”Nej! Det är inte sant!”
Jag stirrar på instrumentbrädan där lamporna exploderar i rött och gult. Bilen hackar, rycker och stannar mitt på vägen. För exakt 500 meter sedan fyllde jag tanken. Med bensin. I min sambos dieselbil.
Han hade sagt det. ”Kom ihåg att den går på diesel.” Och jag hade nickat och tänkt ”ja ja, självklart”. Men vid pumpen, med tankarna någon helt annanstans, grep jag reflexmässigt efter den gröna pistolen.
Nu står vi här, bilen och jag. Döda.
”Jag har förstört hela motorn”, tänker jag medan skuldkänslorna får mig att nästan gråta. Det här kommer kosta en förmögenhet. Hur kunde jag vara så dum?
Men när jag ringer verkstaden, beredd på det värsta, är svaret lugnande: ”Vi tömmer bara tanken och fyller på diesel igen. Motorn klarar sig fint.”
Så enkelt det var. Fel bränsle ut, rätt bränsle in.
Med bilen är det uppenbart – diesel eller bensin. Men med oss själva? Där fyller vi på dag efter dag utan att fråga: Är det här rätt sorts energi?
När kroppen säger stopp
Vi känner det i nacken, i axlarna, i hela kroppen. Tröttheten som inte går att sova bort. Då fyller vi på med en kanna kaffe, sju sorters kakor, biter ihop och fortsätter. Men kroppen behövde inte mer bränsle för att orka fortsätta. Den behövde vila. Riktig vila.
När hjärtat värker
Känslan av att inte duga. Att inte räcka till. Då ställer vi upp ännu mer, ser till att alla andra har det bra, gör oss nyttiga. Visar vårt värde genom att ge och ge. Men hjärtat behövde inte fler bevis på att vi duger. Det behövde att vi stannar. Möter det som gör ont. Möter våra känslor precis som de är.
När huvudet är fullt
Tankarna snurrar. Att-göra-listorna växer. Vi får inte plats med en tanke till. Så vi organiserar, prioriterar om och googlar oss till ett ”lugnare liv”. Men huvudet behövde inte mer input eller bättre kontroll. Det behövde tystnad. Verklig tystnad.
Bilen blev fixad på en timme. Fel bränsle ut, rätt bränsle in. Med oss själva är det svårare. Vi fyller på reflexmässigt när vi är tomma: kaffe när kroppen protesterar, bekräftelse när hjärtat smärtar, mer planering när huvudet svämmar över.
Men kanske behöver vi stanna upp. Känna efter. Inte vad vi borde känna utan vad som faktiskt finns där.
Och sedan med ömhet i rösten fråga: Vad är det jag egentligen behöver?
Att reflektera över
Hur märker du att du fyller på med fel sorts energi?
Vad skulle du få för svar om du frågade dig själv med ömhet: Vad behöver jag?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Hur märker du att du fyller på med fel sorts energi?
Att jag fylls med rädsla för att missa ett möte eller glömma bort att köpa någon ingrediens till middagen.
Vad skulle du få för svar om du frågade dig själv med ömhet: Vad behöver jag?
Att istället för att känna rädsla när jag gör mina kom ihåg listor. Istället ser syftet med med dem. Att de står för en värdighet med att ha ett förtroende, att kunna ta hand om mig själv.
Tack för denna tänkvärda och fina text, Marie – tack för alla dina texter och ”film-snuttar” fulla av kloka tankar och ”omtankar” som jag hittills tagit del av. Jag har läst, tagit in, begrundat men aldrig kommenterat. För jag har liksom inte orkat…(och det har jag upplevt som lite pinsamt; att ta emot så mycket utan att ge något tillbaka…). Men här är jag nu till slut. Klart jag vill ge tillbaks. Bättre sent än aldrig.
Det har varit av stort värde och betydelse att få ta del av din kunskap & klokskap – och alldeles gratis. Du är otrolig som sprider detta ljus i världen. Så varm, klok och trygg. Tänk att göra sådan skillnad. Innerligt tack, Marie.
Jag vågar nog säga att jag bl a tack vare dig nu kommit till en brytpunkt där jag insett att det är tid att stanna upp. På riktigt. Helt plötsligt kom idén om att ta tjänstledigt ett 1/2 år. Jag slog först undan tanken, men något fick mig att ändå försiktigt syna idén med nyfikenhet istället för fördömande och därefter följde insikten att det faktiskt är alldeles möjligt och genomförbart. Allt känns öppet och så gott. Jag har nu begärt (och beviljats) tjänstledigt under våren. Det har varit en sååå lång resa hit men nu upplever jag det som en befrielse. Det är inte alls det att jag inte ska jobba eller bara vila och pausa utan det handlar mer om att göra utrymme för mer av ”det goda” och låta mer av mig få blomma där jag nu är i Livet. Jag skulle kunna uttrycka det som att jag ger mig tid för omkonstruktion – jag bygger om för ökad hållbarhet, stabilitet och livsglädje.
Varmt och hjärtligt tack!
Kära Marie!
Jag måste få tacka för insikten jag fick av detta inlägg! ❤️ Så mitt i prick…eller mitt i magen 😂. Den karamellen ska jag suga på länge.
Ha en fin vecka och tack för att du finns i min värld. Var rädd om dej.
Härligt Karin. Goda karameller för själen är riktigt bra bränsle. Tack för att du delar med dig. ❤️
Tack för ett fantastiskt fint inlägg. Jag har själv varit med om att fel bränsle har hamnat i fel tank och det slutade med bogsering, tämning av tanken och påfyllning av rätt bränsle. Ytterligare upptäcktes det att däcken var slitna så 4 nya däck införskaffades för att på så vis förebygga framtida problem och i värsta fall trafikolyckor.
Jag märker att jag fyller på med fel energi genom att jag blir arg på mig själv och blir handlingskraftig. Gör om gör rätt och så ger jag mig det jag behöver med råge innan det är för sent på riktigt.
Men jag har blivit bättre på att lyssna in i tid. På mitt kylskåp hemna har jag en dopamin meny med olika återhämtande aktiviteter som tar 5 min, 30 min, 2 timmar och 2 dagar. Beroende på mitt tidsfönster så väljer jag en eller två av dessa aktiviteter varje dag och avsätter antingen 5 min, 30 minuter, 2 timmar eller 2 dagar då jag aktivt endast gör denna återhämtande aktivitet.
När jag läser detta inlägg idag så är det måndag och äter frukost i sängen och startar upp dagen mjukt. Har en uppsats att skriva klart men jag inser också att om jag startar upp min kropp och mitt sinne på ett mjukt sätt så kommer den orka prestera med bättre kvalité.
Jag försöker även göra en energinivå inventering och inte pressa mig för hårt när jag har som minst ork.
Önskar er alla en fin vecka!
Men vilket bra tips Maribel. Det blir ju så väldigt mycket enklare om vi på fröhand har tänkt igenom vad som skulle kunna ge oss energi och även delat in dem i tidsåtgång. Ju enklare ett beslut blir att ta desto mer benägen blir man att genomföra det. Tusen tack för att du delar med dig. 😊❤️👍
Att fylla på med fel bränsle dränerar. Då blir stressen hög och tålamodet lågt.
Din text om fel bränsle är så enkelt att förstå ändå är det så svårt.
Ställer mig frågan ofta ”vad behöver jag idag?”… svaret är oftast ”lugn och ro – space”. Problemet är bara att jag sen inte lyssnar på svaret och kör på som vanligt…tills det brister på riktigt.
Har väl blivit något bättre på att lyssna men det finns behov av förbättring.
Tack för att du utvecklar Yvonne. När jag läser dina rader så tänker jag: men så är det jo ofta. Vi frågar men lyssnar inte. Fick en idé. Vad tror du om att komplettera din fråga med: Hur kan jag ge mig det, om så bara lite grann, idag? ❤️
Jag blir grinig och stressad om jag fyller på med fel energi
Om jag fick önska så skulle jag fylla på med att förstå att det är ingen som har några krav på mig , det är bara vad jag tror
Vilket härligt bränsle att fylla på med. Högoktanigt. Tack Lena. ❤️
Energikännedom; En livskunskap genom åren, kroppen, förändringen, energiläckage eller inte, allt det har fört mig närmre mig själv. Jag har genom åren fått en större förståelse inför mina behov.
Insett hur viktig ”hjärnvilan” är.
Tack för din omtanke
Ja, att bli klokare kring sin energi är verkligen bra livskunskap. Tack Barbro för att du vill dela med dig. ❤️
Åh, ”Energikännedom”, vilket underbart ord. Det ska jag ta med mig ❤️ Tack!
Tack för dina kloka och fina tankar 🙏🏻 Du presenterar de på ett sätt som känns skönt att reflektera över. Hjälpsamt. Önskar dig en fin Söndag
Tusen tack Annie. Det samma till dig. ❤️
Tack Marie för påminnelsen om att lyssna in vad jag behöver.
Gott att texten landade mjukt hos dig Eva. ❤️
Det vi egentligen behöver
Någonstans inom mig vet jag ju …jag behöver en rejäl paus, tid att hinna landa …om man någonsin kan det efter att ha förlorat sin livskamrat i suicid.
Men nu när det har gått några månader är det som om det förväntas att ha ”gått över.”
Jag försöker vara glad på jobbet, det är ju så mycket skönare att var glad än ledsen. Det ledsna ,sorgen, ensamheten, oro inför framtiden är tyngre.
Jag behöver få ge båda sidorna utrymme…men det är svårt när man ska orka arbeta också.
Inte alltid lätt att veta hur man ska få till det man känner sig behöva.
Jag vill ju inte tynga familjen med min sorg…de blir ju ledsna när de ser mig ledsen..
Det är okej att vara ledsen…med all kärlek till dig
Åh, det måste vara oerhört svårt för dig Pia. Jag tänker att det kanske är först nu som känslorna hinner ikapp dig. Nu några månader efter. Och som du säger har de som befinner sig mer i periferin, som dina arbetskamrater, ”gått vidare” känslomässigt. Din intuitiva känsla, att du behöver en paus för att landa, ska du lyssna på. Kanske ta kontakt med företagshälsovården eller primärvården för att höra med dem om olika vägar framåt. Kanske behöver du sjukskrivning. Kanske behöver du samtalsstöd. Kanske båda. Det viktiga tror jag är att du lyssnar in dig själv och ber om hjälp i det svåra. Mina varmaste tankar till dig. ❤️
Angående.fel/rätt energi. Yoga och dans mår jag bra av. Men det som känns tungt är att försöka hjälpa en människa som aldrig blir nöjd. Man är drenerad efter ett samtal,trots det bryter man inte upp. Det känns jobbigt.
Håll ut. Du är din bästa vän. Du är värd att älskas.
Viktig iakttagelse du gör Siv-Britt. Tänker att det kommer bli lättare för dig att bryta upp nästa gång för du kan förbereda dig innan. Ett tips är till exempel att på förhand säga hur länge du kommer stanna istället för att vänta på rätt tillfälle när du väl är där. ❤️
När jag gång på gång lyssnar på en granne på hennes bekymmer, och hon säger, jag ska bjuda dig på kaffe, ja tack säger jag, träffar henne senare 1 månad efter och jag lyssnar, samma sak upprepar sig, jag ska bjuda dig…… Nu hälsar jag med vänlighet på henne, fint väder idag…men går vidare jag finner ingen som helst mening i att lyssna! Nu är det nog, hon har också ringt på min dörr och ja släppt in henne? Men andra ggr sa jag att jag är upptagen så du får inte komma in, känner numera att det kanske är min tur att bli lyssnad på? Men jag har vänner som lyssnar, är jag egoistisk? Nej, men vill sätta gräns.
Fint att höra att du lyssnar in dina gränser. Tack Margareta. ❤️
Jag tror det är så ….precis beskrivet av dig Marie! Som alltid i dina fantastiska texter om livet
Att ge sig själv tid och utrymme när man behöver. Det krockar ofta för min del med tanken på att jag inte ska vara besvärligare än andra, för andra orkar ju.
Och värdet blir alltid stort när jag gör nånting för nåt annat men när jag gör något för mig själv så är jag det första att döma ut mig
Ibland har jag tänkt på att alla har lika många timmar på ett dygn
Alla har rätt att fördela sina timmar till det som livet kräver behöver eller att man själv behöver något
Vem bestämmer någonting om mitt liv annat än jag själv?
Många saker är så lätta att tänka att man ska göra men mycket svårare att leva efter
Men huvudet på spiken för mig. Det är just att mitt värde blir att jämföra sig med andra som orkar, Att jag borde orka, och att jag är en lyxig person i Sverige med alla möjligheter vi har och borde orka fast jag känner att det behöver ge mig tid att bara vara med mig själv, och ta hand om mig själv
Det är så lätt att värdera och jämföra istället för att ta ansvaret över sig själv
Jag tror också att våran största rädsla är att bli övergivna
Och då är man beredd att göra mycket… för andra…
Tack för dina kloka tankar Anette. Och det är ju precis så som du beskriver. Att vi jämför oss ofta med dem som orkar mer, presterar bättre och verkar ha allt under kontroll. Och naturligtvis finns det sådan människor. Eller kanske snarare, naturligtvis har alla sådan perioder i sitt liv. Men det vi inte tycks se är alla de andra. De som inte heller orkar. De som också kämpar för att får livet att gå runt. De som också känner att de är allt annat än perfekta. Vilket är det stora flertalet. Vi ser de inte, dels för att de ofta gör som vi själva dvs låtsas att allt är bra och dels för att vi är så vana att jämföra oss med dem som är bättre för de representerar det som vi själva tror att vi måste vara. Så jag tänker att det gäller för oss att verkligen tillåta oss att vara orkeslösa, maktlösa och sårbara. Då slipper vi skammen och skuldkänslorna. Och stressen att alltid behöva bevisa att vi orkar mer än vad vi gör.Tack än en gång för din fina reflektion som satte igång min egen. ❤️