Vår närvaro är nog

Vi bär andras smärta som vore den vår egen. Vi ligger vakna och vänder på lösningar som aldrig känns tillräckliga. Vi går genom dagen med en ständig känsla av att behöva göra mer.

Två händer omsluter ett annat par händer framför ett fönster

Det sitter i ryggmärgen, detta att vilja laga det som gör ont. Som om vi alltid hade nål och tråd redo. När någon är ledsen kommer råden av sig själva, när någon är orolig börjar vi genast leta lösningar. Vi försöker lätta, lindra, laga – alltid med kärlek som drivkraft men med en trötthet som följeslagare. För i all välmening glömmer vi att känslor inte är revor som ska sys ihop. De är erfarenheter som behöver få finnas.

Det finns stunder när vi märker det. När vi släpper taget om alla måsten och bara är där. Det är som att tiden stannar upp, och vi upptäcker att vår blotta närvaro är starkare än alla försök att laga det som gör ont.

Kanske är det så enkelt. Att bara vara där. Att dela stunden utan att försöka göra den mindre smärtsam. Att vila i vetskapen att vår närvaro är nog.

Att reflektera över:

Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

34 reaktioner på ”Vår närvaro är nog”

  1. Jag har slutat med det. Min hjärna är nu mera tom. Jag löser det som behövs göras för mig själv och för andra. Jag är medium, healer och jordemor. Jag får till mig lösningar och svar när jag ber om det.
    Jag är besviken på vissa nära personer som är rädda för mig men nu är jag så gammal och klok att det kan vila på en annan hylla i hjärnan.
    Med vetskapen om min kraft som healer har jag faktiskt blivit ganska nöjd med livet.

  2. Jag försöker alltid hjälpa och har fått till mig att ”jag alltid har så lätta lösningar, men det är inte så enkelt”! Det förstår jag med!
    Är ofta, och tycker det är ok, den som finns där och lyssnar.
    Det är dock extra svårt när relationerna berör mig fast jag inte är delaktig i problemet. Jag är många gånger den som hamnar mitt emellan så att säga. Då kan det vara så att någon part vill ha en åsikt och det är då jag ”bara” vill vara den som lyssnar. För det är svårt när man både håller av och med båda parter till viss del.

    1. Åh, det där är verkligen knepigt. Att vara stöttande i någons upplevelse utan att känna det som att man tar ställning. Då gäller det verkligen att bara lyssna och ge plats för ”dennes sid av saken”. Tack för att du tog upp den viktiga aspekten. ❤️🙏

  3. Ann-Charlotte

    ”Fixar läge” och att jag går ”al in” har blivit mer och mer sällan. Tack vare att jag oftare är i balans.

    Men visst händer det. Att jag sätter mig i denna situation och det sker främst när jag är trött och sliten. För då orkar jag inte ränsa hjärnan och varva ner utan blir kvar i stressen. Den inre stressen och jag faller tillbaka. Känner mig otillräcklig. Men främst är det vanan, den som följt mig genom så många år. Att vilja hjälpa, problemlösa för att genom det bli sedd.

    Har på senare år försökt på alvar se mitt egna värde, att jag är tillräcklig osv. Jag har också förstått att jag måste ta hand om mig och mitt mående för att inte ”bränna ut mig i båda ändar”. Genom meditation, mental träning och styrketräning har mitt nya liv tagit en början. Stigen är både snårig, guppig och gropig och jag går i bland två steg och ett tillbaka men men…..

    Kanske blev mina tankar röriga och svåra men men…..
    Stort stort tack, Marie för påminnelsen och förståelsen att man inte är ensam ✨️
    /Ann-Charlotte

    1. Tack för din fina och ärliga kommentar. Och jag nickar instämmande. Det är när jag är trött eller nere som det är svårast att bibehålla mina gränser. Antingen luckras de upp eller så blir jag alldeles för vass och kantig. Det senare ger mig skuldkänslor och gör mig ännu mer nedstämd. Märklig spiral det där. En god natts sömn, en solig dag eller en en kram från mig själv en eller någon annan kan få mig att bryta det hela. Så visst känns vägen knagglig ibland. Men det är nog så det är. Säger som du, skönt att inte vara ensam. ❤️

      1. Christina Andersson

        Så mycket jag känner igen❤️Vad skönt det är att läsa vad du Marie och din läsekrets skriver! Så lika vi är
        Inför våra skal🙏 Tack ❤️

  4. Så många fantastiska texter från dig Marie. Har inte läst alla men jag sparar dem för att ta fram dem senare. De hyser så mycket visdom och värme. Tack igen.

  5. Tack Marie! Så fint. Uppväxt med att vara den som ska balansera och bära övriga familjen är jag ibland alltför mycket hjälpare. Det förväntas fortfarande trots att jag är 65 att jag ska vara den som anpassar mig och när jag ifrågasätter andras dumheter är jag den besvärliga. Men min dotter sa en gång: ”Jag vill bara berätta hur det är. Du behöver inte fixa. Jag klarar det själv.” Jag ville så gärna hjäpa till och betala av min känsla av skuld…. men att bara vara och lyssna är att tro på den andres kraft att reda ut det. Genom lyssnandet kommer den andre fram till sina beslut och ser sin väg. Bara någon fråga kanske hjälper till på vägen för den andre att komma vidare. Samtidigt slipper jag bära även den tyngden på mina axlar. Kan gå med lätta steg och veta att det kommer att ordna sig och ansvaret är inte alltid mitt.

    1. Så fint att få ta del av dina tankar Kajsa. Det märks att du jobbat med att förändra detta och att du är kärleksfull mot dig själv i den processen. Invanda mönster tar ju tid att ändra. 🥰

  6. Min närvaro är nog.
    Jag skänker mina andetag,
    mina snällaste ögon
    mina varma, rara händer.

    Min närvaro är nog
    Jag skänker min tid,
    min mjukaste röst.
    I min varma omfång,
    varms den som lider.

  7. Tack för påminnelsen Marie, den kom i precis rättan tid!💚
    Jag satt och tänkte på hur jag kan förhålla mig till min tonårsdotter utan att bli dränerad på energi. Kom fram till för mig själv att jag får sluta upp med att gå in i ”fixar-läget”, även om jag får dåligt samvete av att inte göra det.🙈
    Blev sedan avbruten i min tanke av ett pling från telefonen och såg i samband med det ditt mail med dessa kloka ord. Genast lättade den dömande känslan av dåligt samvete. Tack!🙏 💚

  8. Varmt tack, så fint skrivet om revor och trådar och nålar och den eviga ängslan att göra fel, göra för lite, när revorna egentligen är sprickor som släpper in ljuset om vi står kvar, väntar tills kanterna mjuknat och strålarna hittar hem.

  9. Marie Möller

    Jag tänker att precis så vill jag nu agera.
    Jag vill visa respekt och dela bördan och gestöd.. genom att låta min medmänniska äga sin sorg eller sin situation och bejaka henne/honom genom att lyssna och finnas vid personens sida med din kärlek och närhet.
    Svårt… men jag upptäckte att det var just det jag saknade och önskade när jag gock igenom min makes sjukdomstid och död.
    – Kom nära och stanna kvar men låt mig äga min sorg!
    Kram till alla!♥️🥰♥️

    Ps. Tack Marie för allt du delar!🙏♥️🥰♥️

    1. Så värdefullt att du delar med dig av hur du upplevde när din man var sjuk och sedan gick bort. Vi vet ju att inga ord hjälper i dessa stunder. Bara att någon finns där och bryr sig om. Tack Marie. ❤️❤️

  10. Anna Eriksson

    Jag tänker att de människor som betytt mest för mig när livet känts svårt, är inte de som kommit med goda råd, utan de som har frågat och lyssnat med medkänsla och ofta också delat med sig av egna erfarenheter.

  11. Ojoj, så klokt sammanfattat Marie. Precis så där begränsar jag min egen energi, genom att försöka lösa allt åt alla, så tokigt. Nål och tråd… utan att se hur det egentligen tar ifrån individen egna erfarenheter som blir preferenser för hur den kan möta livets upp och nergångar själv. Något att jobba med, börjar idag.

    1. Härligt att höra din energi kring detta. Vi är många som behöver ta till oss att det faktiskt kan vara mer respektfullt att låta vara men stå bredvid. Tack för din kommentar Giskan. ❤️🙏

  12. Oj vad skönt det vore att känna att min närvaro i rummet eller i telefonen räcker gott. Förstår det och ska jobba på att ta det till mig. Detta skulle stärka mig och inte dränera min energi som annars tar helt slut.

  13. Så fint och bra skrivit och super viktigt. Detta är ännu mera viktigt att ha med sig med människor som är i sorg. Vi ska inte fixa, vi ska bara vara, finns där, lyssna och vara.

  14. Fantastiskt uttryck -Att laga med nål och tråd. Precis som du beskriver det hela -Att alltid finnas till. Stämmer helt in. Och den ständiga följeslagaren – har jag gjort tillräckligt, kan jag göra mer , varför gjorde jag inte si eller så. Är det mitt fel , har jag gjort något fel ??? Dessa malande orden är ständiga följeslagare och dom är väldigt tröttande. Jag tror att ”felet” med mig ÄR att jag gör för mycket. Att jag vill för väl. Och det är inte bra varken för mig eller mina medmänniskor

    1. Ja, precise så känns det för mig med. Jag vill för mycket och för väl. Det tippar över rätt lätt. Tack Annika för att du ville dela med dig. ❤️🙏