Jag fastnar halvvägs upp från mattan. Håller andan, spänner mig, kämpar mig uppåt. Så gör jag alltid.
Fast idag funkar det inte.
”Andas ut på vägen upp”, säger instruktören framför oss.
Jag provar. Och det bär. Lättare än jag anat.
Jag som alltid trott att kraften kommer genom att hålla andan. Inte släppa den.
Och gör vi inte likadant med det mesta? Som när vi drar in magen innan vi ska säga det svåra. Eller när vi håller andan medan vi väntar på svaret. Eller när vi ler ansträngt fast det svider inombords.
Vi tror att det är så vi håller ihop, blir den som klarar sig, den man kan lita på. Släpper vi taget är vi rädda för vad som rasar.
Och det kostar mer än vi räknat med. Vi somnar med axlarna vid öronen och vaknar lika spända som vi lade oss. I stor behov av massage. Eller, som i mitt fall, en grundkurs i pilates.
Nästa gång magen vill dra ihop sig inför det svåra, kan vi andas ut istället. Låta andetaget komma, inte stanna kvar i väntan. Låta leendet bli sant, inte stelna.
Kanske märker vi då att orden bär, lättare än vi anat. Att väntan tynger mindre. Att någon ser oss, till slut, som vi faktiskt är.
För det är inte spänningen som ger stadga. Den bygger bara tryck, tills något måste ge vika.
Att reflektera över
Var i ditt liv håller du andan just nu?
Vad skulle hända om du andades ut där istället?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar