Det börjar som en liten kommentar, en ton i rösten eller en skeptisk blick. Och plötsligt är du och den andra mitt i ett inferno av känslor. Orden flyger, rösterna höjs och avståndet växer. Efteråt ligger relationen där, tillfälligt sårad, och du undrar: ”Hur blev det så här igen? Varför kunde jag inte bara låta det vara?” Besvikelsen på dig själv är nästan värre än ilskan som just exploderade. Och ändå – nästa gång någon trampar på samma ömma tå – ja, då händer allt igen.
Men varför gör det så ont när någon trampar på vissa tår?
Tänk på tån som en plats för gamla minnen, för stunder då vi blev sårade eller kände oss förbisedda. Kroppen bär på dessa erfarenheter långt efter att vi lagt dem bakom oss. När något i nuet påminner om det förflutna drar hjärnan snabbt paralleller mellan då och nu. Det sker i ett ögonblick, innan tanken hinner ifatt. Därför känns reaktionen så oundviklig. Därför blir samma ömma tå trampad på, om och om igen.
Så hur kan vi bryta mönstret?
Det första steget är att känna igen sina egna ömma tår. Att lära sig se när en reaktion står i proportion till det som faktiskt hände eller när den hämtar kraft från något gammalt.
Det andra steget är att möta reaktionen med nyfikenhet istället för skam. Att fråga sig vad som egentligen väcks inom oss, utan att genast döma eller fly från det som känns.
Det tredje steget är att skilja på då och nu. Att mitt i känslan påminna sig om att det förflutna färgar nuet men inte behöver bestämma framtiden. I denna lilla paus finns friheten att välja nya vägar och möta varandra med nya ögon.
Våra ömma tår berättar en historia som vill bli hörd. När vi lyssnar börjar de långsamt läka – inte genom att vi skyddar dem, utan genom att vi låter dem möta världen på nytt. Och då, mitt i sårbarheten, händer något märkligt – vi står plötsligt stadigare än vi någonsin gjort.
Att reflektera över:
- Vilken situation får dig att reagera starkare än vad som känns rimligt?
- Vilken ömhet eller sårbarhet tror du finns bakom din reaktion?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
När andra tvivlar på min sanning och kärlek.
Att bli beskylld för att förtala någon, utan att det är sant, när det finns riktad misstro riktad mot mig.
När jag så innerligt vill göra det rätta och inte når fram.
Att bjuda in och inte bli besvarad.
Att inte bli bjuden.
Har lidit av oro och ångest. Har lärt mig att omfamna mig själv, att det är okej att få känna sig sårad. Att jag behöver stänga min grind, sätta gränser och sedan förlåta och gå vidare.
Jag har fått hjälp av min kristna tro och av klokskap som finns här.
Tack alla medsystrar!
/ Anna
När andra tvivlar på min sanning och kärlek.
Att bli beskylld för att förtala någon, när det finns riktad misstro riktad mot mig.
När jag så innerligt vill göra det rätta och inte når fram.
Att bjuda in och bli besvarad.
Listan kan göras lång.
Har lärt mig att det är okej att få känna sig sårad. Att stänga min grind, sätta gränser och sedan förlåta och gå vidare.
/ Anna
Hände en sak denna vecka då jag reagerade på en sak som för mig var jobbigt men som när jag berättade för min chef så hånlog han lite åt mig… men då sa jag att för mig är detta jobbigt så då backa han…
Men annars så är detta med gamla ärr så tydligt särskilt när man mår sämre psykiskt…
Tack för dina tankar
När jag läser dina frågeställningar får det mig att tänka tillbaka på varför reaktionen blev enorm och så sårbar. Så sårbar att jag vart sängliggande av känslor. Det är ömma tår och det är en skör balans att bära på förtroenden men också att ge möjlighet i väntan där svävandet mellan hopp och förlust, liv och död när en älskad persons stund på jorden går mot sitt slut. Det är tungt att bära på förtroenden och det är svårt när man väl berättar får uppleva hur det används på sociala medel för ens ego av känslor. Istället för att landa i ett förtroende som borde stanna där det hör hemma. Kan man kalla det för svek eller var min ägda del av information egentligen rädslor att trampa på ömma tår som fick mig att regera så starkt när jag insåg att informationen användes på sociala medel för att få sympatier och bli bekräftad.
Det finns bakomliggande historia om hur man sköter information och hur man bearbetar inför öppen ridå. Den här gången reagerade jag starkare än vad som egentligen kanske var rimligt. För mig så kändes det så naket och sorgligt, och jag blev omskakad. Det kändes som om jag svek mitt löfte av förtroende. Ett förtroende som tvingade mig att inte berätta om det som komma skall och jag klarade inte det. Men att det skulle användas på ett sätt jag inte var beredd på det fick mig att reagera faktiskt väldigt rimligt…
Ömma tår kan innehålla så mycket.
Känslan av att inte kunna göra mig hörd gör mig tokig. Att inte bli lyssnad på i en relation får mig att se rött. Jag blir ledsen, arg och frustrerad om vart annat. Provar ofta olika sätt att kommunicera på men når inte fram. Kan gälla allt från små vardagssituationer till allvarliga problem. Svår
nöt att knäcka
som påverkar hela vår tillvaro.
Har tyvärr inte hittat nån lösning men ska försöka med dina råd.
När mina barn diskuterar något och det blir lite högljutt och typ tjafsigt slår det an något i mig. Jag blir orolig, får en klump i magen och tänker oroliga tankar… som inte har ett dugg med mina barn att göra. Mina barn umgås mycket, älskar varandra, hjälper och stöttar varandra, finns för varandra i vått och torrt. Nej mina känslor och tankar har enbart med mig och min ursprungliga familj att göra. Där har det alltid varit konstiga konflikter, situationer och händelser har fått orimliga proportioner, ilska och hårda ord, snårigt och sårigt, ovilja att ordna upp. Jag har fått jobba mycket med min rädsla för att det ska bli likadant i min egen familj. Numera kan jag ta deras gnabb med ro och med humor. Mina barn är jättebra på att lösa konflikter, dom är kärleksfulla och toleranta mot varandra och framförallt så har dom viljan att hålla ihop.
Tack för dina kloka ord som väcker tankar och funderingar!
När jag var barn kallade min mamma och pappa mig för Lillan, jag var liten o kort.Så en dag när jag fyllde 18 år sa min pappa: nej, fr.o.m. nu ska vi säga Margareta🙂det har väl sedan hänt under min uppväxt att några sagt: vad liten du ärt!! Lillan!!kom tillbaka🤔som vuxen har det sedan hänt på andra sätt, t.ex. en granne sa: jag känner inte igen dig? Men du sa jag : tog av mig huvan det regnade och sa du skulle ju bjuda mig på kaffe? Sist vi sågs? Hon tappade hakan 🤗 har senare sagt samma sak? Utan inbjudan? Kommer ibland till min dörr, vill prata men jag avvisar henne vänligt men bestämt att det inte passar dig just nu, då säger hon vill du komma o fika i stugan(sommarbostad) ja, nästa vecka men inte på onsdag då är jag upptagen, men du får ge mig en vägbeskrivning också, då säger hon: men jag tänkte köra? Ingen dag bestämd? Vad vill hon? Känner att då kommer Lillan tillbaka, jag kör efter henne i min bil! Vill välja själv när jag ska åka hem! Om det nu blir något? Så här har hon hållit på i ett år! Första ggr släppte jag in henne i mitt hem, hon vill prata om andra och tråkigheter, jag vill inte det. Känner att hon bara vill mästra mig? Kanske fel? Men undrar om det här är ngt för mig?
Så kloka ord. Tack! En reflektion från mig. Jag är en mamma med två gossar, nu 17 och 22 år. Det fanns en tid när båda bodde hemma, och det fanns en tid då dessa två gossar ofta var i luven på varandra, båda retades gärna, ”brottades”- ibland rent av slogs, en gång flög en sten så illa så att några stygn fick sys. Det urartade mer än en gång- där stod jag och gormade och skrek på dem, gick emellan rent fysiskt, tog den enas parti (oftast den yngre..) fast det kanske var den andras fel…skämdes över min bristande förmåga som förälder, rädd att de skulle skada sig allvarligt. Det här sammanföll också med en period när jag var väldigt sliten. Ensamstående har jag varit länge. Nåväl- mina pojkar har vuxit upp till kloka, ansvarstagande män som hjälper och stöttar varandra när det behövs. Den ena går på KTH och har flyttat hemifrån. När jag får ha båda hemma under längre helger njuter jag enormt. MEN det kan fortfarande hända- att den ena triggar igång något hos den andra och så ligger de där på golvet och brottas igen! De är mer jämnstarka nu, och det är mer styrkemätning än ilska bakom de här brottningsmatcherna som inte spårar ur på samma sätt längre. Det intressanta är vad som händer med mig nu: Jag förstår rent förnuftsmässigt att detta inte längre är förenat med verklig fara. Men det är som att situationen upp en sårskorpa, jag försöker ignorera det som händer- men det gör fysiskt ont i mig och plötsligt står jag där och gormar SLUTA!! på ett helt okontrollerat sätt..och försöker gå emellan. Till skillnad från för ett tiotals år sedan så slutar de faktiskt bråka när jag säger till 🙂 Och tittar förvånat och kärleksfullt på mig och säger
– Men mamma- vi skojar ju bara…
Och där står jag med mitt kliande ärr och funderar vad det var som hände nu…jag mumlar något att jag blir ledsen av att se dem bråka. Och sista gången sa jag faktiskt att det påminner mig så om hur jobbigt det var när de bråkade som små.
Marie, dina kloka ord satte verkligen fingret på något som är så viktigt. Nästa gång ska jag reflektera ytterligare med hjälp av dina reflektionsfrågor när jag står där och river på min sårskorpa… Tack Marie!❤️