När vi bestämmer oss för att utvecklas blir det ofta med samma krav på resultat som i resten av livet. Vi granskar våra brister, sätter upp mål och driver oss framåt med beslutsamhet. Så starkt sitter denna vana att pressa oss själva.
Men det finns andra vägar till förändring, vägar som börjar i tillit snarare än tvång. Vägar där utveckling får växa fram naturligt, utan press och påtvingad vilja.
Låt mig berätta om denna mjukare väg:
Från kritiker till vägvisare
Vår inre kritiker tror sig driva oss framåt genom att påpeka våra brister. Som om skam och självkritik var vägen till förändring. Men det finns också en annan röst inom oss – en vänlig vägvisare som ser våra ansträngningar och möter oss med samma klokhet och omtanke som vi skulle visa någon vi håller av.
Från rädsla till nyfikenhet
Rädslan att stagnera får oss att ständigt granska och korrigera oss själva. Som om utveckling var något vi måste tvinga fram. Men när nyfikenheten tar plats förvandlas utveckling från något vi måste pressa fram till något som naturligt växer inifrån. Den får oss att utforska med öppet sinne istället för att döma med sträng blick.
Från press till acceptans
Tanken att vi måste fixa oss själva skapar en ständig press att bli bättre. Som om vi inte vore goda nog som vi är. Men verklig förändring börjar ofta i stunden vi accepterar oss själva precis som vi är. När vi omfamnar vår mänsklighet istället för att bedöma, korrigera och eskalera.
Från perfektionism till process
Perfektionismen får oss att se utveckling som en rak linje mot ett slutmål. Som om vi en dag skulle kunna bli färdiga. Men livet rör sig i cirklar, inte i raka linjer. När vi accepterar att utveckling är en process utan slut kan vi äntligen andas ut. Det blir tillåtet för oss att både vila och börja om.
Kanske är det så att verklig utveckling börjar i stunden vi släpper taget om alla måsten. När vi vågar lita på att förändring kommer naturligt om vi bara ger den tid och utrymme. Bortom alla måsten och krav öppnar sig en ny väg – att våga växa vänligt.
Att reflektera över:
- Var i ditt liv känner du mest press att "bli bättre"?
- Vad skulle ett första mjukt steg mot förändring kunna vara just där?
Dela gärna dina ankar i kommentarsfältet nedan!
Jag känner att jag vill/behöver ta bättre hand om mig själv – min kropp och själ. Men något inom mig kämpar emot. När jag läste inlägget kom jag att tänka på att det kanske går bättre om jag behandlar mig som jag behandlar min hund – istället för att bli arg när han gör fel så korrigerar jag och visar vänligt hur han ska göra istället. Och så beröm på det 🙂
Ah. Både fyrbenta och tvåbenta mår bra av positiv förstärkning. Tack för din kommentar Ann. ❤️🙏
Just idag har jag känt mig seg och trött, ville helst ha krupit under täcket. Skönt med en påminnelse att lyssna till kroppen och vara snäll mot mig själv. Och visst är det så att livet går i cirklar (cykler) som pensionär försöker jag njuta av att reflektera och ta hand om mig… inte bara familjen
Ja, den påminnelsen behöver vi då och då. Det är så lätt att slå dövörat till när det gäller vad kroppen vill berätta. Tack för din kommentar Lorina. ❤️🙏
Det här med tillit är väldigt svårt för mig – hur kan jag känna tillit när jag hela livet ända från väldigt tidig barndom har känt mig sviken och illa behandlad av människor som enligt normen ska ha varit närmast mig? Min mor har misshandlat mig både psykiskt och fysiskt, och mitt enda långa förhållande visade sig vara med en narcissist som totalt bröt ner min självkänsla och min självidentitet. Jag förstår rent logiskt vad tillit är, men det funkar inte för mig att känna tillit till någon annan. Hur ska jag kunna börja att öppna mig för andra människor?
Tack för att delar med dig så fint om dina erfarenheter. Och precis som du själv skriver så skadas tilliten till andra när vi blir respektlöst behandlade. Och faktiskt inte bara tilliten till andra utan även den till sig själv. Och det är nog det som gör att det kan vara svårt att bygga upp den raserade tilliten igen. Man litar inte på andra men man litar inte heller på att man kan skydda sig själv om man börjar närma sig någon annan. Så det gäller att ta det varligt. Både välja vem man öppnar sig för med omsorg men också att ta ett litet steg i taget för att se om det bär. Och det viktigaste av allt – inte slå på sig själv för att man är försiktig (det har ju sin förklaring) eller att man ibland väljer fel (det har ju också sin förklaring – vi väljer ofta dem vi ”känner igen” trots att de inte alltid är bra för oss). Och du, jag tänker att din erfarenhet av hur sårbar man är i sina relationer kan hjälpa dig att förstå andras sårbarhet. En förståelse som faktiskt bygger tillit. ❤️
största pressen är att acceptera mig själv som den jag är å hitta en balans…
tack för din tanke
Tack själva Anki. Acceptansen av sig själv ger både värma och stadga. 🥰
Var i ditt liv känner du mest press att ”bli bättre”?
Privat.
Vad skulle ett första mjukt steg mot förändring kunna vara just där?
Att själv bli mera öppen för mina egna erfarenheter, och då våga blomma ut och visa upp mera utav mig själv, då av respekt för min son som får chansen att se en mera färgrik mamma.
Tack för att du berättar om de steg du gör för att bli mera du Fiona. Alltid fint att få ta del av. ❤️👍
Jag kämpar precis en kamp mot den inre kritikern. Han har en otrolig förmåga att knäcka ens Självkänsla! och då börjar liksom hela tillvaron vobbla.
Tack för att du berättar om Den Vänliga Vägvisaren så jag känner att jag har nån vid min sida!🧡
Ja, den inre kritikern kan verkligen få en att tappa fotfästet. Skönt då att ha den vänliga vägvisaren som kan fånga upp en. Tack för din kommentar Åsa. 🥰🙏
Hej, Åsa! Intressant att även du precis som jag säger ”han” om den lille kritikern. Undrar om det vill säga oss ngt? Önskar dig lycka till på din inre resa! Från ❤️ till ❤️
Låt mig växa stilla som ett träd i skogen
Gör mig i det lilla
För det stora mogen.
Vad fint. Och klokt. Tack Ingrid. Jag ska lägga dess ord på minnet. ❤️🙏
”Som om skam och självkritik var vägen till förändring.”
Jag hade riktigt utstuderat bestämt träff med min inre kritiker i natt. Där låg jag sömnlös o bannade mig själv för det här visste du ju för då du gör x så händer y. Plötsligt hände nåt som inte hänt förut.
Vänliga vägvisaren krashade partyt. Vad om du bara slutar göra x från och med i morgon? Skulle du sakna x? Neeh, int egentligen. Har aldrig egentligen gillat x. OK, men då säger vi så. Imorgon pressar vi inte det vi inte gillar utan tvärtom tillåter att låta bli det vi inte gillar. Nu sover vi.
Och sen lydde jag och somnade.
Idag lyser solen. Jag behöver inte ’göra’ eller ’ ta i tu’ med nåt för att reparera eller korrigera. Bara vara snäll med mig själv också idag.
Vilken underbar klok och kärleksfull dialog du bjuder på. Tusen tack Katja. Du fick solen att lysa även här i kommentarsfältet. 🥰🙏
Hej igen och tack för en vis text. Att växa långsammare är min modell och efter ett längre liv kan jag konstatera att om saker får tid så fastnar det och finns kvar bättre.
Tack Christer. Och det tror jag med. Långsamt håller ofta längst. ❤️👍
Jag går i pension, snart 65, om 2 månader. Jag känner frihet – all stress i att vara duktig, omtyckt, smart, klok, vuxen, äldst äntligen är över.
Nu kan jag vara Jag.
Jag satt och försökte tvinga mig själv att åka till gymmet och styrketräna, för det ”måste” man som ”äldre”, när jag läste dagens ord från dig.
Exakt vad jag behövde!
Jag struntar i styrketräning idag, kanske andra dagar också – inte vet jag – det jag vet är att jag kan ta hand om mig – på mina villkor – inte andras.
Tack för kloka ord!
Tack för att du delar med dig och grattis till din nyvunna frihet. Och jag tänker att om ditt sätt att ta hand om dig skänker glädje och meningsfullhet så är det nog bättre för hälsan. Har ingen forskning eller statistik som understödjer detta. Bara mitt sunda förnuft.😄👍
”Förändring börjar i stunden vi accepterar oss själva precis som vi är. ”
-Vilken fantastisk mening. Den ska jag försöka ta med mig.
Du har en förmåga att beskriva livet precis som det är. Tack Marie.
Tusen tack Kristin. Så härligt att höra att min text landade mjukt hos dig. ❤️🙏
Åh! Vilka underbara ord att läsa och bli påmind om att förändring tar tid och att myrsteg räknas också.
Jag känner press i min roll som förälder. På den fronten vill man ju inte göra fel och man behöver hela tiden balansera så man inte ger för mycket av fel grunder. Till exempel på grund av skuldkänslor.
Ett första steg är att våga lite på mina barns förmåga och att våga luta mig bakåt och fokusera på mitt eget mående.
Påminna mig att jag är en förebild och mina handlingar alltså vad jag gör för mig själv är också en del i föräldrarskap.
Barn gör som vi gör och inte som vi säger.
Mmm. Jag gillar hur du tänker kring vad din omsorg om dig själv sänder för budskap till dina barn. ”Det är okej, ja till och med bra, att ta hand om sig själv.” Tack Gianella för din kloka kommentar. 🥰👍
Jag önskar att jag var smartare. Att jag hade fullständig koll på ekonomiska bokföringstermer. Att jag hade kloka genomtänkta kommentarer i viktiga sammanhang. Att jag förstod lite innan, vad som ska hända sen. Lite mer beräknade Osv.
Jag är konstnärs själen o bohemen i mitt livs sammanhang .
Det är förlåtande då. Att vara lite, lite annorlunda. Att komma lite sent, att ha ostryckta brallor, att skippa göra som de flesta andra.
Och jag har utnyttjat det. Att just försökt vara stark, i att vara just lite lite annorlunda.
Och när prestationsångesten slår till!!!
Någon är besviken på mig. Eller jag uppfattade att någon är besviken på mig. Eller det blev inte som jag tänkt mig.
Då försöker jag använda mig av:
Det är inte perfekt, det är JAG!
(Alltså lite annorlunda, speciellt o kanske unikt❣️)
Får man tänka så?
TB
Låter både klokt och kärleksfullt. Det känns som att du möter den inre kritikern med en positiv armkrok. 🥰👍
Mitt driv kommer ofta från att försöka lära mig mer, att bli kunnigare och smartare. Ett härligare sätt att se på det skulle verkligen vara att acceptera läget och mig som jag är. För min del börjar det nog med att ta hand om dom tankar som dyker upp, som ständigt påminner mig om att jaga mer och bli bättre.
Klokt tänkt Angelica. Att bli medveten om och när tankarna kommer är en klok strategi. Tack för att du delar med dig. ❤️🙏
Ibland, när jag tänker tillbaka, så känner jag att ”skolan som system” har gjort att jag har tappat kompassen ”good enough” .
Där är man för någon annans skull och presterar för någon annans skull.
Nyfikenhet får stå tillbaka för det som måste läras in och man måste interagera med personer som alls inte delar något av det man själv tycker om.
Ibland drömmer jag om att ”skolka” från inlärda krav och istället ha ett evigt sommarlov fyllt av det vi redan behöver, nämligen lustfylld nyfikenhet på just det man själv tycker om.
Tack Madeleine för din tänkvärda betraktelse. Att prestera för någon annans skull tar verkligen död på kreativitet, nyfikenhet och, i förlängningen, livslädje. Och inte lär man sig särskilt bra heller. 🥰