Jag fastnar halvvägs upp från mattan. Håller andan, spänner mig, kämpar mig uppåt. Så gör jag alltid.
Fast idag funkar det inte.
”Andas ut på vägen upp”, säger instruktören framför oss.
Jag provar. Och det bär. Lättare än jag anat.
Jag som alltid trott att kraften kommer genom att hålla andan. Inte släppa den.
Och gör vi inte likadant med det mesta? Som när vi drar in magen innan vi ska säga det svåra. Eller när vi håller andan medan vi väntar på svaret. Eller när vi ler ansträngt fast det svider inombords.
Vi tror att det är så vi håller ihop, blir den som klarar sig, den man kan lita på. Släpper vi taget är vi rädda för vad som rasar.
Och det kostar mer än vi räknat med. Vi somnar med axlarna vid öronen och vaknar lika spända som vi lade oss. I stor behov av massage. Eller, som i mitt fall, en grundkurs i pilates.
Nästa gång magen vill dra ihop sig inför det svåra, kan vi andas ut istället. Låta andetaget komma, inte stanna kvar i väntan. Låta leendet bli sant, inte stelna.
Kanske märker vi då att orden bär, lättare än vi anat. Att väntan tynger mindre. Att någon ser oss, till slut, som vi faktiskt är.
För det är inte spänningen som ger stadga. Den bygger bara tryck, tills något måste ge vika.
Att reflektera över
Var i ditt liv håller du andan just nu?
Vad skulle hända om du andades ut där istället?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Jovisst håller jag andan. Så fort jag koncentrerar mig. Sen blir jag yr av syrebrist… du dumt tänker jag och bannar mig själv. Men aj det ska jag ju inte göra. Så mycket att tänka på när man blivit van vid ett mönster…. Tack Marie för att du berättar, jag trodde det var bara jag som gör så.
Ja, det är ju så sant som du skriver Bodil. Man får verkligen syrebrist när man håller andan. Vi tar ett djupt andetag och fortsätter. Och sedan små andetag, ett i sänder. ❤️❤️❤️
Var i ditt liv håller du andan just nu?
Bilkörning. Håller andan ofta och jagar upp mig lätt.
Vad skulle hända om du andades ut där istället?
Andas ut skulle istället ge en signal till kroppen, att allt är OK och att jag kan ta det lugnt.
Precis så. Bilkörning kan verkligen få en att hålla hår i både ratt och anda. 😉 Tack Fiona ❤️
Nyckelordet är rädslan. Rädd för vad som händer om jag släpper taget, tappar kontrollen. Rädd för andras dömande, missnöje och besvikelse. Rädd, rädd…
Jag lät rädslorna styra under merparten av mitt liv. Har blivit lärd att andras och mitt eget välmående hänger på mig. Nu släpper jag taget om det ansvaret och lägger det i Guds händer. Nu kan jag andas ut för jag vet att Han alltid bär. Alltid. Och när jag glömmer det så blir jag påmind, på olika sätt, bl a genom Maries omtankar, tack så mycket 🙂
Vad fint med den sådan tro och tillit. Tack Nadja. 🥰
Så bra, fint o sant skrivet om andningen❤️ !!!
Har också kommit på /insett/lärt mig – även då jag behöver lära mig att använda det mera…
Att andas ut…. precis som du skriver…
Jag behöver praktisera/öva mig mera att inte hålla andan då jag ”tänker/grubblar/koncentrerar/anstränger mig…”
I min klassiska sångteknik har jag lärt mig och integrerat det grundligt, men det gäller ju även vid andra tillfällen… i vardagslivet…
TACK för dina visa ord❤️🙏❤️!!!
Ah, men då vet du ju Gunilla. Hur man andas så att tonen kommer ut klar och stark. ☺️ Och det är det samma när det gäller mycket annat i livet.❤️👍
Tack för din iakttagelse, för det är ju precis så det är.
Jag kommer på mig själv med att andas ytligt när jag hamnar i stress..
Ja, det är lätt hänt för det är en normal reaktion när faran lurar. Även om det känns lite bakvänt just då kan man testa med att andas lugnt så att kroppen kommer ut sitt stressläge. ☺️👍
Jag är orolig för hur det blir om jag inte kommer? Jag vill inte det tar emot vågar jag? Väntar på att något ska hända, äsch det är bara jag som inbillar mig, tolkade fel. Så har jag kännt hela veckan både natt och dag. Men så hittade jag lösningen av en slump och nu känns allt mycket mycket roligare och lättare. Detta handlar om krokìklass s k öppen varje lördag. När läraren, som heller inte finns i salen utan enbart elever och modellen. ” jag hoppas du inte hoppar av den här gången” säger läraren när jag ska hem efter klassen på 2 tim. Det hoppas jag inte säger jag. Så dumt av honom att säga det efter första gången. Så ovan har jag beskrivit känslan som bet sig fast som ett hundbett hela veckan. Jag gick inte, träffade min dotter och till slut googlade jag på öppen kroki och hittade den i Gamla stan på onsdag em en klass utan lärare men med modell. Så roligt det ska bli, min dotter vill också gå så det blir roligt och avspänt igen. Ser fram emot onsdagar och äntligen får jag andas ut!! Så härligt!
Tack frö att du delar Ann. Vad klokt av dig att ta en annan väg till målet istället för att låta dig hindras. Önskar dig en fin stund på onsdag. 🥰
Andas inte alls!
Vill så gärna känna glädje o sinnesro.
Övergivenheten finns inuti o är ett stort hinder för att leva.
Ängslan, rädsla tar över..
Så jobbigt du har det Franciska. Ibland behöver vi en ”instruktör” vid vår sida för att våga prova något nytt. ❤️