”Du får sätta gränser.” ”Du behöver inte bära allt.” ”Det är okej att tänka på dig själv.” Vi har hört det så många gånger. Och vi håller med. Verkligen. Men när vi väl försöker, varför känns det då så fel?
Skulden. Det är alltid skulden.
Den kommer direkt. Sätter sig i bröstet och stannar där. Följer med oss hem, sitter kvar vid middagsbordet, ligger kvar på kudden bredvid oss. Du borde ha ställt upp. Du borde ha ringt. Vad är du för en människa egentligen?
Vi ser ju vad vi gör. Hur vi bär deras känslor, deras oro, deras liv. Vi vill lägga ner. Men varje gång vi försöker kommer skulden och lägger tillbaka bördan i vår famn.
För skulden har ett budskap. Ett enda. Att kärlek och bärande är samma sak.
Lägger du ner bördan så lägger du ner kärleken. Slutar du bära så slutar du bry dig. Sätter du en gräns så stänger du dem ute. Så enkelt. Så självklart. Så omöjligt att argumentera emot.
Antingen bär du. Eller så älskar du inte på riktigt.
Är det konstigt att vi inte vågar släppa?
Men tänk om skulden har fel. Tänk om man kan lägga ner bördan utan att tappa kärleken. Tänk om gränser inte handlar om att stänga ute, utan om att orka vara kvar.
Det är inte lätt att tänka så. Det vi lärt oss sitter djupt. Och skulden kommer inte att tystna bara för att vi vill det. Men varje gång vi påminner oss om att bärande och kärlek inte är samma sak, tappar den lite av sitt grepp.
Och kanske upptäcker vi något vi inte trodde var möjligt. Att vi kan finnas där utan att försvinna själva. Att omsorgen inte behöver väga så tungt. Att vi kan bry oss utan att bära.
Att reflektera över
I vilken relation känner du skulden tydligast?
Vad skulle du vilja säga till dig själv nästa gång skulden kommer?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
MINIKURS I TRE WORKSHOPS
Bara ditt ansvar
En kurs i att skilja på ditt och andras
Du bär så mycket som inte är ditt. Andras känslor. Andras problem. Andras liv. Tänk om du kunde lägga ner bördan och ändå bry dig.
Tre kvällar under tre veckor, live på Zoom. Du lär dig se vad du bär, skilja på ditt och andras, och stå kvar i ditt val även när skulden knackar på.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Det enda jag kan komma på är i min barndom i kyrkan där jag skulle känna skuld och skamkänslor? För vad förstod jag inte? Men orden etsades fast. Idag predikas det mest om förlåtelse. Det är en mer tillåtande och befriande. Jag är tacksam att mina barn inte behövde känna detta och tur att det förändrats.
Ja, allt var sannerligen inte bättre förr. 😉❤️
Största skulden känner jag mot dottern. Men hon har vuxit upp, utmanat sina egna rädslor, tagit stora kliv framåt och vill inte bli buren. Hon vill bli bemött som en kompetent person, som en jag tror på. Med utbildning och krävande arbete, långt mer avancerat än jag själv har haft, är det faktiskt så. Ibland blir hon liten igen och sen åter stor. Hon växer bäst när jag inte försöker bära. Bara finns när jag behövs.
Så fint att läsa dina rader Celia. ”Hon växer bäst när jag inte försöker bära. Bara finns när jag behövs.” Tänker att det verkligen kan symbolisera mammans kärlek till den vuxna dottern. ❤️
Jag kände skuld gentemot mamma för att jag var så långt ifrån och inte orkade komma oftare och hjälpa henne eller hålla henne sällskap. Jag drogs med sviterna från en utmattning 2024 och hade blivit medveten om att min energi behövde fördelas och hanteras på ett annat sätt än tidigare. Hon kunde inte förstå den där utmattningen och jag kunde inte förklara att allt hängde ihop; mamma, jobbet, pendling, min sambo, trasiga bilar mm.
Hon gick bort nu under julhelgen 2025 och jag var med henne på slutet. Jag känner att jag har gjort allt jag kunde för henne och det är flera i hennes omgivning som har sett det och sagt det till mig. Det är skönt att få höra.
All den skuld jag känt har nu omvandlats till lättnad.
Antingen kommer sorgen senare eller så har jag gjort bort den tidigare under först pappas lite mer långdragna sjukdomsförlopp och bortgång och sedan mammas ganska hastiga sjukdom och bortgång.
Nu känner jag enbart lättnad!
Vilken svår situation du befann dig i Anna. Och så skönt att du fick ro inom dig nu på slutet. Tack för att du delar med dig. ❤️
Min skuld känner jag inför att jag har dålig kontakt med dottern, hon drar sig undan och barnbarnet får vi knappt träffa.
Jag undrar vad har jag gjort för fel, har ställt upp och hjälpt till
när barnet var bebis, men där hände väl nåt då, hon dottern tyckte att jag inte respekterade hennes gränser,att jag inte lyssnade och jag tyckte väl att jag lyssnade och tog till mig, men inte enligt henne.
Jag la mig inte i utan lyssnade,men tydligen inte så läget blev låst där.
Vi träffas väl mig men hon är kylig emot mig och jag känner mig främmande, jag förstår inte?????,
Tack Anni för din öppenhet och sårbarhet. Jag känner din smärta och din förvirring i raderna som du skriver, Jag tänker att du har en tråd att gå på. Den att din dotter inte kände att du respekterade hennes gränser och att du inte lyssnade. Du gjorde ett fint och ärligt närmande. Försökte lyssna och förstå men det gick inte riktigt fram. Du kan fortsätta där, tänker jag. Närma dig din dotter igen med en ärlig vilja att förstå vad det är som inte fungerar och, framför allt, vad du kan göra annorlunda. Det jag har sett kring mellanmänsklig kommunikation genom åren är nämligen att vi ofta talar om vad vi inte gillar men har svårare att uttrycka hur vi vill ha det. Något som skapar en förvirring hos den andre. Den får gissa sig fram och då blir det ofta galet igen. Så om du kan hjälpa din dotter att förtydliga och konkretisera sina behov och önskningar så gör du både henne och dig en stor tjänst. ❤️
De senaste åren har känslan av skuld varit tydligast i relationen till min pappa. Under flera år vårdade han min mamma i hemmet, trots att hon egentligen var för sjuk för det. Men hon vägrade flytta och fick honom att tro att det var hans uppgift att vårda henne tills hon avled. År för år bröts min fina pappa ner både mentalt och fysiskt. Och jag kunde inte rädda honom.
I november 2024 avled min mamma till slut och jag tänkte att nu skulle pappa blir fri och få leva ett härligt liv. Börja umgås med vänner och få göra det han ville. Och att han och jag skulle kunna börja umgås och göra saker som vi gjort förr. Men då visade sig att pappa drabbats av en kognitiv sjukdom.
Pappas liv efter mammas död blev inte alls som jag hade hoppats. Han blev mer och mer hjälplös och beroende av mig och ringde mig varje dag, mer eller mindre förvirrad.
I november 2025 ramlade han upprepade gånger i hemmet och åkte in och ut på sjukhus. Han hamnade till slut på ett korttidsboende där han sedan oväntat avled för två veckor sedan.
Just nu blandas min sorg med lättnad över att det är över, vilket jag känner skuld över. Jag känner också skuld över mina känslor av bitterhet över hur pappas sista år blev. Och en skuld över att jag inte kunde rädda honom från min mamma.
Åh, vad smärtsamt Anna Viktoria. Jag kan gott förstå att många olika känslor uppstår i sorgen. Jag tänker så här. Livet är så komplext. Våra familjerelationer innehåller ett spektrum av känslor eftersom de på sätt och vis speglar livets alla olika känslor. Kärleken, och sorgen, blir därför en spegling av just detta. Livets och vi människors komplexitet. ❤️
Det är svårt att inte hamna i fällan av att bära för mycket när man har gamla föräldrar där den ena har palliativ cancer och den andra sliter 24/7 med det. Samtidigt som samhället har lovat att hjälpa och vårda men hela tiden brister. Utan vårt jobb som närstående hade mamma varit död flera gånger om. Det är svårt att sätta en gräns när det handlar om liv och död, men så klart behöver man också ta hand om sig i detta – utan skuld eller dåligt samvete – för att orka.
Tack för dina rader <3
Ja, det är verkligen en svår situation. Här tänker jag att det gäller att sänka kraven på alla andra områden. Att ta hand om sig själv så gott man förmår, precis som du skriver. Tack för att du delar med dig. ❤️