Har du också blivit besviken på dig själv för att du upptäckte en gräns långt efteråt?
Den där känslan av att du borde ha vetat. Borde ha känt av det. Helt enkelt borde ha sagt nej.
Jag har känt det. Fler gånger än jag vill erkänna för mig själv. Det är som att jag tror att det ska finnas en osynlig karta inom mig. En vägbeskrivning med alla mina gränser utstakade. Så att jag på förväg vet när jag ska säga nej, tack och inte just nu.
Men vet du vad? Den kartan finns inte. Inte hos mig. Inte hos dig. Inte hos någon.
Inte för att vi är dåliga på att känna efter. Utan för att vissa saker måste genomlevas innan de kan namnges.
Så hur visar sig en gräns man inte visste att man hade? Sällan som en tydlig röst som säger stopp. Oftare som något vi förklarar bort.
Som tröttheten som alltid kommer efter ett visst sammanhang. Inte den vanliga tröttheten. Den andra. Den som inte går att vila bort.
Som irritationen som känns oproportionerlig. Den vi skäms lite för. “Det var ju inget att reagera på.” Men det var det. Det var det visst.
Som lättnaden när något ställs in. Den där lättnaden som inte borde finnas om vi verkligen ville. Men som berättar exakt var gränsen gick.
Så nej. Vi misslyckades inte. Vi upptäckte bara vår egen karta.
De flesta gränser vi verkligen behöver visar sig först efteråt.
Inte för att vi är dåliga på att känna efter. Utan för att vissa saker måste genomlevas innan de kan namnges.
Så hur visar sig en gräns man inte visste att man hade? Sällan som en tydlig röst som säger stopp. Oftare som något vi förklarar bort.
Som tröttheten som alltid kommer efter ett visst sammanhang. Inte den vanliga tröttheten. Den andra. Den som inte går att vila bort.
Som irritationen som känns oproportionerlig. Den vi skäms lite för. “Det var ju inget att reagera på.” Men det var det. Det var det visst.
Som lättnaden när något ställs in. Den där lättnaden som inte borde finnas om vi verkligen ville. Men som berättar exakt var gränsen gick.
Så nej. Vi misslyckades inte. Vi upptäckte bara vår egen karta.
Att reflektera över
Finns det en gräns du upptäckt i efterhand på sistone?
Vad skulle hända om du litade på den?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Det där med gränser… så svårt det är. Alla känslor runt om där man tycker man borde… alla andra gör ju.. det är nog så man ska göra… jag följde inte mig själv. Jag följde alla runtom mig, min familj, mina vänner.jag satte inte gränser på över 12 år och det har idag satt mig i en situation som är väldigt jobbig. Även om situationen idag är jobbig så känner jag samtidigt ett lugn där jag nu insett att det är jag som bestämmer vad jag känner, ingen annan. Det fanns ingen väg för mig tidigare, det vara bara ett virrvarr av lyssnande på andra aldrig lyssnade på mig själv.
Tack Marie för att du delar med dig av din kunskap inom detta. Så så viktigt ❤️
Vilka fantastiska exempel! tröttheten, irritationen, lättnaden…
Nu tänkte du kanske mest på gränser utåt, men jag fann ändå tröst i dina ord.
Efter 10 år med utmattningssyndrom har jag fortfarande hopplöst dålig koll på var mina gränser för vad jag orkar går.
Okej, alla år jag utsattes för utredningar så jag blev sämre, då hamnade jag ju på en ny sämre nivå av hjärntrötthet som jag behövde lära mig… men det kan jag inte skylla på nu.
Vad sjutton är det för drivkraft som gör att jag ”kliver snett” om och om igen???
Känns helt otroligt, hur korkad är jag!?
Men dina ord ger mig ett lite snällare sätt och se på det – jag kanske inte bara är korkad…
”Gränser är en process. Vi lär oss dem genom att leva. Upptäcker dem genom att göra misstag.”
Tålamod 🧡 Självmedkänsla
Tack så innerligt för uppmuntran. Och tack för reflektionstext. De ger så mycket.
Ja, du har så rätt. Jag inbillade mig, trodde, ja, var helt säker på att jag hade min inre kompass inriktad och klar. Att jag visste mina gränser och att alla mina åtaganden var exakt de jag ville ha och jag orkar allt!
För att det kändes ju så positivt. Roligt. Stimulerande.
Men tröttheten, känslan av att vara jagad av alla ”måsten” ( som ju egentligen var självvalda och roliga) var så stor. Så när jag började sålla i mina ”nöjen” och valde bort fokuset och ansvaret och överlät på andra så var det nästan ett glädjerus jag fylldes av. Tyckte att jag först nu levde.
Jag är i en arbetssituation där jag känner det som om min gräns överskrids.. Det handlar om att jag har varit sjukskriven på 25% för att orka men nu är det borttaget, men det innebär ju inte att jag ska göra mina uppgifter samt andras som jag tyvärr gör för det är våra omsorgstagare som drabbas om ingen gör det så jag gör…
Följden blir ju att mina krafter som va dåliga innan inte blir bättre…
Men förhoppningsvis ska jag ut å prova ett annat jobb.
Tack för dina tankar
Anki
Ja, det är sannerligen inte lätt att jobba inom omsorgen. Ni gör ett så viktigt jobb men får tid att göra det på ett sätt som funkar för någon egentligen. 😟❤️
Hej,
Jag har gjort i min mening det största misstaget man kan göra…
Jag är en stor hundälskare, haft hundar i hela mitt liv, Drivit eget hunddagis. Älskar hundar mer än människor.
I januari gick min älskade bordercollie Milo bort hastigt, 10 år min bästa vän. Jag hade det tufft och trodde jag behövde en ny hund. Skaffade en valp, bordercollie har ju fostrat en perfekt, vet att de är svår, övertygad av min son och dotter vi hjälper till.
Nu. Sitter här med en väldigt jobbig valp som jag inte alls orkar med, min dotter vägrar komma då han biter henne. Min son gillar inte att se hur hunden gör mig illa med att bita och stressa mig, så han håller sig undan. Med all rätt. Men jag är så besviken över mig själv, den sista stolthet jag hade att jag va duktig med hundar suddas nu ut och jag får erkänna att han behöver omplaceras pga av mig.
Verkligen är tuff ibland, vem är jag när allt detta är över? Rädd.
Kramar till alla.
Marie
Åh, vad tråkigt Marie. Att din upplevelse med den nya hunden inte alls blev den du hade längtat efter. ❤️❤️❤️
Tack Marie!
Idag väljer jag att skicka en varm tacksamhetskram till dig, för alla fina texter som du skriver till oss som behöver höra.
Från hjärta till hjärta
Eva
Vilka fina ord. Tack Eva de värmer. 🥰🙏
Ja, du hur gör man när en person inte förstår gränsen som jag sagt? Jag får helt enkelt inte svara när hen ringer! Känner att det är ohållbart, men något är fel hos vederbörande och kan ju inte säga att du är dum i huvudet? Ett handikap kanske? Får bryta kontakten
Jag har nog inget område i mitt liv där en gräns har överskridits som jag kunde se som först i efterhand.
Jag har ofta funderat över varför det var svårt för mig att vara i kontakt med och uttrycka en gräns.
Jag tycker överlag att det är skrämmande att göra det och det kanske är därför det är/var svårt. Man vill inte vara mopsig, ställa till bråk eller göra bort någon annan.
När jag var ung var jag med i en orkester där äldre herrar över lag gjorde närmanden och överträdde fysiska gränser. Jag har ofta frågat mig varför jag inte bara slutade i den orkestern, ens utan att ursäkta mig, men jag visste inte ”att man fick” sluta något man har påbörjat.
I min ungdom upplevede jag också en underton av alkoholtjat från jämnåriga. Jag har ofta frågat mig varför jag inte bara hittade på något annat än att vara med klasskamrater, men steget kändes för stort att alltid säga nej. Jag brukade erbjuda mig att köra för att slippa dricka alkohol när jag inte ville.
Jag har också ofta blivit ombedd att göra massa saker som en annan person hade kunnat göra själv, men som kanske tykte det var tråkigt.
Jag har inte vågat säga nej för det har väckt så mycket skuldkänslor inom mig.
Jag tycker än idag att det är svårt att känna mina egna gränser och uttrycka dem utan att det gör mig orolig.
Jag vet dock att jag är mer uppmärksam på mina gränser och ibland är i kontakt med dem.
Tack för dina rader och din öppenhet Madeleine. Jag tror att vår oförmåga att att sätta gränser för oss själva kan bero på flera olika ting. Det som du tar upp själv är de värderingar som man både direkt och indirekt får med sig när man växer upp. De flesta, och mest djupgående, är de som man får från sin egen familj. Anar att ”man avslutar något man påbörjar” är en sådan. Kanske har någon eller några i din ursprungsfamilj förmedlat vikten av att vara samarbetsvillig och ”lagom”. Det där med att inte sticka upp eller ut är ju en stor del av vår jantekultur så den tror jag vi har alla lite till mans.
Förutom värderingar så har också rena ”överlevnadsstrategier” en hel del att göra med om man anpassar sig för mycket. För vissa har det varit nödvändigt att ducka, blidka och hålla sig osynlig i sin uppväxt familj. Och i tonåren, som du också nämner, hamnar många av oss i det dilemmat. Om vi inte inte tillhör ”ledarskiktet” tenderar vi att vara dem som håller med för att inte hamna utanför eller råka illa ut. ”Överlevnadsstrategier” kan också utvecklas i våra vuxna relationer. Då främst om vi hamnar i dysfunktionella relationer eller organisationer.
En tredje anledning till att vi överanpassar oss handlar om vår personliga läggning. Det är helt enkelt så att vissa av oss är tilt naturen mer åt det ”vänliga” hållet och har då en uppförsbacke när det gäller att hävda oss. Men i det ska vi inte glömma vår styrka. Vår vänlighet är en egenskap som gör att vi får lätt att samarbeta och bevara relationer. Vi är dem som andra gärna umgås med och anförtror sig åt.
För egen del prickar jag in alla tre av dessa anledningar. Lite trist kanske men jag tänker så här. Jag behöver ha oändligt stort tålamod med mig själv i detta förändringsarbete. Förstå att det kommer ta tid och att jag behöver ta små steg. Och att jag behöver massor av uppskattning på vägen. Min egen.
Så heja dig för att du är uppmärksam på dina gränser och börjar få kontakt med dem. 🥰👏
Du har så mycket klokt att säga! Våga tro att allt blir bra, den där gränsen som är så otydlig, som inte känns rätt men lita på Marie! Säger hon att de här behöver du för att må bra… Bara gör de! Tack för dina fina puffar!
Åh, vad rart sagt. Tack Katarina. 🥰🙏