Varför känner jag så mycket? Varför bryr jag mig så djupt? Varför kan jag inte bara släppa taget? Frågor som malt inom oss i åratal. Frågor som alltid landat i samma svar: det måste vara något fel på mig.
Så vi försöker rätta till och klippa bort. Tonar ner känsligheten. Dämpar engagemanget. Kämpar mot kontrollbehovet. Allt för att bli lite mer lagom. Lite mindre för mycket.
För någonstans längs vägen lärde vi oss att för mycket inte blir älskat. Att den som sticker ut blir ensam. Att tryggheten finns i lagom.
Så vi krigar. År efter år. Men kriget ger ingen ro. Det ger rädsla. Och rädslan får oss att kämpa ännu hårdare.
Det är först när vi slutar kämpa som något förändras. Inte för att vi ger upp. Utan för att vi äntligen kan se.
Kontrollbehovet som vi kämpat mot så länge. Vad vill det egentligen? Kanske lite struktur för att slappna av. Lite förutsägbarhet för att våga släppa taget.
Känsligheten vi skämts över. Vad behöver den? Kanske någon som lyssnar utan att försöka fixa. Kanske pauser mellan alla intryck.
Och engagemanget som aldrig tar paus? Kanske behöver det utrymme att betyda något utan att behöva betyda allt. Någon som säger ”det är nog nu” med värme i rösten.
Kanske var det aldrig något fel på oss. Kanske var vi aldrig för mycket. Bara omötta.
Att reflektera över
Vilken del av dig har du kämpat hårdast mot?
Vad skulle den svara om du frågade vad den behöver?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Levt mest för att bli fri, oberoende. Blev van att ingen fanns där riktigt för mig. Det jag behövde var kärlek o närhet, men höll mig ifrån, eftersom jag måste bli jag, inte bara vara det andra förväntade av mig.
Nu när jag är mogen för närhet, är det plötsligt lite svårare. Jag har vant mig att klara mig själv så hur gör man nu när man är trött på det, och behöver stöd?
Tack för dina rader. Jag var också en som satte oberoendet högt. Har får träna mig i att ”luta mig mot”. Inte helt lätt att be om hjälp och visa sig sårbar men i de viktigaste relationerna har det bara gjort gott. 🥰
Att duga, kontroll har varit mitt ok hela livet.
Resultat av det har blivit att mycket energi lagts på detta.
Likaså dålig självkänsla.
Fortfarande dyker det upp trots många års terapi och nykterhet.
Skillnad är att i dag är jag uppmärksam o h söker lösningar när det dyker upp.
Tack för påminnelse
Gunilla
Tack Gunilla. Tänker att det är precis så. Vissa av våra mönster dyker upp då och då. Trots våra goda instater för att ändra dem. Jag tänker att det finns en fin acceptans i ditt bemötande av dem. De dyker upp men jag möter dem. 🥰
Så fint ,varmt ,mämskligt .Tacl för delning som ger människotro.Och hopp!
Att vända mig till förflutna och grublar över att inte klarat akceptera min och mima förfäders förutsättningar …Vill säga ok min mormormor,mormorsmor,faster och moster och alla så var det då -det är de rötterna jag har fast att jag tagit mig så långt bort för att vara själv och hitta min sanna jag som formats under åren osäker ,svagig men levande och kämpande och äntligen vill leva och ta min plats och tid…
Det känns så starkt Anelle. Att du brutit ny mark. Svårt men ändå livsbejakande. 🥰💪
Du har ju lärt mig mjukhet, att börja med ”kan jag dela med mig till dig av min tankar? Gjorde så till vår ledare i Niccolai värdar fick henne att lyssna och blev påhejad av min kamrater,positivt, men tyvärr inget gensvar? Tog senare upp det med en ledare för volontärer som sa att ett möte skulle ta upp det,? Men inget har hänt? Har varit så är år efter år,? Och nu står de utan volontärer också i andra sammanhang,? En kompis till mig slutade och lämnade gruppen med orden ,”de är lata” det är svårt när vi ser att vårt engagemang behövs för besökande i kyrkan.Människor har behov av bemötande o samtal, i denna digitala värld, vi får också så mkt tillbaka. Nu drar jag mig tillbaka och tar hand om mig själv och min sjukdom.Får se hur framtiden blir? Men nöjd med min insats hittills.
Så trist att ditt engagemang blve bemött med oengagemang Margareta. Gott att du kan släppa det och gå vidare. 🥰
Tack, Marie för ännu en träffsäker reflektion som talar direkt till hjärtat!
Jag har faktiskt arbetat mest mot en glad, spontan och lite högljudd sida hos mig själv….
Som barn blivit ”hyssjad”, genom ständiga påpekanden att dämpa, lugna och akta sig lite…
Mest troligt pga omgivningens behov av mindre liv och rörelse, kanske vuxenvärldens egna problem/krav där och då, tänker jag.
Den sidan hos mig vill bara få komma fram, få ta plats för att kommunicera känslor och uttrycka tankar och upplevelser.
Om inte med ord eller ljud, så genom rörelse, färg/form.
Inte för att ta någon annan persons utrymme, utan bara för att det är som en källa som bubblar och vill komma ut.
Det behövs någon som speglar, lyssnar och tar in det jag har att ge.
Ibland har jag lärt mig att det får vara jag själv som ger mig det.
Tack!
Tack, Marie för ännu en träffsäker reflektion som talar direkt till hjärtat!
Jag har faktiskt arbetat mest mot en glad, spontan och lite högljudd sida hos mig själv….
Som barn blivit ”hyssjad”, genom ständiga påpekanden att dämpa, lugna och akta sig lite…
Mest troligt pga omgivningens behov av mindre liv och rörelse, kanske vuxenvärldens egna problem/krav där och då, tänker jag.
Den sidan hos mig vill bara få komma fram, få ta plats för att kommunicera känslor och uttrycka tankar och upplevelser.
Om inte med ord eller ljud, så genom rörelse, färg/form.
Inte för att ta någon annan persons utrymme, utan bara för att det är som en källa som bubblar och behöver komma ut.
Det behövs någon som speglar, lyssnar och tar in det jag har att ge.
Ibland har jag lärt mig att det får vara jag själv som ger mig det.
Tack!
Så härligt att du vill ge din livfulla sida mer utrymme. Och det låter så spännande när du funderar på uttrycksformer för din livfullhet. Som en hisnande upptäcksfärd bara det. 🥰
Känner med er som skrivit ovan.Jag har alltid kännt att jag ej passar in,håller mig själv,mina tankar,inre liv för mig själv.Alltid tänkt att mitt inre,mina tankar inte är som andras.Det är dvs pga svår uppväxt mobbning osv vilket gjort sitt.Har alltid blivit mycket trött utav olika möten,aktiviteter osv med människor även då det är roligt.Tänker de inre påverkas både medvetet och omedvetet.Har ett jobb jag älskar men då vi fick ny chef har det blivit jobbigt.Hon har påstått att jag är på olika sätt som hon tror tycker.Jag blir vilsen vet ej vem jag är,tappar självbilden.Det har påverkat mig.Mina arbetskompisar är super,säger att det inte är så.Jag är van att hålla masken men på insidan gråter jag det stormar.Känner mig utsatt.Se ifall jag hittar annat jobb vilket jag inte vill.
Tankarna som du beskrivit stämmer till fullo då man blir hård mot sig själv.Blivit bättre efter samtal mm.Såna här situationer drar upp mycket inom mig.Blir stress,ångest mm trots mina Sertralin som jag ätit sedan 2019.De har hjälpt mig mycket.Alla dina brev betyder mycket dvs att bry sig om tycka om sitt inre men det är svårt.
Må vi alla kämpa på.
Åh, det gör mig ont att du har det så på din arbetsplats. Gott att du har arbetskamrater som stöttar dig. Det ÄR svårt när någon som man behöver umgås med på det sättet och som dessutom befinner sig en maktposition har synpunkter på ens personlighet. Det är svårt att bara ruska det av sig. För hur mycket man än intellektuellt förstår att det inte är som den personen säger så skapar hela situationen otrygghet. Och när man känner sig otrygg dyker ofta ens egna negativa omdömen upp hos sig själv. Så jag förstår verkligen din kamp. Vet inte om du går i samtal nu men annars tänker jag att det är något som kan hjälpa dig. Inte bara för att hantera ditt inre utan även din chef. Du ska inte vara ensam i detta, tänker jag. 🥰
Ja detta med att vara högkänslig har alltid varit så jobbigt, har tagit allt å alla..
innan jag förstod att jag tog in andra så kunde jag gå på stan å vara glad men helt plötsligt blev jag jätteledsen… känner fortfarande så men nu ser jag mig omkring och konstaterar att aha där är det den som mår dåligt det är inte mitt.. så då kan jag släppa taget.
Tack
Så fint att höra att du kan skilja på ditt och andras mående Anki. Det är guld värt när man är högkänslig. 🥰
Att möta sorgen, har varit en kamp. Rädslan att falla så djupt att jag aldrig tar mig ur den. Hörsägen och faran med att sörja för djupt och för länge har satt sina spår.
Sorgen hade svarat;
Jag finns här för dig. Jag vill visa dig vilken betydelse människorna haft i ditt liv och vad de har givit dig. Jag vill uppmärksamma dig på vad du gått igenom o vilka situationer som blivit värdefulla minnen. När sorgedimman lättar o molnen drar förbi belyses världen med en annan harmoni.
Med sorgen i min hand, med sorgen i min famn fann jag en ny vän. Tack
Åh, vad fint Barbro. Tack för att du delar med dig så öppet om din relationen till sorgen. 🥰
Inte för mycket. Bara omötta.
Rubriken träffade mig rakt i hjärtat. Mening för mening beskriver du hur jag alltid känt.
Jag känner igen mig i allt och just detta att vara omött är den springande punkten. Först nu, vid nära 66 års ålder kan jag tillfullo omfamna detta, att det är så det varit i hela mitt liv. Men nu, den allra senaste tiden, är det som om något kommit till ro i mig och mina ögon har äntligen öppnats för att se på mig själv med en mjukare blick, omfamna mig själv och ge mig tillåtelse att vara den jag är. En människa bland andra människor. Både fullkomlig och ofullkomlig på samma gång, så som alla vi människor är. Tack för dina glasklara reflektioner, Marie!
Tack för din underbara delning Gunilla. Så härligt att du känner så inför dig själv. Jag älskar det. 🥰
Tack för dina fina reflektioner och omtänksamma och kloka inlägg.Det finns alltid saker jag tar till mej🙏
Jag har i hela mitt liv kämpat med rädsla och oro,men rädslan är värst.Att aldrig kunna känna att jag duger eller vågar göra saker som jag inte tidigare provat.Ständigt denna orimliga rädsla för allt och alla…Så svårt att förstå varför jag är rädd.Hade en mycket bra barndom med snälla föräldrar ,fina syskon och bra kompisar.Ingen som skrämde mej eller gjorde mej illa,men ändå rädd hela tiden.Trodde väl att detta skulle gå över när man blev äldre men nu är jag 70 och rädslan finns ff där.
Jag tror jag är rädd för livet!
Kram Karin
Så fin och ärligt du berättar Karin. Tänker på din undran vad rädslan och oron kommer ifrån. Vissa av oss har större tendens till oro än andra. Precis som att vissa är mer lätta till sinnet än andra. ELler vissa är mer ordningssamma än andra. Eller vissa är mer inbundna än andra. Jag tänker att det skulle kunna vara svaret på frågan var din oro och rädsla kommer ifrån. Att det är en känslighet som du fötts med. Den vetskapen gör ju inte din rädsla mindre men jag tänker att den kan göra rädslan lättare att möta och omfamna. På sikt finna ro. ❤️
Hej Marie!
Du träffar så mjukt och så rätt, när du beskriver om att en ständig omtanke om andra är det alltför lätt att förlora sig själv.
En stor del av min barndom gick åt till att hjälpa min mamma, när min pappa drack och blev våldsam.
Först nu när jag är äldre, kan jag bättre ta hand om mig själv och förstå mina behov och vem jag är. Så lång tid det har tagit. Men jag har mycket kvar. Att kunna vara tydligare för mig själv och därmed starkare.
TACK Marie! Du hjälper mig.
Ja, det sätter verkligen sina spår att växa upp med alkoholism. Fint att du har börjar bryta mönstret och börjat ta hand om dig själv. 🥰
Perfekt att detta kom upp just idag. Behövde det; det mjukare sättet att se på tillvaron, på mig. Jag kämpar med mitt ständiga engagemang, särskilt i mitt jobb. Det gynnar andra mer än mig själv. Eller gör det? Kanske framstår jag som ”kantigare” och inte särskilt anpassningsbar, när jag egentligen vill visa mina bästa, mer flexibla, sidor. Skulle behöva den där mjuka blicken från någon, med orden ”tack för ditt engagemang, det räcker för idag, du får släppa det nu”. Då sätter jag en gräns samtidigt, vilket jag också behöver. Jag får vara den som säger detta till mig själv efter jobbet! Tack Marie för dessa tillfällen att reflektera 🧡 Skickar även ett tack till er som delar era erfarenheter här och som gör att man känner sig mindre ensam. Kram❣️
Vilken härlig insikt och ärlig reflektion. Tack Heléne. 🥰
För mig handlar det nog om att inte känna skuld när jag väljer min inre väg. Känner att jag behöver försvara det och kanske låter jag dessutom andra ha synpunkter kring mitt val. Länge i livet tänkte jag att de hade rätt – det var fel av mig att lyssna på mig själv och mina behov. Långsamt långsamt börjar jag inse att det inte är så. Jag får bejaka mina behov. Utan skuld.
Precis så Anna-Lena. Precis så. 🥰👍
Hej! Jag kämpar och har kämpat med eller mot att få vara i de känslor jag faktiskt är i och inte känna skam för mig själv för att jag känner starkt. Jag har länge kännt att det inte funnits någonstans att gå med allt som känns och allt jag vill dela. Min man och min ursprungliga familj har inte släppt in de samtal eller gett den bekräftelse jag behöver i de stunder när jag tvivlar och när känslorna känns så starkt på insidan. Jag har vänt känslorna mot mig själv och kännt skam för den jag är. Det jag hade behövt är att någon med mjuk blick frågar hur det är, att någon delar min oro med mig, att jag får känna att oavsett vilka känslor jag har så kommer de finnas där och att jag kan vila i det och dem. Min man och jag har börjat att nå dit efter så många år och han säger att jag behöver acceptera mig själv som jag är. Och jag säger att då behöver jag känna att jag är tillräcklig om jag ska våga acceptera.
Vilka insikter du gjort Mia. Det jag tänker på är att den naturliga spegel som ett barn ska få när det gäller känslor och hur man landar i dem utan att vända dem mot sig själv har saknats. Det känns fint att du kan se att det är precis detta du behöver, inte bara från dem du älskar utan även dig själv. 🥰