligen är. Stannar kvar i det som är svårt utan att försöka göra det lättare. Det är omsorg, den riktiga, och vi kan den redan. Vi ger den bara aldrig till oss själva.

Tänk om vi nästa gång stannar en stund innan vi trycker play. Inte för att soffan är fel. Utan för att vi förtjänar samma sak vi ger alla andra. Att bara sitta en stund. Känna efter. Och ställa oss frågan vi ställer till alla andra men aldrig till oss själva:

Hur är det egentligen?