Det börjar som en liten kommentar, en ton i rösten eller en skeptisk blick. Och plötsligt är du och den andra mitt i ett inferno av känslor. Orden flyger, rösterna höjs och avståndet växer. Efteråt ligger relationen där, tillfälligt sårad, och du undrar: ”Hur blev det så här igen? Varför kunde jag inte bara låta […]
Staketet runt din trädgård är synligt för alla. Det markerar: hit men inte längre. En gräns som omgivningen respekterar för att den är synlig, konkret och omöjlig att missa. Men innanför staketet finns också gränser. Mjukare. Nästan osynliga för andra. Som buskaget mellan rosenrabatten och köksväxterna. Som perennerna som skapar naturliga övergångar i det tysta
Gränser för din egen skull Read More »
Peka med hela handen. Sätta ner foten. Inte vika sig en tum. Så trodde jag länge det måste vara för att sätta gränser. En föreställning som fick mig att överträda mina egna gränser varje gång jag försökte sätta dem. För även om vi som är omtänksamma ibland blir följsamma av rädsla för att inte bli
När gränser får vara följsamma Read More »
Vi kliver in i ett rum – och radarn går igång. Så som den alltid gör. Vi fångar upp minsta skiftning: en rynkad panna, en suck, den där lilla tvekan. Innan någon hunnit reagera har vi redan läst av situationen. Anpassat oss. Vår förmåga att läsa av stämningar är en fin gåva. Den gör världen
När radarn går på högvarv Read More »
Det är i de stilla stunderna du först märker det. Som när vintern släpper sitt grepp och du ser din egen trädgård klart för första gången på länge. Så mycket av dig själv har legat i vila medan du varit upptagen med att finnas till för andra. Du märker det i de små tecknen. I
Du finns kvar där under allt Read More »
”Tusan också! Nu gjorde jag det igen. Nu sa jag ja utan att tänka efter.” Visst är det väl ändå märkligt? Jag som har som levebröd att lära mina medmänniskor att säga nej, och sen räcker det med en besviken blick, en för lång paus eller en ljudlös suck så ilar jag till undsättning lika
Hjälpsam av födsel och ohejdad vana Read More »
