Självklart säger vi ja. Kalendern är hyfsat tom, energinivån okej, så varför skulle vi inte kunna?
Men ju närmare vi kommer dagen då löftet ska uppfyllas, desto större blir motståndet. Något inom oss tynger ned, bromsar och protesterar. Vi förstår inte riktigt varför. Det borde ju vara enkelt.
Vi försöker skaka av oss känslan. ”Det här är ju ingen stor grej”, säger vi till oss själva. Men kroppen tycks ha en annan uppfattning. Som om den räknat med något vi glömt bort.
För när vi sa ja såg vi bara toppen av isberget. Det som stack upp över ytan – det tomma schemat, den lediga tiden. Men under ytan pågår så mycket mer. Allt det där andra som också tar energi men som vi viftar bort som oviktigt.
Låt oss titta på vad som verkligen ligger där nere.
Under ytan av vårt vardagsliv.
- De stora livsövergångarna som pågår – flytten, skilsmässan, barnen som flyttar hemifrån, pensionen. Förändringar som tar energi att anpassa sig till. Även när de känns positiva.
- De nya rollerna som växt fram – anhörigvårdare, ensamstående efter separationen, morfar eller mormor med plötsligt sex barnbarn. Roller som kräver energi att växa in i.
- Relationerna som behöver navigeras på nytt – vänskap efter pensionen, barn som blivit vuxna med egna åsikter, föräldrar som blir mer beroende. Allt kräver små justeringar som tar kraft.
- Kroppens tysta förändringar – hormoner som skiftar, sömn som inte längre kommer lika lätt, en uthållighet som sakta minskar utan att du riktigt märkt det.
- Den ständiga orosbakgrunden – för anhörigas hälsa, för framtiden, för ekonomin. Den där lågintensiva oron som alltid surrar i bakgrunden och tär på krafterna.
Allt det här fanns där när vi sa ja. Vi bara såg det inte.
Nu när vi ser hela isberget förstår vi varför motståndet växer. Varför kroppen protesterar när vi ska uppfylla löften som såg så enkla ut. Det var inte hela bilden vi såg när vi sa ja. Det var bara toppen som stack upp över ytan.
❦ Att reflektera över
Vilken del av ditt ”isberg” har du svårast att se?
Hur skulle dina beslut förändras om du räknade in hela energibilden?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Så insiktsfullt och bra. Jag har börjat förstå det där som ligger och ”brummar” i bakgrunden (eller under ytan) och som kräver sitt. Hur mycket det kräver har jag inte förstått riktigt men det kommer det med. Att jag har rätt att vara trött även om det ser ut som att jag ”inte gör något” och det kom i och med att jag började tycka om mig själv och faktiskt erkänna och se allt jag kämpat med. Att jag inte bara har varit för känslig, och känt som att jag inte haft rätten att vara trött. Men det har jag! Ibland kommer sorgen över att jag har övergivit mig själv så till den milda grad under så många år. Och att detta kommer bara jag att förstå. Det blir ingen upprättelse eller något förlåt. Jag får förlåta mig själv och gå vidare (lättare sagt än gjort men jag jobbar på det)
Du sätter fingret precis på vad det är som brukar hindra oss. Att vi inte tycker oss ”ha rätt” att vara trötta om vi inte ”gör något”. Men förändringar tar kraft de med. Tack för att du lyfter fram detta Lena. 🥰🙏
Vilken del av ditt ”isberg” har du svårast att se?
Det är den ständiga orosbakgrunden – för anhörigas hälsa, för framtiden, för ekonomin.
Hur skulle dina beslut förändras om du räknade in hela energibilden?
Jag skulle försöka att koncentrera min tid till min egna hälsa, styra mina mål för framtiden, istället för att bara reagera på andras eller annat som oroar.
Ja, tänk om man kunde få fokusera på det…och inte bara lösa uppkomna problem..
Låter SÅ klokt Fiona. Att styra dig själv bort från att reagera till att mer agera. 🥰👍
Tack äntligen har jag kommit igång med att läsa dina reflektioner mm. Känner redan att detta kommer att stärka mig i relationen med mina barn. Ska börja från början av alla dina reflektioner, ”råkade” ta mig tid att läsa dagens reflektion. Ser fram emot att få hjälp med insikterna om mig.
Varma hälsningar
Christina
Så härligt att höra Christina. Jag vet inte om du har sparat reflektionerna i din mailbox såatt du kan bläddra i dem där. I annat fall ligger de från augusti 2024 nu fint på webbsidan https://blimeradu.se/omtankar så att du kan både bläddra och söka där. 🥰
När jag läser så ser jag flera som jag inte har som jag på sätt å vis saknar att ha men när jag ser att det skulle ge oro så 🙂
Men kroppen som gör att jag inte kan spela lika mycket längre…..
Jobbet som inte är det jag vill men det jag klarar av, vilket också leder till ekonomin som inte är där den borde vara
tack
Tack Anki för att du ville dela med dig. Skönt att du prickar inte allt på listan. Och att du kan se det som något positivt. 😉 Det du kan se att du har som ditt isberg räcker, inte sant? 🥰
Tack för att du förklarar så bra och ger viktiga perspektiv – tänkvärt ❤️
Livssorgen – när det inte blir som jag trodde tar energi. Att navigera och acceptera verkligheten som den är blir en omställning som tar tid.
Och att vara ensam om allt ansvar för min familj är mer energikrävande, inte bara allt praktiskt,
än jag tagit hänsyn till faktiskt…
Tack för klarsynen!
Så rätt och sant Ninni. Vi glömmer så lätt bort att det känslomässiga tar kraft. Tack för att du lyfter fram detta.❤️🙏
Vilken del av ditt ”isberg” har du svårast att se?
– Intresset, engagemanget som förändras allt eftersom. Det som var självklart innan, är inte lika självklart nu. Heller inte samma prio och glädje som innan i allt. Att vara ärlig för sig själv, att tingens ordning ändrats.
Hur skulle dina beslut förändras om du räknade in hela energibilden?
– Att glädjen och orken för det jag verkligen kan och vill, skulle innebära fler ärliga Ja och fler ärliga Nej. Att Ja är lustfyllt och Nej , ett nej med acceptans ärlighet och att vila i. Mer att glädjas åt och mindre att tveka, oroas inför.
Vilken klok och insiktsfull reflektion Amea. Tingens ordning ändras flera gånger i livet och det gäller för oss att ”se” att detta skett. Tack för att du ville dela med dig. 🥰
Hej, mitt isberg består av att jag aldrig lärt mig säga nej, jag säger alltid ja per automatik, om någon behöver hjälp så kommer jag.
Har ingen ork kvar, oroar mig ständigt för allt, ekonomin , pension , min exmans förvirring som går ut över våra barn, känns som att huvudet sprängs av all oro och trötthet.
Det är så vanligt att vi gör precis så som du bekriver. Att vi säger ja på automatik. Nånstans förstår vi att det inte alls kommer att funka i längden men vi fortsätter ändå. För det är det enda vi kan. Och det andra, det där att säga nej, är så svårt i stunden. Jag vet, jag får det att låta som att det är omöjligt att bryta mönstret. Men det är det inte. Det går om vi tar det ett litet steg i taget och ger oss en massa förståelse på vägen. Tack för att du delar med dig Lena. Jag vet att det är många som känner igen sig i din historia. 🥰
Mina beslut utifrån känslan att stänga av, stänga in, vara mig själv, våga gå min egna väg, beslutsångest, gå in i bubblan. Gör som sköldpaddan, går in i mitt skal, vilar tills jag orkar ta in omvärlden utanför. En omvärld som känns påträngande, ihärdig och kärleksfull på en å samma gång. Ibland blir det bara för mycket. Jag gör som sköldpaddan, drar in huvudet , umgås med mig själv. Mitt inre liv ger mig styrka.
Jag ser vågorna, de tysta vågorna som smeker sanden när den rullar in över stranden. Jag ser mig själv, precis som sköldpaddan, vilandes på stranden.
När ögonen sedan öppnas och huvudet sticks ut finns en nyare värld, samma värld men i nyare skick. Stranden, kraften och uttrycken blir starkare när Min själ får tala.
Tack
Exakt så, har jag gjort och gör-vid behov- när jag har behövt och fortsatt behöver tydliggöra för mig själv vad som är JA och vad som är NEJ. Inte för att sticka huvudet i sanden utanför att rensa, tänka, känna efter och sedan komma fram till vad som är bäst för mig. För mig, inte för omvärlden. Längre. Det som är bra för mig, blir då med automatik bra för omvärlden, för helheten. Och mer ork närvaro och glädje blir resultatet.
Denna metod som oxå är bra för mig, fick växa fram. Det var inte lätt på vägen dit , att sortera behov-egna å andras. Svårt snarare. Men väl värt det.
En broms som på ett fint sätt kan jmfr med sköldpaddan som vet att skydda sig. Att orka, att leva vidare med trygghet i sig själv, i sitt hus. Sitt skal, sitt skydd. Att återvända till när det blir oroligt och krävande i omvärlden. Rensa tankar, tydliggöra, välja väg. Fint beskrivet som jag stödjer som metod/hjälp/strategi/levnadsval 🌻
Så fint beskrivet. Känner igen och håller med dig. /Lena
Men åh vilken vacker bild. En sköldpadda som vilar vid stranden med skalet som skydd. Trygg med sig själv och sin egen värld. TAck Barbro. ❤️👍
En fin beskrivning av livet – har själv alltid haft fokus på toppen av isberget , har krav på mig själv att prestera , att orka , att alltid säga ja. Har tänkt att om någon ber mig om något, så är det för att de behöver hjälp – och då ger jag den , såklart.
Har sällan / aldrig reflekterat över mina behov.
Nyligen, minns inte i vilket sammanhang, kom en fråga, vad drömmer du om… jag hade ingen aning. Kändes ledsamt att inte veta , att inte ha gett mig tid att drömma. Har haft fullt upp med att orka och klara av hela tiden.
Flytten, byte av jobb, min mans sjukdom ….och nu bortgång, min oro inför stundande pension, att hitta en plats , som jag kan bo på , kalla mitt hem.
Förstår ju , när jag tänker efter att det kan vara svårt, kännas övermäktigt, att hålla mig flytande.
Hej, exakt så. Det är som om jag skrivit det själv.
Säger också alltid ja utan att reflektera, vet inte heller vad jag drömmer om. Oroar mig också över pension, en lägenhet som inte blir såld, min exmans sjukdom som går ut över våra vuxna barn m.m.
När jag läser dina rader så känner jag stråk av en egen levd sorg. Sorgen som kommer då insikten drabbar en att man åsidosatt sig själv, sina behov och drömmar. Att man ställt sig själv på undantag. Det är smärtsamt men också en början på något nytt. En ny relation till sig själv. Tack för att du delar med dig Pia. ❤️
Känner så väl igen motståndet! Faktiskt eller tyvärr till mycket jag bestämmer. Särskilt när det är något nytt. Om jag pushar igenom det lönar det sig ofta men tror tyvärr att det hindrar mig mycket. Jag själv är mitt största hinder.
Ja, men visst är det så många gånger. Att vi skälva är vårt största hinder. Tack för din kloka kommentar Ewa. 🥰
Godmorgon alla ❣️
Mitt isberg består av människor runt mig med diagnoserna ADD medel och ADHD. Och autism. En fastställd och de andra sagda av personerna själva o en under utredning. Oförutsägbarhet, manipulerade o lögner el om det är mentaliseringsförmågan som saknas/är bristande, oförmågan att organisera, oförmågan att komma igång o istället hänge sig åt prokastinering? ”Håller inte” vad som lovats/bestämts gemensamt. Struntar i el har inte förmågan att göra tråkiga saker som ärenden, hushållssysslor, lösa problem mm mm utan gör det roliga. Motivationstyrd? Staplar problem på hög så det blir omöjligt för mig att uppbåda ork o få tid att hela tiden släcka bränder o inte kunna utföra vad jag själv planerat. Det pratas mycket om bemötande av människor med diagnoser men hur ska man hantera detta som den som står bredvid utan att själv krascha? Gränssättning, acceptans, konflikthantering är det istället dessa som är mitt isberg el är det människorna runt mig el en kombination?
Åh, Katarina. Det känns verkligen som att det blir alldeles för mycket för dig. För mig räcker det att läsa dina rader för att förstå vilket tungt lass du bär. Det är svårt för många av oss att säga nej. Och det är ju ännu svårare när vi är omgärdade med människor som inte förmår ta sitt ansvar. Gränssättningen är nödvändig men jag har full förståelse för att den vekrligen inte är lätt. ❤️❤️❤️
Hej Katarina!
Jag känner så med dig! Och känner igen mig, och det är en omöjlig situation. Att bli klämd mellan samhällets krav och det som är möjligt för de här personerna. Där blir den som ”fungerar bäst” som ett kitt som ska täcka igen glappen, till slut är det så utsträckt och utspätt på så många ställen att det rasar. Och då känner man skuld över det. Min son har många diagnoser, autism, IF, ADD och pappan har sina. Jag har själv utrett mig för saker och inte fått någon diagnos men jag känner att antingen har jag också en släng av ADHD eller så är det trauma av något slag. Såhär efter tjugofem år har jag ju varit utmattad många gånger och vet ju inte längre vad som är vad. Och det är svårt när man blir galen på diagnoserna och det känns mörkt, men om inte jag älskar min son vem ska då göra det? /Lena