Vi tänkte bara lyssna. Finnas där. Ta emot.
Men oron följde med oss hem. Vi vet inte riktigt hur det gick till. Bara att vi fortfarande tänkte på det när den andra hade gått vidare. Orden stannade kvar, snurrade runt, och någonstans på vägen blev deras tunga saker våra.
Och det börjar ofta just där. I oron de delar.
De berättar om jobbet som tär, relationen som skaver, oron för barnen som aldrig riktigt släpper. Vi lyssnar. Nickar. Känner med. Samtalet tar en kvart, kanske två. Sedan går de vidare med sin dag, lite lättare.
Men vi går inte vidare. Vi bär orden med oss in i kvällen, in i natten. Ligger vakna och tänker på lösningar de aldrig bett om. Oron de la ifrån sig har hittat ett nytt hem.
Sedan finns oron de döljer. Den som aldrig sägs rakt ut men som vi ändå hör.
Mamma låter annorlunda i telefon. Säger att allt är bra men något i rösten stämmer inte. Barnet svarar kort, undviker ögonen. Vännen skrattar lite för snabbt, byter ämne lite för lätt. De säger inget. Men vi känner det ändå. Och deras tysta oro blir vår.
Och så finns oron de inte har. Den märkligaste av dem alla.
Vi oroar oss för deras ekonomi fast de verkar nöjda. För deras hälsa fast de inte tänker på den. För deras framtid fast de sover gott om nätterna. De oroar sig inte. Men vi gör det åt dem. För säkerhets skull.
Oro på oro på oro. Deras och deras och deras. Och så vi mitt i alltihop.
Så är det att vara den som känner. Den som alltid bär lite mer än sitt.
Men det finns en fråga vi alltid kan ställa. Varsamt och utan krav:
Är det här verkligen min oro att bära?
Att reflektera över
Vilken av de tre sorters oro känner du mest igen dig i?
Finns det någon vars oro du ofta tar på dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
MINIKURS I TRE WORKSHOPS
Bara ditt ansvar
En kurs i att skilja på ditt och andras
Du bär så mycket som inte är ditt. Andras känslor. Andras problem. Andras liv. Tänk om du kunde lägga ner bördan och ändå bry dig.
Tre kvällar under tre veckor, live på Zoom. Du lär dig se vad du bär, skilja på ditt och andras, och stå kvar i ditt val även när skulden knackar på.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Bästa Mari dina texter är sååå träffsäkra . Denna berörde djupt då jag mer eller mindre ständigt oroar mej främst för mina vuxna barn . Och jag försöker komma på lösningar de inte bett om 🥺 Det gjorde alltid min yngste son arg / han kände sej inte lyssnad på .
Att inte oroa mej vet jag inte om det vore möjligt . Jag är medveten om att jag tar på mej för mycket ansvar och har väldigt svårt att sätta sunda gränser för att jag själv ska må bra .
Det skaver att säga att jag inte orkar hjälpa , på nåt sätt är det ” lättare” när jag känner att jag i alla fall tillfälligt kan underlätta .
Chris
Tack för din öppna och ärliga kommentar. Jag tror inte heller att det är möjligt att sluta oroa sig. Vad jag däremot vet funkar, är att välja vad man vill göra med den oron. Genom att fixa och komma med lösningar så försvinner en del av oron i stunden men precis som du skriver kan omgivningen känna sig förminskad. Istället kan vi börja notera när den kommer och sedan låta den få någon slags lugn av en begynnande tillit som vi bygger upp sakta och säkert. På så sätt hanterar vi vår oro genom att ta hand om den istället för att ta hand om alla andra.🥰
Jag tänker att en mammas oro är den som är svårast att komma ifrån. Det känns faktiskt omöjligt, mer som att jag måste lära mig att leva med den. Barnen är vuxna nu men oron kommer att finnas kvar, kanske inte för alla samtidigt och hela tiden men …
Du har så rätt. Oron över barnen är den svåraste att hantera. Det viktiga tycker jag är att vi är medvetna om den och gör vår bästa att tygla den på ett varsamt sätt. 🥰
Viktig fråga du tar upp och något att verkligen reflektera över.
Oron har i min familj förmodligen gått vidare ifrån generation till generation.
Min mamma som idag är 97 år uppmanar mig fortfarande att vara försiktig och rädd om mig, som om det skulle vara många faror som lurar där ute. En mors omsorg, men den kan gå lite väl långt ibland. Jag älskar henne och vet att allt hon gjort är i god tro. Men det har lämnat vissa spår i mig och jag har brottats med oro i många år. Både oro för mig själv, men främst för min dotter. Tungt och ensamt och många gånger helt i onödan.
Det är svårt att kontrollera orostankarna när de kommer, men genom åren har jag lärt mig att resonera med mig själv innan jag låter dem löpa amok i min hjärna. Oron får inte längre ta så stor plats i mitt liv och det som verkligen är en del av ”tillfrisknandet” är att fråga sig vems oro man bär.
Tack för att du delar med dig Kattis. Och det är så sant. Många av våra beteenden förs vidare från generation till generation. På gott och ont. Så viktigt att stanna upp och se detta utan skuldbeläggning på oss själva och andra. Utan mer för att fråga oss: ska jag fortsätta med detta eller är jag den sista länken i kedjan? 🥰
Har funderat på detta! Har jag själv bara pratat på om ngt utan att fråga: får jag dela min tankar o oro med dig? Jo, så har det nog varit, men ibland tänkt mig för och kanske t o m med hitta lösning själv om jag stillat mig, inte lätt🤔så råkar jag ut för samma sak och går hem, funderar på en lösning för andra,! Varför? Handlar det om empati, känslor? För ibland förstår jag mig inte känslokalla människor heller?” Myntet har två sidor” skulle kunna berätta exempel: går o handlar på en stor livsmedelsaffär, en man pratar i telefonen, jag kan inte prata mer om det här, lägger på och tittar på mig och säger: vi kommer inte överens, min son har gjort en stor hjärtoperation o de har lagat hans kroppspålsåder, häpen säger jag oj, det vet jag jag vad det vill säga! Han fortsätter berätta att han inte ska handla bara titta in i sin fd arbetsplats, inte nöjd,ok. Jag fortsätter handla tänker varför avsluta sitt samtal med sonen och inte vara överens? Jag skulle nog sagt ring upp honom nu och säg vi löser det här. Varför jag? Blir arg på mig själv inte mitt problem såklart🙃
Tack för din öppna och ärliga betraktelse av dig själv och livet omkring dig. Och viss har oron sitt ursprung ur vår omtanke om andra. En fin egenskap som vi ska vårda. Att mannen i affären vänder sig till dig och är så öppen säger någonting om just detta. Att vår omtanke om andra ”lyser igenom” på något sätt. Han var klart pratsugen men jag tror att det blev du som blev mottagare för att det fanns en genuin värme från din sida. En omtanke som sedan tog fart inom dig precis som du beskrev. Jag tänker att det är precis så det kan fungera. Vi kan finnas där för andra men vara vaksamma när omtanken far iväg. 🥰
Att oroa mig för än det ena än det andra är min specialitet. Jag vill gärna ha alternativ. A, b och helst c också. Men någonstans i tonåren gjorde mina döttrar uppror. ”Lägg av morsan! Vi talar om när vi behöver hjälp. Låt oss tänka själva!”
Kände mig bortstött och överflödig till en början. Men det släppte så småningom. Nu kikar jag in då och då och istället för att tala om för dem hur de ska leva sina liv frågar jag: ” hur tänker du här” och ” hur kan jag hjälpa dig på bästa sätt”?
Det har funkat fint hittills. Jag har lämnat över rodret till dem själva, men håller mig i närheten ifall de skulle vilja ha min hjälp eller bara prata ut. Från kontrollfreak till medpassagerare. Helt ok, faktiskt.
Vilken härlig berättelse LillaO. Och vilka kloka barn (de har de fått av dig verkar det som). Tack för att du delar med dig. 🥰
En anhörigs oro som hon inte har, när det gäller ekonomi. Men hon vill inte ha råd från mig. Har kommit fram till att hon får ta ansvaret den dag som pengarna är slut. Åker med flera utlandsresor varje år och lever upp sina besparingar. Har bakåt i tiden ofta hamnat i knipa. Nu finns ingen mamma dom räddare i nöden. Det är inte mitt ansvar. Hon är nästan 70. Min dotters oro som hon uttrycker eller inte uttrycker bär jag med mig. Även hon är vuxen men jag bär det lilla barnet i mitt hjärta och känner med barnet som varit så nära mig förut.
Tack för att du delar med dig Celia. Drog igenkännande på munnen när du nämnde din anhöriga som är ”nästan 70”. Det är nyttigt att tänka så. Att tänka på hur gammal (och därmed vuxen) den andre egentligen är. Det ger ett sunt perspektiv på något sätt. 🥰
En sommar då en namnlös oro konstant bet mig i hasorna och höll mig vaken om nätterna som om jag vore jagad av något farligt, då var det som om jag behövde hitta på saker att oroa mig för, så känslan skulle få en förklaring. När jag bilade hem, många mil på motorvägen fick jag en sån tydlig iscensättning av det jag höll på med. ”Ja, där framför är en långtradare, hm den ska jag väl köra om, hur ser det ut där bakom? Jag får nog låta de där bilarna passera först, oj vad fort de kör. Nu då? Kan jag köra nu? Nej jag väntar på nästa. Nu! Nu kan jag köra… gasen i botten och Ja! Pust, jag klarade det… men Nej, vad ser jag där framför två nya långtradare… shit. Så här kommer det ju vara hela vägen hem.”
Det var som om jag druckit mig full med oro, ett halvår senare föll jag ner i utmattning. Oron den sommaren var nog en varningsklocka på att sakta ner och köra i min egen takt.
Vilken tydlig bild. Tack Anna. Vi är nog många som kan känna igen oss när oron får eget liv. 🥰👍
Tack för detta. Mycket tänkvärt och lite av min specialitet 😉 Mest med barnen förstås. Det ingår ju också tänker jag, till ganska stor del i föräldraskapet den helt naturligt och biologiskt betingade oron. De små barnen, de större tonåringarna…men sedan blev de 18 och 22…Större men fortfarande mina barn…kloka men fortfarande inte så erfarna…Och där sitter jag som mamma till nästan vuxna barn och reflekterar över detta. Min oro. Inte så dramatiskt, kanske mest småsaker men ändå- värt att reflektera över när det är sunt och var gränsen går? När stöttar jag dem, och när oroar jag dem?För helt skarp och helt enkelt är det inte när det är ens barn..Enklare då, att tydligare se mitt beteende med andra- arbetskamrater som kommer med sin oro, lite ombedda, relationer, arbetssituation mm. Jag lyssnar- och som du säger- det blir kvar. Och i vissa fall blir deras oro min oro…Så min reflektion är- jag har blivit något av en specialist sedan småbarnsåren på detta 😃 Men med större barn förändras även detta, men helt lätt är det inte att se var gränsen går. Lättare då att öva upp sin tydlighet ed vänner och arbetskamrater. Tack!
Du har så sätt Mammman. Det är tufft med att se och dra gränserna mot barnen eftersom ansvaret suddats ut när de var mindre. Små barn är ju föräldrarnas ansvar. Och sedan är bindningarna så starka. Ja, så det är svårt när barnen blir vuxna. En stor utmaning att dra gränsen. 🥰
Åh vad jag känner igen mig detta! Som jag oroar mig för sånt som inte är mitt att bära. Framförallt när det gäller barnen. Särskilt när jag inte vet varför, bara känner det, hör det på rösten. Det är det värsta. Att sväva i ovisshet.
Ja, precis så. Ovissheten skapar ett obehag som kan vara svår för oss att bära och som vi ”fixar” bort. Tack för att du delar med dig Anna Viktoria. 🥰
Vilken av de tre sorters oro känner du mest igen dig i?
Oron som de delar.
Men då är det jag själv som delar oron med mig själv.
Finns det någon vars oro du ofta tar på dig?
Min egna oro som befinner sig i periferin omkring mig. Istället för att utgå ifrån mig själv och säga nej, detta behöver jag inte oroa mig för.
Tack Fiona för att du delar dina tankar om din oro. 🥰
TAck för detta inlägg, Marie.
Så sant i varje mening. Många av oss lever så.
Kanske byta ut orostankar mot andra, trevligare tankar.
Det hjälper mig ofta.
Tack för att du lyfter.
Maja
Tack själv Maja. Fint att du kände igen dig och ville berätta. 🥰