Våra ömma tår

Det börjar som en liten kommentar, en ton i rösten eller en skeptisk blick. Och plötsligt är du och den andra mitt i ett inferno av känslor. Orden flyger, rösterna höjs och avståndet växer. Efteråt ligger relationen där, tillfälligt sårad, och du undrar: ”Hur blev det så här igen? Varför kunde jag inte bara låta det vara?” Besvikelsen på dig själv är nästan värre än ilskan som just exploderade. Och ändå – nästa gång någon trampar på samma ömma tå – ja, då händer allt igen.

Men varför gör det så ont när någon trampar på vissa tår?

Tänk på tån som en plats för gamla minnen, för stunder då vi blev sårade eller kände oss förbisedda. Kroppen bär på dessa erfarenheter långt efter att vi lagt dem bakom oss. När något i nuet påminner om det förflutna drar hjärnan snabbt paralleller mellan då och nu. Det sker i ett ögonblick, innan tanken hinner ifatt. Därför känns reaktionen så oundviklig. Därför blir samma ömma tå trampad på, om och om igen.

Så hur kan vi bryta mönstret?

Det första steget är att känna igen sina egna ömma tår. Att lära sig se när en reaktion står i proportion till det som faktiskt hände eller när den hämtar kraft från något gammalt.

Det andra steget är att möta reaktionen med nyfikenhet istället för skam. Att fråga sig vad som egentligen väcks inom oss, utan att genast döma eller fly från det som känns.

Det tredje steget är att skilja på då och nu. Att mitt i känslan påminna sig om att det förflutna färgar nuet men inte behöver bestämma framtiden. I denna lilla paus finns friheten att välja nya vägar och möta varandra med nya ögon.

Våra ömma tår berättar en historia som vill bli hörd. När vi lyssnar börjar de långsamt läka – inte genom att vi skyddar dem, utan genom att vi låter dem möta världen på nytt. Och då, mitt i sårbarheten, händer något märkligt – vi står plötsligt stadigare än vi någonsin gjort.