”Vi har inget att bevisa längre.”
Vi har ju alltid sprungit, eller hur?
Orden var Benny Anderssons. ABBA hade just släppt sitt första album på över 40 år. Jag vet inte varför just den repliken blev kvar i mig. Kanske för att den beskrev något jag inte hade, men längtade efter. En frihet som jag inte visste hur man skulle nå.
Jag var nästan 60 när jag märkte det. De yngre runt mig hade det fortfarande. Drivet. Lusten. Den där energin som bara finns där. Jag letade efter den inom mig. Men den var borta.
Det var ingen kris jag gick igenom. Mer en vilsenhet jag upplevde. Som att ha sprungit hela livet och plötsligt inte veta vart.
Alltid haft nästa sak att ta oss an, nästa uppgift att leverera, nästa människa att ställa upp för. Brådskan i kroppen. Publiken på läktaren. Nyttan som enda godtagbart skäl. De drev oss framåt så länge att vi aldrig behövde fråga varför vi sprang.
Och så en dag märker vi att vi inte springer längre. Inte för att vi valt att stanna. Utan för att det inte finns något att springa mot.
Det är inte konstigt att det känns tomt. Vi har ju aldrig stått stilla förut. Aldrig behövt det. Hela livet har det funnits en riktning. Och nu finns det ingen.
Men kanske är det inte tomhet. Kanske är det istället utrymme.
Utrymme att pröva ett annat tempo. Långsammare. Utan mål att nå.
Att stanna kvar i det vi gör bara för att vi vill. Inte för att det ska bli till något särskilt. Utan för att det kittlar och spritter.
Att lära oss något nytt bara för glädjen i att kunna.
Att lägga ner alla roller och se vem som är kvar när vi slutar prestera, hålla ihop och kontrollera.
Och är det inte här friheten tar sin början? När vi upptäcker att vi har utrymme att bara vara. Utan roller. Utan brådska. Utan att bevisa. Vara bara vi.
Att reflektera över
Vad skulle du göra om du inte behövde bevisa något för någon, inte ens dig själv?
När gjorde du senast något bara för att det kittlade?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Jag har äntligen landat i ett nytt stadium av acceptans och inre lugn, där Gott nog ÄR nog! Så jag känner in vad jag o mina närmaste behöver i nuet o gör så mkt jag kan/vill i stunder av energi/vilja, sen räcker det. Oftast låter jag glädjen /kärleken styra mina beslut/insatser och det får mig o även min omgivning att må bra❣️
Så skönt och befriande det låter Nina. Tack för att du delar med dig. 🥰
Jag tycker att det är skönt att slippa bevisa saker hela tiden
Är nybliven pensionär och måste ingenting
Härligt Lars. 😊👍
Denna text är så bra (som dina texter alltid är) och berör mig lite extra💚.
Jag är just där i Livet. I allt det som beskrivs. Inget driv och väldigt trött. Barn och barnbarn, som man skulle kunna göra skillnad för, bor nästan 100 mil bort, så ”min fysiska person” är mest till nytta och glädje för är min fina sambo😆🙏. Jag har lyckan att ha go’a vänner som jag umgås en del med också – och jag hör många av dem uttrycka mycket av det som sägs i din text, så nog behöver vi prata om denna tid i Livet💚✌️.
Jag har fast anställning (är förskollärare, snart 63 år) och jag har valt att ta en paus från jobbet. Ta ett steg tillbaks, kanske få lite distans till mitt sätt att leva, nya perspektiv, omvärdera, upptäcka…Det är en enorm förmån som inte förunnas alla. Till och från har faktiskt även detta gett viss prestationsångest. Fast jag ingenting MÅSTE, borde jag ju ”på allvar” tillvarata denna tid! Det duger väl inte att sitta och sticka, läsa och ”bara” träffa vänner? Men det är dessa saker jag mest längtar efter och återkommer till. Så jag får resonera vänligt med mig själv att det är helt ok.
Det har snart gått 3 månader av min 7 månaders tjänstledighet. Jag har i många år nosat på att starta ett litet företag med välmående i centrum💚🌈🌱. Och jag har börjat på. Tagit stapplande steg. Det är drivet som fattas mig, kanske lite av orken – så det får gå på lusten så långt det räcker. Det är ok intalar jag mig😆. Jag tror jag kommer att behöva detta lilla företagande också för att själv må bra framåt. Att få dela mina ”gåvor”, vara till nytta för andra och göra skillnad. Så får det vara på mina villkor – utifrån den jag är här & nu och med de förutsättningar jag har.
Allt gott till dig, bästa Marie🙏☯️💟☮️
Det känns som om du är på en fin plats i livet Susanne. Tar det lugnt och tar hand om dig men doppar också tån i något nytt spännande. Tack för att du delar dina tankar. 🥰
Vad skulle du göra om du inte behövde bevisa något för någon, inte ens dig själv?
Om inte behöver bevisa att jag duger inför andra och mig själv? Bara vara och njuta av stunden. Att jag har överlevt trots allt jag har gått igenom, antar jag.
När gjorde du senast något bara för att det kittlade?
Tog några danssteg på köksgolvet och snurrade runt.
Härligt med dans på köksgolvet Fiona. Det är ju verkligen att njuta av stunden. 🥰
Hej Marie!
Jag slutade jobba för 2 år sedan och undrar verkligen nu vem jag är utan att behöva prestera och bevisa ngt längre. Är nyfiken på det samtidigt som det är lite skrämmande eftersom det är okänd mark. Jag tror samtidigt att när man är i en ny okänd fas och det gamla bekanta är borta kommer ngt nytt och fint . Det gäller bara att andas lugnt och lyssna inåt. Inte ha bråttom.
Önskar alla en fin vår!
Tack Marie för som alltid en klockren text. Jag är just nu i den tomhet du beskriver, något av en existentiell kris faktiskt….inget att springa mot….Ingen lust men ändå rastlös…vem o vad behöver mej nu? Är 64 år o har försökt sluta jobba men det går inte….Ska forska mer i din text och försöka byta perspektiv. Tack Marie 💜
Ja, det är verkligen ett skifte som händer för många av oss efter 60. Förstod inte det själv förrän jag var där. Tack för att du delar med dig Tina. 🥰
Att få lov att vara så mycket mer än arbetsrollen och de roller man har i familjen har gjort att jag har fått upp min intuition för min inre röst. Den är ju jag fast mer distanserad i mig fast mer förankrad i det som är jag. När jag hamnar i det där springet så kan jag ibland hejda mig och fråga mig själv, vad vill du egentligen göra? och jag får lov att säga nej och föreslå en annan dag.
I dag tar jag bättre hand om mig själv så att jag inte går på tomgång utan har tillräckligt med energi och lust till hjälpa och stötta andra.
Tack för alltid lika intressanta och utvecklande ämnen.
Glad Påsk allesammans 🦋🐔🐣🐥💝
Så skönt det låter Mona. Tack för att du delar med dig.Och Glad Påsk till dig med. 🥰🐥
Så träffande text denna söndag, skall snart gå i pension och alla frågar – ”vad skall du göra när du blir pensionär?” Och jag vet inte vad jag skall fylla mina dagar med ännu, men tänker att det löser sig. Det var så träffande att du skriver om utrymme, det skall bli kittlande och spännande att utforska dagarna utan ” måsten” som jag själv vill – tack för bra inlägg
Vad härligt att texten kom i rätt tid för dig Lena. Låter som du påbörjar ett nytt spännande kapitel i ditt liv. 🥰
Tack Marie
Kände igen mig med springande,jag springer och springer inte som motionär utan som vilsen vill hinna med vill vara till lags vill orka men egentligen vill jag inte orkar inte Springer och sen gråter jag i min ensamhet inte visa nån för de har alltid sett mig så positiv och glad
Tack för dina ord de ger mig så mycket att vilja stanna upp ..men hur
Tack själv AnnMargret. Och jag tänker att du redan har börjat stanna upp. Genom att se dig själv som du är. Och möta det du ser med mjuka ögon. Vi behöver det. Vi som springer som galningar. Att vi stannar upp och håller om oss själva. Om så för en liten stund där i mörkret. 🥰
Vet inte va jag ska skriva i detta ämne för jag blir 60 i år och har fortfarande inte hittat hem så måste fortsätta springa å jaga, även om jag oftast sitter hemma…
Mitt liv ändrades drastiskt för 6 år sen då jag kom underfund med att jag levt i lögn hela mitt liv. Kom ur den berömda garderoben…
Tack Anki. Vilken stor och viktig insikt. Förstår att den välter allt på ända. 🥰
Jag har varit pensionär i 15 år, men vad det gick fort till 80 år, kommer ihåg när jag med min hund gick ner till torget och satt på tittade på folk, ibland pratade med ngn, gick hem o var nöjd, ngt sådant hade jag aldrig haft tid med tidigare? Lycka i all enkelhet! Åren gick barnbarnen blev stora behövde inte mig längre? De har egna liv! Men kontakten finns kvar. I höstas blev jag bjuden på 80 års fest på Mamma Mia Party, oj vilken fest, av de mina! Då kände jag att nu kunde jag slappna av, be om hjälp istället för att hjälpa! Det finns så mkt att berätta? Men jag har glimten kvar och njuter varje gång av Bli mera du.Tänk att vid min ålder får fortsätta lära retorik av dig, för så uppfattar jag det, mjukt o fint Marie än ynnest.Annars tar jag en dag i taget, gör det jag vill och orkar och DET fungerar! Ingen stress ingen prestation! Njuter nu av nyplanterade penseer utanför min dörr syrenhäcken har knoppar! Pilfinkarna kollar in fågelholken! Njuter!
Din nyfikenhet och glädje inför livet är så himla inspirerande Margareta. Tack. 🥰👍
Det är en så skön känsla att inte ha något att bevisa längre. Tack Marie för att du sätter ord på upplevelsen av att bara vara. Det ger en sådan styrka att känna igen sig i andra.
Ja, visst gör det. Att läsa alla era kommentarer på denna text är ju fantastiskt välgörande. 🥰
Du har verkligen förmågan att beskriva. Har presterat och sprungit på hela livet och alltid prioriterat annat/andra än mig själv. Senaste tio åren har jag varit företagare med friheten det innebär men samtidigt stressen att hitta uppdrag. Jag kom till vägs ände och valde att bli förtidspensionär vid 63 års ålder vid årsskiftet Lugnet infann sig och jag njuter av att bara få vara, inga måsten och krav. En befrielse! ….pension rullar in varje månad. Fantastiskt!
När jag befann mig mitt i livet med tvillingsöner, jobb och stress hade jag ingen avlastning (förutom dagmamman). Maken hade bättre inkomst/viktigare jobb än mig så det var självklart (enligt honom) att jag ansvarade för barnen/hemmet och han bidrog med pengar.
Nu vill jag finnas till hands för mina söner och umgås/knyta band med mina fem barnbarn. …men inte att åsidosätta mig själv när/om jag har något inplanerat… Svårt!
Min pappa, 91 år, har blivit ensam efter att ha levt i samvaro hela sitt långa liv. Han bor 30 mil ifrån mig och jag har ordnat hemtjänst, färdtjänst, sköter det ekonomiska etc för att han ska kunna bo kvar i sitt hus. Åker till honom varannan månad, pratar med honom varje dag, föreslår aktiviteter, gör/skickar fotoböcker etc. Han ältar sin ensamhet och att han inte har något att leva för vilket gör mig nedstämd då han har två döttrar, fem barnbarn, nio barnbarnsbarn, en bonusson med fyra barn, en syster och grannar.
Att säga nej är inte min starka sida då jag finner glädje i att hjälpa andra.
Nu behöver jag komma ifrån känslan av dåligt samvete att jag befinner mig på fel ställe för de som behöver mig.
Min make säger ”Vad villl du?” ”Sätt dig själv i första rummet” ”Låt dig inte utnyttjas” Lättare sagt än gjort…..
Allt gott /Marie-L
Tack Marie-Louise för dina rader. Mycket igenkänning i dem. De sista åren har varit tuffa ekonomiskt för många och vi som driver en eget företag har verkligen fått känna av det bistra läget. Så jag förstår verkligen din vånda och sedan ditt beslut. Jag har upplevt det samma. Ska jag lägga ner eller fortsätta. Valde det senare men jag ser också framför mig några år av yrkesverksamhet på halvfart snarare än på full ”speed”. Och det känns så himla skönt. 🥰
Hej🦋
Du sätter ord på den känslan jag går runt med och gjort en tid. Något hände då jag nådde sextio år.
Livets språngmarsch finns inte kvar på samma sätt längre. Det känns väldigt tomt och konstigt nästan deprimerande. Orken och lusten är inte som tidigare.
Dessutom ser jag alla runt omkring som fortfarande jagar runt. Vilket de inte förstår utan är så inne i att de tror det är det rätta att göra.
Att jag genomgår ett slags uppvaknande är jag fullt medveten om. Jag känner mig vilsen och rastlös och trött.
Mycket märkligt att inse att det strävande som genom syrat livet på något sätt inte är värt det man då trodde.
Din text Efter livets språngmarsch träffade mig rakt i hjärtat!
Tack Marie ❣️🤗
Tack för att du delar dina tankar Christina. Det känns som din nyfiknehet på något annat också har väckts. Mitt i det vilsna och trötta. Fint att få ta del av. 🥰
Är precis I samma båt som du? Vad ska vi hitta på? Kram från Tina Eriksson
Hej Marie
Den här texten blev jag verkligen träffad som något positivt för mej.
Så sant vi har alltid sprungit genom livet för att hinna mycket.
Nu när jag är 67 + och känner att nu är det jag som kan välja inte bara min fritid utan all tid under dygnet
En fantastisk känsla av frihet…
En känsla att ta tillvara på livet ❤️
Så underbart att höra Ann-Kristin. Tack för att du delar med dig. ❤️
Befinner mig just nu i den där vilsenheten du beskriver. Absolut är jag FRI från jobbet som jag gillade skarpt men visst blev det tomt i kalendern när arbetet inte krävde min uppmärksamhet längre. Före jag valde att gå i pension, ca 3 år innan började det hända saker. Jag ramlade och gjorde illa mina axlar så ja blev sjukskriven i fyra månader. Skulle egentligen varit hemma sex månader men rastlösheten tog över. Skadan jag hade fått jämförde man med en fotbollsstadion. Kom igång och jobbade på. I julveckorna fick jag svårare och svårare att gå tills jag till slut inte kunde. Tre månaders helvete utan riktig hjälp från läkarna. Så småningom var det en läkare som lyssnade och jag fick hjälp. Därefter började en kamp med att komma tillbaka. Jag ville ju fortsätta jobba till 69. Var på gång igen men nu halvtidssjukskriven. Då säger plötsligt magen stopp. Kunde varken äta eller dricka. Det tog nästan ett dygn att få läkarna att tro på mig. När dom väl gjorde det så blev det en stor operation. Mitt upp i alltihopa var jag ”glad” att man hittat problemet. För jag hade faktiskt haft problem med att äta länge. Tyvärr var det inte färdigt där. Knappt 14 dagar senare får jag en stroke. Som tur var tog den inte så hårt men vissa men fick jag. Kämpade på och har nästan kommit ”tillbaka” som jag var förut. Här som först började jag att på allvar inse, det är dags att gå i pension. Ville men kände att jag kommer inte kunna jobba igen. Höll ut ändå i viljan att fortsätta jobba till sensommaren. Sa upp mig och gick i pension. Nu har det gått åtta månader. Orkar sakta mer och mer. Vi bor i ett stort hus som behöver tas hand om vilket jag är oerhört tacksam över idag. Huset kräver underhåll och engagemang samt en hel del kroppsstyrka. Det var det här jag såg fram emot, friheten, att kunna, ha tid, pyssla, pynta och annat som jag är road av. Jag gör mycket av de här sakerna men otroligt mycket långsammare. Vissa dagar är jag arg på mig själv över att jag inte gjorde som alla andra och gick i pension vid 65. Kanske hade kroppen inte sagt upp sig på det viset den gjorde. Svårt att veta så här i efterhand. Min kropp försökte säga mig att det är dags och ta det lite lugnare. Jag sprang för länge. Idag lyssnar jag på kroppen och frågar, vad orkar vi idag? Skriver en lista på vad som behöver göras och är lycklig om jag fått en eller två saker gjorda. Försöker leva så ”normalt” som möjligt men visst är jag fortfarande vilsen. Drivkraften i att vara behövd på jobbet upphörde. Letar nya vägar att gå men kompassen snurrar runt fortfarande.
Nybliven pensionär
Tack för din fina och öppna berättelse om vad du varit med om och vad det inneburit för dig i form av insikter. Tråkigt att höra att du har fått vara med om så många fysiska motgångar men det känns ändå hoppfullt. Du sätter det som som hänt i ett större perspektiv och även i ett ljus som att det kan förändra något inom dig. Vissa insikter kommer lätt. Andra efter hårda stötar och höga fall. De senare tror jag är de som kommer betyda mest för oss. 🥰
Tack Marie!
För dina kloka tankar. Denna text fångade mig mycket då det är något jag tänkt mycket på sista tiden. Jag är + 55 och har ibland ångest över vad som ska hända vid pensionen. Känner oro över hur det ska bli när vardagen ändras och tempot saktar ner. Jag har alltid sprungit framåt och gillar att vara engagerad i mycket. Har du några lugnande tips på hur man kan möta denna förändring i livet? Kram Lena
Tack själv Lena. Och jag tänker att det bästa som vi kan göra är att vara öppna för det som sker med oss. Att se vår oro och vilsenhet som en del av den förändringsprocess vi går in i. Det hjälpte mig. Men också att prata om det jag kände och upplevde med mina jämnåriga. En del kände igen sig. Andra inte. Men det blev alltid ett spännande samtal. 🥰
Jag är precis där i livet nu. Går i pension om en vecka vid 67. Har skaffat sommarstuga och vill odla, snickra och och skapa oas. Ser otroligt mycket fram mot det efter ett långt arbetsliv. Men plötsligtoroar jag mig för att det inte kommer vara tillräckligt. Hur kommer jag fungera när ingen annan än jag själv har förväntningar på mig? Och gudarna ska veta att de alltid varit högre än omgivningens.
Tack Petruska. Dina rader visar så tydligt att vilsenheten kan dyka upp mitt i känslan av vår förväntan. Och det är som det ska vara. Förändring skakar om oss på många olika sätt. 🥰