Vi söker den i prestationen. Strävar, stretar och uppnår milstolpar och utmärkelser.
Vi söker den i andras bekräftelse. Anpassar oss, gör ingen besviken och alla nöjda.
Vi söker den i framtiden. När barnen blivit större. När ekonomin blivit bättre. När livet blivit ljusare.
Tryggheten. Den som skulle få oss att äntligen andas ut.
Men ju mer vi söker den utanför, desto tommare blir det innanför. Där tryggheten faktiskt skulle kunna finnas.
Vi har skapat frånvaro. Från det som gör ont, ja. Men också från oss själva.
Vi minns knappt när det började. När vi slutade känna efter vad vi ville. När vi började fråga andra istället för att lyssna inåt. När tystnad blev något att fylla istället för något att vila i. Det gick så långsamt att vi inte märkte det. Förrän en dag då vi upptäckte att vi inte längre kände oss hemma. I vår kropp, själ och tillvaro.
Men kanske finns vägen hem närmare än vi tror. Den går inte genom att prestera mer, anpassa oss bättre eller hoppas längre fram. Den går genom något enklare och samtidigt svårare. Genom att stanna kvar.
Att sitta med oron när den kommer, istället för att fly in i kontroll eller aktivitet. Att känna sorgen utan att genast behöva göra den mindre. Att möta rädslan och lita på att vi är starka nog att bära den.
Och där, när vi slutar fly och istället stannar kvar med oss själva, växer tryggheten. Den vi sökt så länge och som vi nu äntligen fann. I samvaron med oss själva.
Att reflektera över
När märker du att du söker trygghet utanför dig själv?
När var senaste gången du stannade kvar med en svår känsla, hur var det?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Tack. Dina texter är underbara, på ett respektfullt sätt sätter du ord på tankar och känslor och insikterna haglar.
Tack
Åh, vad fint att höra. Blir så glad när texterna landar mjukt. 🥰👍
När jag flyttade in här i Seniorboendet varjag lite vilsen? Sökte kontakt med grannar för bekräftelse, lyssnade tyvärr på mkt ”skitprat” men bestämde mig för att göra min egen bedömning! Så klart jag fått nya vänner, att bygga relationer för att må bra är fortfarande mitt motto.Jag har dessutom genom dig Marie fått bekräftelse genom Förankra dig, du är verkligen en klippa🙏♥️♥️♥️🤗tack
Vad gott att höra att du känner dig hemma i såväl ditt nya boende som i dig själv. Tack Margareta. 🥰
Åh vad jag känner mig träffad! Samvaro med sig själv låter ljuvligt, men ack så fjärr.
Har nyligen i ett medarbetarsamtal sagt att jag önskade bli mera sedd av min chef och uppmärksammad på vad jag gör – med andra ord få bekräftelse utifrån. Har insett att det är önsketänk. Behöver snarare lära mig att uppskatta mig själv och vara nöjd med den jag är och det jag gör. Gå tillbaka till sig själv helt enkelt. Jag vet att jag gör mitt bästa och det är good enough!
Tack för påminnelsen! Mera reflektionstid, tack! 🙂
Tack för att du delar med dig Yvonne. Tycker att det var starkt av dig att berätta för din chef om dina behov. Också starkt att väga möta dig själv i denna reflektion. Tänker att det kanske finns en sanning i båda. Att du behöver bli sedd båda av dig själv och din chef. 🥰👍
Jag har en enfaldig tro på kunskap. Om jag bara har rätt fakta så ska väl det här lösa sig!!!
Men Självkänslan är för låg för att lita på det jag kommer fram till.
Hoppet är för starkt att det ska finnas en lösning!
Så jag kastar mig vidare i djungeln av goda råd och teorier.
Nog fattar jag att det ibland bara är en flykt…
Att vara kvar i känslan kräver
Mod att stanna upp och möta rädslan.
Tron att man är stark nog att bära den.
Jag vet inte om jag har någotdera.
Så fint och öppet du delar med dig om kampen inom ditt inre Åsa.Det känns som att du är väl bekant med d. Att du vet vad som behövs. Och jag håller med. Det behövs mod att ha tillit. Min erfarenhet är den att vi har det modet alla. Om vi tar ett litet steg i taget. Så att vi ser att det bär. 🥰
När jag tror att jag är allvarligt sjuk, söker jag trygghet utanför mig själv,
Rädsla för allvarlig sjukdom, när jag stannar kvar i den kan den klinga av, eller så tar jag tag i den(söker hjälp)
Så fint att du har hittat ett sätt att hantera din rädsla. Tack för att du delar med dig Helena. 🥰
Det som du skriver; att sitta med oron, att känna sorgen, att lita på sig själv. Ja, det är detta som är så svårt och som för mig har tagit ett helt liv att förstå. Det hjälper så mycket att du sätter ord på detta. Det är känslan av ensamhet i de svåra stunderna som lättar då. Insikten om att jag inte är ensam. Tack Marie!
Ja, det som låter så enkelt, att stanna kvar, kan var så knepigt eftersom vi har lärt oss att fly och distrahera när det väcks något jobbigt inom oss. Men det går att sakta börja öva sig att göra det motsatta. Och jag tänker att det är precis vår inre trygghet byggs upp. När vi känner att det bär, ett litet steg i taget. Tack för att du delar med dig Gunilla. Det blir mindre ensamt så. 🥰
Jag gillar dina omtankar. De får mig att stanna upp och tänka till. Tack!
Vad roligt att du tycker om dem Elisatbeth. Tack. 🥰