Han står vid diskbänken och kämpar med något vi kunde fixa på trettio sekunder. Vi ser det. Han ser inte att vi ser.
Allt i oss vill ta över. Men vi gör det inte. Vi går vidare och låter honom hållas.
Och det är kanske så här det börjar.
Att sluta bära deras oro, deras problem, deras kamp. Inte genom att försvinna, utan genom att stanna kvar på ett annat sätt.
Någon berättar om sina svårigheter och vi hör varje ord. Lösningarna formar sig i huvudet och råden ligger redo. Men vi sväljer dem. Möter blicken istället och låter dem prata färdigt. Ingen fixning, inga förslag, bara närvaro. Det är svårare än det låter, att lyssna utan att lösa. Men vi märker att det går. Att de inte behövde våra svar. Att de längtade efter var att bli hörda.
Någon kämpar och vi ser hur de famlar med något som vi vet precis hur man gör. De tar omvägar vi kunde korta av. Allt i oss vill gripa in men istället står vi kvar bredvid. Väntar. Låter dem hitta själva. Att vara nära utan att ta över är obekvämt. Det kräver något av oss. Men kanske är det också en sorts tillit – att de klarar mer än vad vi tror.
Och så det svåraste. Någon väljer fel. Fattar beslut vi inte hade fattat, går en väg vi redan vet vart den leder. Allt i oss vill säga något. Men vi håller tyst. Låter dem göra sina egna erfarenheter. Att låta det bli fel utan att rätta till går emot allt vi lärt oss. Men vi finns kvar ändå, efteråt. Det är kanske det viktigaste av allt.
Inget av detta är bekvämt. Det tar emot, varje gång. Men det vi gör är också något. Vi finns kvar. Vi ser dem. Vi håller ut.
Och kanske är det kärlekens svåraste form. Inte att försvinna. Inte att ta över. Utan att finnas kvar på ett annat sätt.
Att reflektera över
När känner du starkast impulsen att gripa in?
Vad skulle förändras om du lät dem klara det själva?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
MINIKURS I MARS
Bara ditt ansvar
En minikurs i att skilja på ditt och andras ansvar
Du bär så mycket som inte är ditt. Andras känslor. Andras problem. Andras liv. Tänk om du kunde lägga ner bördan och ändå bry dig.
Tre onsdagskvällar i mars, live på Zoom. Du lär dig se vad du bär, skilja på ditt och andras, och stå kvar i ditt val även när skulden knackar på.
Pris: 1 495 kr
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
När känner du starkast impulsen att gripa in?
När min son slarvar med sin städning.
Vad skulle förändras om du lät han klara det själv?
Min attityd är att jag vill vara duktig och ge förslag.
Istället bör jag kan backa ifrån min position och inse att vara duktig är också att vara lite överlägsen. Istället hamna på samma nivå, så att kommunikationen blir tvåvägs.
Har alltid varit en hjälpare, fick redan som barn ansvaret för att allt skulle gå ihop i familjen. Sen fortsatte det på jobbet och med egna barn. Hjälpare, hjälpte till. Alldeles för mycket. Barnet växte ändå upp och är nu i allra högsta grad kompetent. Gjorde det till sin mission att gå sin egen väg. Det fungerar bra nu när jag är tydlig med att jag litar på hennes förmåga att ta hand om sig själv. Nu är det snarare dottern som hjälper mig.
Ja, jag bestämde mig för att det var dags att min bror får stå för sina egna dumheter i höstas… har ju hela mitt liv ursäktat honom med att ja men det är ju bara han… lol vi fyller 60 för mig å 62 för honom så kanske på tiden 😉
Min yngsta dotter bor långt ifrån mig. Vi hade god kontakt och hon delade sina problem om livet, jobbet, barnen och maken. Jag vill hjälpa av hela mitt hjärta. Kom med många råd, alldeles för många har jag nu förstått. Hon tog avstånd, bröt kontakten. Mitt hjärta går sönder. Hon mådde allt sämre och jag med. Jag hade/ har hennes bekymmer i mitt huvud dag och natt. Mitt eget liv blev satt på paus.
Jag önskar någon fått mig att förstå att det inte är mitt ansvar att fixa hennes liv. Att någon lyft bort det tunga ansvar jag känner för barnbarnen och henne. Att jag hade kunnat bemöta henne bättre utan att själv gå under. Känner skuld de dagar jag mår bra” glömmer” henne bekymmer.
Hej,
Jag kämpar med att inte hjälpa min dotter för mycket hjälp med pengar . Hon pluggar och har alltid dåligt med pengar, jag lever dock som bra pensionär. Vill inte göra henne en björntjänst för framtiden. Hon har även en bror att vara rättvis mot. Svårt 😥
//marie
Det som förändras när jag tar ett steg bakåt, jag får en större överblick. Det blir tydligare vems ansvar det ligger på och jag ser lättare min roll i det hela. Ett större lugn infinner sig och jag Slappnar av, tilliten till andras förmåga ökar. Mina impulser jag tidigare har utgått ifrån att ansvaret har varit mitt; att hjälpa. Nu efter flera års livserfarenhet och utforskande av mitt liv, har jag kunnat begränsa mig. När impulserna; skydda, hjälpa dyker upp…stannar jag. Fogar ihop mig själv, andas o släpper lättare taget om andras liv. Så skönt. En större frihet för både mig o andra.
Tack för att du delar med dig av din omtanke
Frågan till mig själv blir …Vad ska jag göra när jag inte längre hjälper andra
Ja, detta är vad jag verkligen behöver åstadkomma. Har vetat det länge och försöker, men lyckas inte. Har så länge kämpat med näbbar och klor för min nu 25-åriga sons rättigheter att jag inte vet hur jag ska stoppa mig (har blivit helt lösningsorienterad och övergivit mig själv). Och han vänder sig alltid till mig. Boendestödet funkade inte. Vi är båda utmattade – och rätt less på varandra. Så målet och min önskan är att göra som du beskriver – trots hans ångest, värk och isolering – men hela mitt jag skriker nej.
Men oh.. så fint Marie jag tänker BARNEN så många ggr jag bitit mig i tungan! Men låta de skaffa sina egna erfarenheter trots att jag ser….lyssna iaktta, jag finns här och ibland kanske skratta efteråt tillsammans för konstaterande. Och se deras handlande mot sina egna barn ja lärdomarna är många, tack Marie
Otroligt träffande text om att ”Finnas kvar på ett annat sätt”! Det är som att du beskriver min egen livssituation, då det är jag som nu står där och hanterar tillvaron på ett annat, obegripligt sätt än tidigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra längre för att få tillvaron att bli exakt så som jag vill. Jag KAN helt enkelt inte tänka o agera logiskt, smart o konsekvent längre för min hjärna är sjuk och tappar långsamt sin skärpa. Det är sannerligen ingen rolig resa att se sitt tidigare levande, friska jag förvandlas till en mindre vetande, inkapabel människa. 😔 Men jag stannar kvar i Nuet o njuter av allt det goda jag ändå faktiskt KAN göra, uppleva, älska o glädjas åt, en dag i taget!