Hur hittar vi hem till oss själva när vi gett bort så mycket av vår uppmärksamhet till andra att vi knappt har något kvar? Var finns kartan när vi så länge navigerat efter andras behov att vi glömt bort att fråga oss själva vad vi egentligen vill? Och vad gör vi när kroppen börjar protestera? När spänningen i nacken aldrig riktigt släpper och tröttheten inte går att vila bort?
Kanske är svaret enklare än vi tror. För vägen hem är inte en enda stig, utan tre vägar som tillsammans alltid finns där, oavsett hur långt bort vi hamnat. Tre vägar som kompletterar varandra och som gemensamt återför oss till den plats där vi kan känna igen oss själva igen.
Den första vägen går genom kroppen. Kroppens enkla närvaro i nuet är ett ankare när tankarna drar iväg och andras förväntningar drar i oss. I andetaget, i kontakten med marken under oss, finns en stabilitet som hjälper oss att hitta tillbaka till vår egen grund.
Den andra vägen öppnas genom känslorna. När kroppen är förankrad kan vi möta våra känslor – även de svåra – med värme och nyfikenhet. Dessa känslor talar om var våra gränser går, vad vi värdesätter och vad vi behöver skydda. När vi lyssnar till dem fördjupas kontakten med vårt sanna jag.
Den tredje vägen framträder genom våra sanna värderingar. I stunder av klarhet, när vi känner oss helt närvarande, vet vi intuitivt vad som är rätt för oss. Dessa värderingar är som stjärnor på vår natthimmel som oavsett väder visar oss vägen hem.
Att reflektera över:
- När känner du dig mest hemma i dig själv?
- Vilken form av återvändande till dig själv behöver du mest just nu?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Hej. Blev genast ”ställd” inför frågan ” när känner jag mej mest hemma i mej själv”. Väldigt tankeväckande. Märker att jag har svårt att hitta ett svar men samtidigt sätter det igång en hälsosam tankeverksamhet som jag återkommer till flere gånger under dagen. Efter att funderat under dagen tror jag hittat några svar; ensam i min trädgård, skogspromenad med hunden, båtfärden till min ö, framför mitt staffli…. Plötsligt märker jag att min vardag är full av fantastiska upplevelser som jag får känna mej helt hemma i . Mycket bra att bli uppmärksammad hur bra det kan vara, för det finns också stunder jag glömmer hur lyckligt lottad jag är.
Ser fram emot följande tankeställare…. Tack så här långt, h.Nina
Tack för att du delade mig av dina tankar Nina. Det var så fint att få ta del av hur frågan när du känner dig mest hemma i dig själv tog med dig på en resa inåt. 😍
När jag syr, stickar eller virkar.
När jag är i trädgården och tar han om mina växter.
När jag tränar eller är aktiv; springa, gå, cykla, styrketränar och/eller när jag spelar bollsporter.
När jag är i naturen.
Sist men inte minst när jag får skriva av mig mina tankar och känslor och reflektera.
När jag gör något eller flera sv dessa mår jag bra, kan tänka klart och sunt igen.
Tack för frågan som synliggjorde mina verktyg till förankring ☺️
Så fint att se att du finner så många vägar in till dig själv. Det ger dig en härlig meny att välja på. Tack för att du delar med dig Clara.❤️🙏
Jag är en empat. Humanist. Rättspatos. Älskar människor och kan bli så arg , frustrerad och besviken.
Din text idag hittade mig så rätt. Efter en märklig ”konflikt” med äldre herre – kvinna tige i församlingen typ, har jag fått jobba så hårt för att hitta tillbaka till vem är jag och vad står Jag för? Varför?
Texten idag gjorde mig trygg att jag är på rätt väg, jobba på, ha förtroende och respekt för hur jag känner. När jag förstår igen, och det känns rätt då kommer glädjen o kärleken tillbaka🥰
Dina rader får mig att tänka på hur lätt det är att bli omkullsvept. Alltså inte bara att man blir lite ostadig själisgt efteråt utan att man kan tappa hela sin förankring i turbulenta möten med andra. Tack för att du ville berätta Ann Helen. 🥰🙏
När jag saktar ner tempot, minskar kraven och ger mig själv utrymme, lugn och ro. Jag finner det främst i kyrkan och på promenader i naturen, där är det som att jag får en inre frid, kan lyssna inåt, får tid för vila och eftertanke. Jag känner mig alltid uppfylld och rofylld med ett lugn när jag kommer hem.
Den första, att med kropp och sinne stanna upp och vara i nuet oftare, i den hektiska vardagen, om än i korta stunder.
Tack för alla dina tänkvärda ord! 💛
Jag får också ro i kyrkans rum och faktiskt även på kyrkogårdar. Låter litet märkligt men det finns något vilsamt där. Tror att det har att göra med att det bor så många kärleksfulla minnen där. Tack för att du delar med dig. 🥰
Åh Tack för dina fina texter! De lockar till att stanna upp och tänja efter❣️
För mig är nog självkänslan så skör att det behövs inte mycket för att Min grund ska rubbas… och då tappar jag bort mig själv fullkomligt!
Samtidigt är det en så mäktig känsla när man känner att man har rätt – när man tror på sig själv! litar på sig själv! står upp för sig själv! Då är jag nog som mest hemma – när det liksom landar i hela kroppen!!!
…men det är ett evigt tränande för mig. Självkänsla är som kondition – det är färskvara och beror även mycket på dagsformen!
…TÄNKA efter” skulle det stå där i början 🤭
Så fint att du tar upp och beskriver ögonblicken då du landar i dig. Det kändes även i mig när jag läste om det. Och jag håller med, god självkänsla är inget man uppnår som ett slutmål utan den förändras hela tiden. Vissa dagar kan man vara superstark. Andra känner man sig helt besegrad. Tack för att du delar med dig Åsa. ❤️🙏
Tänk att jag är på väg, känner hur jag närmare mig själv varje dag, och kan hantera små tjuvnyp bättre, så klart jag reflekterar varför? Avundsjuka? Men varför?mycket rör sig i mitt huvud, får nog anledning att återkomma, tack Marie för dina inlägg som är så bra🙏♥️
Tack Margareta för att du delar med dig. Så gott att se att du kan både kan se dina gena framsteg och även var nyfiken ”gruset i din själsliga skon”. ❤️👍
Intressant. Alla de tre vägarna vinner jag när jag öppnar mitt hjärtas fönster ..(känslor o tankar) och får vila i vår käre Fars alltid öppna famn. ”Fader vår som är i himmelen…”
Tack för att du delar med dig. Så fint att du har hittat hem. 🥰
Måste Erkänna det är svårt att hitta mitt inre.. det gör så förbannat ont fortfarande så jag springer iväg å gömmer mig… letar fortfarande efter mitt inre barn som försvann 12/12-23 jag har sett det på avstånd en gång nära när jag fick nada behandling…
Men tack för dina tankar
Ja, det är en av anledningarna till att vi kan ha svårt att stanna upp och vänta in oss själva. Att vi är rädda för det som dyker upp. Tack för att du delar med dig Anki. 🥰
När känner du dig mest hemma i dig själv?
Igenkänning när Anders Hansen lägger fram sina teorier till Louise Epstein i hennes podd I hjärnan.
Vilken form av återvändande till dig själv behöver du mest just nu? Att som de talar om i podden att dryga personer blir ännu drygare med hjälp av självhjälpsövningar. Eller som jag har haft, mörka tankar, att de blir ännu mera förstärkta. Att då hitta balansen genom att hitta överlevnadsmotivet som Anders Hansen gärna upprepar. Gör att jag får en förståelse för mina tankar.
Tack för att du delar dina tankar Fiona. Låter som en intressant podd. 🥰 👍
Varmt tack
🥰