”Jag förändras inte. Jag blir bara mera jag.”
Kloka och vackra ord av Joyce Carol Oates. Ord som öppnar för en djupare förståelse av vad utveckling egentligen är. Inte en resa bort från oss själva, utan hem. Hem till den vi alltid varit men kanske inte vågat vara fullt ut.
För tio år sedan blev dessa ord startskottet för Bli mera du. Jag visste att de skulle bli grunden för allt jag ville skapa. Men jag anade inte att självmedkänslan skulle visa sig vara nyckeln. Att vända omtanken inåt. Att det skulle bli vägen till att verkligen bli mera sig själv.
När vi ständigt riktar vår omtanke utåt mot andras behov, känslor och förväntningar kommer vi längre och längre bort från oss själva. Vi anpassar oss, läser av stämningar och tar ansvar för allas välmående. Men mitt i all denna omsorg förlorar vi kontakten med vem vi egentligen är.
Hur hittar vi då hem igen?
Det börjar i de små stunderna i vardagen. Som när du märker att du håller andan i ett samtal och påminner dig själv att andas. Som när någon frågar vad du vill äta och du faktiskt stannar upp och känner efter. Istället för att reflexmässigt svara ”vad tycker du?” Eller som när du låter en paus uppstå innan du automatiskt erbjuder din hjälp. Det är i dessa vardagliga ögonblick som omtanken sakta börjar vända hemåt.
Och med tiden händer något märkligt. Dina små vardagsval växer till något större. De ackumuleras till en djupare förändring. Eller snarare, till att bli mer av den du alltid varit. Du börjar känna igen din egen röst i bruset av andras åsikter. Du vågar stå kvar i din sanning även när andra tycker annorlunda. Du lär dig skillnaden mellan att känna med och ta över. Sakta men säkert blir du mera dig själv. Inte genom att förändras utan genom att återvända.
Vi behöver inte förändras. Vi behöver bara komma hem. Till vår egen röst, våra egna behov, vår egen sanning. Till den vi alltid var.
Att reflektera över
I vilka vardagssituationer märker du att omtanken automatiskt går utåt?
Vad skulle nästa steg hemåt kunna vara för dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
I situationer/sammanhang där man förväntas vara snäll. Dvs överallt, hela tiden. Ett verk av föräldrar, kyrka, vård, omgivning – alla de som har skyllt på mig och och gjort allt för att kuva mig när jag har stått på min egen sida.
Det går på automatik nu- att ge upp mig själv, vid minsta motstånd eller tecken på motstånd, eller vid min förväntan av motstånd. Min kunskap spelar ingen roll, min vilja att stå kvar hjälper inte, det bara händer. Tyst, skamsen, bejakande… såsom de ville ha mig.
Jag blöder.
Det går mig så ont att motståndet runt omkring dig är så stort. Tänker på de starka stormarna som gör det omöjligt att stå rak. 💔💨
I vilka vardagssituationer märker du att omtanken automatiskt går utåt?
– När jag känner att någon har egen smärta att hantera. Att jag vill söka lindra, andras.
Vad skulle nästa steg hemåt kunna vara för dig?
– Det är där mer och mer! Allteftersom jag vänder hemåt/inåt, dvs… o c k s å är vänlig och omtänksam emot mig själv. Att jag tillåter mig att prioritera och balansera mig och mitt vs andras behov , att minnas den jag var och också är, mer av . Tillbaka till rötterna som är fästet i den jag är, ärligheten genuiniteten. For better for worth . Att balansera det bra i mig med det som behöver slipas till. Att acceptera dessa delar av mig.
Så fint att ta del av den inre process du går igenom i din vardag. Det känns så hoppfullt. Tack Amea. 🥰
Läst texten flera gånger, den landar så fint! Efter en skilsmässa har jag befunnit mig i en identitetskris och jag känner att de senaste veckorna har jag långsamt kunnat börja rikta kärlek och omsorg till mig själv. Min självkänsla var helt förstörd, men jag känner mig starkare och starkare på grund av det arbete jag lagt ned på att vara snällare mot mig själv. Tack för texten!
Vad gott att höra att du sakta finner dig själv igen. En skilsmässa är alltid en svår och smärtsam process. Och ibland är den så dr extrajobbig mot ens självkänsla. Det tar tid att läka och hitta tillbaka till tilliten igen. Tilliten till sig själv och livet. ❤️
Lite konstigt känns det? Är vi inte alltid på väg hem? Mm…att vara o känna dig nöjd med sig själv! I alla fall har jag i helgen donat här hemma♥️fast tankarna rymmer ibland, till en vän som så vänligt söker mitt sällskap, ringer på med om du vill ha någon bok så har jag massor? Vi ses på lördag, kommer kören då ses vi, så går tankarna igen till min granne som har afasi, dottern flyttat till Norrland o lämnat sin sjuka mamma? Nåja, ännu en gång känner jag mig väldigt egoistisk? Men slår bort tanken, jag måste må bra själv fortsätta med min mål. Så livet rullar på i min takt!
Tack för att du delar med dig Margareta. Du beskriver så fint hur vi kan brottas med att balansera omtanken om andra och den om oss själva. 🥰
Wow, 10 år! Grattis (till oss alla som varit med på färden)! 🥳🙏🏼❤️ Jag har lagt märke till att när det känns ”knas” inombords (inre stress som blossar upp) kan det första jag tar till, vara att sms:a någon som jag vet/tror skulle behöva lite omtanke. Genom att ge känns det lite godare, varmare inombords. Ibland leder det till att jag ställer mig själv hjälpsamma frågor. Håller på att utmana mig i att bara rikta omtanken mot mig själv i den stunden. Jag funderar också över om det är ett manipulativt beteende hos mig själv när jag skriver fina saker till andra; att jag styr den andre till att skriva fina saker till mig? Visst hoppas en del av mig att få något svar men jag kan också landa i att den andre behöver få göra som den vill just då (svara eller inte). Usch, ordet manipulera har sådan negativ klang för mig så då kommer skammen.
Tack Heléne. Visst känns det märkligt att det gått så lång tid. Härligt att du fortfarande är med. 🥰 Och när det gäller det där med att rikta omtanken mot andra för att hitta den hos dig själv känns helt logiskt. Oftast är det i omtanken om andra vi kan få tag på hur det ska kännas. Sedan kan vi vända den känslan mot oss själva också. En av de de mest använda medkänsloövningarna inom mindfulness är ju faktiskt att börja med att rikta medkänsla mot andra för att sedan rikta den mot sig själv. Så det du gör verkar vara just det.🥰👍
Jo, tack! Jag hittade hem igen efter ett ”återfall” i att ge bort mej själv på fel sätt i veckan. The hard way 😊 så nu sitter jag här med en jätteöm höft efter att ha lyft kompisens rullstol ut och in i bilen flera gånger. Men jag ser det som en påminnelse om vad som händer när man sätter andra i första rummet och struntar i sig själv. Det är länge sedan jag gjorde så senast så jag har förlåtit mej 😊
Tack för dina rader som stöder mej i att jag ändå är på rätt väg 🙏🏻
Aj, det där gör ont. Både i kropp och själ. Men precis som du säger. Vi är på väg. Jag tänker att varje gång vi ”faller” får vi en möjlighet att lära oss på två ting. Att vara snälla mot oss själva när vi faller och bättre förstå var våra gränser går. Så även då tar vi steg hem till oss själva. Tack för att du delar med dig. 🥰
Hej, dina kloka ord hjälper mig varje dag. Och är som en kompass hem till mig själv.
PS Jag får 2 mail, har lyckats registrera mig 2ggr.
Är väl angelägen inte missa något, ha ha.
Vad härligt att höra Britt. Tack. Dina två mail berodde på mig, inte dig. Jag strulade till det vid utskicket. Vissa av er fick mail två gånger. 😣 Ber om ursäkt för det. 🥰
Tränar just nu på att sätta gränser till ett barnbarn (20 åring) där jag blivit varse om att jag sakta men säkert tappat bort mig själva genom att försöka” hjälpa ”. Så skönt de stunder jag landar i att jag är ärlig mot mig och ty ett lugn kan infinna sig i de🙏❤️
Så sant Lisbeth. Ärligheten mot sig själv är vägen tillbaka. Tack för att du lyfter fram det. 🥰🙏
Van från uppväxten att reflexmässigt följa andras val och åsikter som jag tror berodde på att jag behövde få vara med i samhörigheten men det var också så att ingen frågade mig i familjen vad jag ville. Nu väljer jag mig själv först för att fylla den tomheten att inte veta vad jag föredrar. Det har tagit tid men jag tycker att din text stämmer jag blir bara mer av mig. Tack 🕯️🍁
Så kloka tankar du delar. Tack.
Har känt några ggr ge om åren att jag gett bort mig själv. Till jobbet och i relationer. Det har tagit lång tid att försöka hitta egen balans efter det. Det kommer nog alltid finnas rester med mindre energi efter dessa tilfällen. En sorg men också en allt starkare känsla av att vilja ta hand om mig.
Det känns fint att läsa dina rader. Kan känna den långa vägen bort men ock så varma vägen hem. Tack för att du delar med dig Britt. 🥰
I år tackade jag nej till ett glögg-mingel för ca 50 pers. Jag körde inte med en vit lögn utan sa som det var att jag trivs bättre i små sällskap.
Det är nog första gången jag var helt ärlig med det.
Kändes stort!
Det är ju stort !
Har själv alltid svårt att tacka/ säga nj.
JA! Det VAR stort. Den där ärligheten (utan tyngande skuldkänslor) betydde verkligen något för din lojalitet med dig själv. Grattis Katarina. ❤️🥳