”37,8. Nej, då är jag inte speciellt sjuk.” Besviket lägger jag tillbaka termometern.
Jag vet inte när jag bestämde att 38 grader var gränsen. Men där går den. Under det ska jag klara av att jobba. Över det – ja, först då får jag ge efter.
Visst är det absurt att låta två siffror bestämma om man får vara sjuk eller inte. Men gör vi inte så hela tiden? Letar bevis utanför oss själva för det vi känner inombords. Som om det vi känner inte är giltigt förrän något yttre säger att det är det.
Om vi känner oss trötta letar vi direkt efter orsaker. Ökad arbetsbelastning? För många sociala aktiviteter? Hittar vi inga avskriver vi tröttheten. Den blir stämplad som försumbar. Eller ännu värre – inbillad.
Och blir vi arga behöver vi åtskilliga bevis för att anse att den är befogad. Vi är så vana att resonera bort denna känsla att den antingen behöver ge oss ett ilvrål eller någon annans bifall för att vi ska ta den på allvar.
Listan kan göras längre.
Hamnar vi i en svacka tar det inte lång stund förrän vi börjar syna våra gamla mönster i sömmarna. Var har vi snavat? Vad behöver vi förändra? Hur vänder vi på skutan igen?
Det är naturligtvis inte fel att vara uppmärksam på vad som händer. Men det som blir tokigt är när vi inte ger oss själva tillåtelse att vara som vi är, där vi är.
Så vi kan öva. På att ge oss själva lov.
- Jag är sjuk idag.
- Jag känner mig trött just nu.
- Jag blir arg när någon gör så mot mig.
- Jag upplever att livet tar emot just nu.
Jag känner, helt enkelt, som jag gör just nu. Och det är fullständigt okej och behöver inte rättfärdigas. Inte ens inför mig själv.
Att reflektera över
När märker du att du kräver bevis för det du känner?
Vilken känsla skulle du vilja ge dig själv lov att känna?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Åhh, bra skrivet! Det är så ofta jag måste säga till mig själv att mina känslor också räknas. Att inte alltid backa när andra säger hur de tycker saker och ting ska ordnas. Jag undrar varför jag känner att jag måste vara diskret?
Tack för dina tankar!
Tack för din reflektion. Och jag gillar frågan som du ställer till dig själv. Det känns som att den kommer leda dig in i en ny upptäckt. 🥰
Tack för ännu ett klokt inlägg. Jag värdesätter alla inläggen. Numera låter jag mig vara hemma, sjukskriven några dagar när jag är förkyld med feber. Biter inte ihop, tar en Ipren och går till jobbet. Ser det som att när min kropp säger åt mig att vila, så lyssnar jag (plus att jag inte vill smitta andra). Är en ”lågtempare” så att ha koll på min temp ger mig inget; snarare en frustration över att inte kunna säga till andra att jag har hög feber. Jo, där kommer min people-pleaser in. Men jag jobbar på att trotsa henne 😉
Jag skulle vilja ge mig lov att känna mig nöjd, med allt. Hela mig! För när jag inte är så kritisk mot mig själv, ställer jag inte heller för höga krav på andra. Tycker det är svårt; vill tro att jag bara kan ha höga förväntningar på mig själv men låta andra vara som de är. Men det spiller ju över… Jobbigt att få syn på sådant hos sig själv, men nyttigt. Behöver bara smälta det också.
Tack för dina kloka tankar. Och jag håller med. Den ”yttre” kritikern är väl så jobbig som den ”inre”. Och mer oskön att se hos sog själv. Jobbar på den men det går saaaakta. 😣🥰
Hej Marie! Är så bra på att starta projekt, så nyfiken och startar ibland så mycket. Har halkat efter i kursen och vill fortsätta i mitt eget tempo. Finns materialet kvar även sedan, trots att det är sista omgången? Jag märker att kursen verkligen gör skillnad för mig. Jag förbättrar min hållning, känner in känslan av värdighet och har insett att jag också lever en hel del av min intention redan. Just nu aktiv med att göra klart en utställning som berör och glädjer mig och även andra. Du inspirerar mig så mycket Marie och jag behöver ta in ditt material utan stress. Det är ju lugnet som jag ska finna mer av. Då kan jag ju inte stressa för att hinna med för att ”göra dig nöjd”. Fast jag förstår att du inte berörs av det. Sitter i samma fälla som dig Marie, att göra andra nöjda istället för att lyssna in vad jag verkligen behöver. Jag kommer att fortsätta! på mitt sätt och läsa, lyssna och landa i dina fantastiska texter och landa i mig själv. Bli mera jag. Varmt TACK.
Tack för dina fina ord. De värmer Celia. Kursmaterialet till ”Självmedkänsla ett, två, tre” ligger kvar på kursportalen så länge jag är yrkesverksam, vilket är några år till, så du kan komma åt det även fortsättningsvis. Klokt av dig att ta det i din egen takt. Känna in vad du vill och behöver. 🥰
Så träffande. Jag känner igen mig rätt igenom. Jag är rädd för att mina känslor skulle ge mig sämre förutsättningar och ett dåligt liv. Därför döljer jag dem. För andra och för mig själv. Jag skulle önska att min ilska fick komma fram.
Tack för att du delar med dig Jonna. Jag har också haft en knepig relation till min ilska. Det har varit en känsla som jag inte tyckt var okej och därför gick den under jorden ganska länge. Det kändes skönt att, lite i taget, lära känna den. Vad jag märkte var att jag blev mycket bättre på att båda känna och sätta mina gränser när relationen till ilskan blev bättre. Hoppas det samma för dig.❤️
Min utmaning handlar om att inte känna ”rätt”. Har skaffat en valp. Hon är en toypudel på 7 månader. Jag har aldrig haft hund förut. Allt har gått över förväntan men jag känner ändå att jag har så svårt att identifiera mig som hundägare och tycker att det borde kännas mycket roligare att ha hund än det känns. Och det ger mig så mycket skuldkänslor.
Tack för din ärlighet Katrin som väcker min egen. Jag hade katt innan jag skaffade hund. Gillade aldrig att ha hatt och kände/känner skuld för det. Funderar ett tag på hur jag kan bemöta det hos mig själv. Att jag inte riktigt kunde leva upp till min egen bild av hur jag vill vara och känna. (Borde ju älska det djur som jag tar mig an vare sig det är en katt eller hund.) Det är tufft men säkert nyttigt för mig att omfamna min ”skröplighet” i detta avseende. Det gör mig mer mänsklig tänker jag. Och det är ofta ett härligare tillstånd att vara i än i det där ideala som är stressande och pressande. Vet inte alls hur detta landar hos dig Katrin men det var de tankar som kom upp för mig. ❤️
Hej,
Ännu en gång tack för alla dina fina inlägg.
Mitt problem är många gånger att jag skall alltid vara den starkaste av de som finns omkring mig, bita ihop. Om jag uteblir eller inte orkar radar allt för de andra, därför vågar jag inte bli sjuk eller trött, då får jag tusen tillbaka och be om ursäkt.
MVH
Mi
Tack för att du delar med dig Marie. Dina rader får mig att tänka på hur vi ofta resonerar kring allt eller inget. Jag tror det har att göra med att vi töjer på våra gränser tills det inte går längre. Det där ”mitt emellan” finns liksom inte. Det är nog därför som vi också har samma ”tänk” med att om vi inte finns till hands så rasar allt. Det som slår mig är att vi behöver förstå att det inte handlar om att sätta stora definitiva gränser utan små hanterbara. Så att både vi och omgivningen hinner vänja sig. Om man till exempel bygger ett torn med klossar kommer hela tornet rasa om man drar undan den nedersta klossen. Men om man tar bort den översta kommer det stå kvar. Kankske svajar det lite, men det står kvar. 🥰
Känslan av att inte själv ”förvalta” över min tid. Att finnas där för barnen på jobbet, både på fritids och på högstadiet samt våra egna barn och barnbarn. Våra barn är vuxna, den yngsta har en NPF diagnos. Den har jag kämpat och slagits både för och emot i 20 år. Min ork är obefintlig, har inget samliv med min kärlek sen 40 år, saknar det. Trivs inte med mig själv och vet inte vad jag ska göra för att kunna må bra och känna livslust. Hade en utmattning 2015-2016. Har varit hjärntrött sen dess. Vill verkligen inte må så här, hur jag än gör räcker jag inte till, suck!
Det är verkligen en stressande känsla. Den att inte känna att man rår över sin egen tid. Den känslan äter upp ens tilltro till ens förmåga att förändra. Så jag tänker att din känsla av maktlöshet blir verkligen förståelig. Jag tänker också att din hjärntrötthet gör sitt till. Det är ju verkligen inte lätt att känna glädje när kroppen kämpar för att överleva. Skickar en stor kram till dig på detta sätt Helen. 🥰
Ibland känns det som man inte vet vad man själv känner, tänker etc.
Är så van att lyssna,bry sig och ta hänsyn till andra människor både i och utanför jobbet.
Vad tycker jag,vad är viktigt för mig ?.
Är svårt att svara på.
Jobbet och 3 barn varav tvillingar på 18 år samt en på 16 år.Alla 3 med NPFdiagnoser.Känns som det tar så mycket energi,har ej tid att tänka på sig själv.Försöker dock ta det lugnt slappna av för att orka.Min man har många intressen men jobbar ej med
människor eller är så känslig som jag.Det påverkar mig en hel del.
Tänker jag måste fortsätta orka med.Är ju också en äldre mamma (56 år till helgen).
Livet är tufft,vi alla måste igenom det.
Åh, jag hör hur jobbigt du har det Pernilla och önskar att jag på något sätt kunde underlätta för dig. Det jag ser är att du gör det du kan för att att ta hand om dig och det tänker jag underlättar en del. ELler snarare, det gör det inte värre i alla fall. Jag menar om vi, förutom att ha en tuff livssituation, dessutom anklagar oss göra än det ena och änd det andra så blir det ju sju resor värre. Skickar med massor av förståelse när jag nu trycker på sänd. 🥰
Om jag inte mår bra försöker jag alltid hitta orsaken. Det brukar sluta med att jag lägger skulden på mig och min utsatthet istället för den verkliga orsaken, vilken brukar visa sig senare. Det gör att jag är den som är fel och gör mig själv till syndabock, istället för att någon har betett sig illa mot mig eller nån mer neutral anledning såsom att jag inte tål morfin (en operation nyligen). Har så starkt i mig att det inte är någon som gör mig illa så jag skyller på mig för att skydda dem. Önskar kunna säga att det här var inte okej. Märker kroppens signaler men antingen struntar i dem eller skyller på nåt annat.
Tack för kloka ord!
Så ärligt och fint du beskriver det. Du lyckas fånga det smärtsamma i det mönster som jag beskrev i texten. Tack för den dimensionen Suse. 🥰
Med ett igenkännande leende läser jag dagens text. När jag hade ett arbete tvivlade jag ofta på om jag var tillräckligt sjuk för att vara hemma. Tvivlet och ifrågasättandet fanns ju inte där när kroppen var helt utslagen utan vid de första symtomen på att något var fel och innan jag skulle börja jobba igen.
Känslan av glädje att ha kommit så här långt, inget arbete, inga större krav, nu får jag känna det jag känner, så underbart o befriande:)
Tack för din omtanke
Underbart att du just nu är på en sådan plats i livet Barbro. Jag blir innerligt glad för din skull. Tack för att du vill dela med dig. 🥰
Känna utan att rättfärdiga!!
Oj!!
”Vi är barn av vår tid”
På frågan när jag märker att jag behöver bevis för det jag känner?
Det är varje gång jag behöver påminna mig, tänka till och (det är ganska ofta)”att du behöver inte bevisa eller skylla på något för din känsla är just din känsla”.
Det gäller för mig att förstå att jag inte längre behöver skjuta undan känslorna i mig och att det är lätt att jag rutinmässigt börjar leta bevis/försvar för de känslor som slår an i min kropp och knopp. ”Inte lätt att lära gamla hundar sitta”.
Reflektionsfråga två. Vilken känsla skulle jag vilja ge mig själv lov att känna?
Att jag är tillräcklig som jag är och att känna styrka i att kunna vila utan att egentligen inte behöva prestera först.
/Ann-Charlotte
Så himla bra att du kan upptäcka hur du går in i gamla mönster och sedan växla spår. Det är så det funkar. Med tiden så kommer vi göra det mer och mer automatiskt. Att de nya blir det invanda. Med det tar tid. Precis som du tar upp. Tack Ann-Charlotte. 🥰
Jag bröt armen för många år sedan …och blev överlycklig! Ett gips rättfärdigar ju att man stannar hemma från jobbet och tar hand om sig. Det hade jag behövt i flera år med utmattningsdepressioner men då tyckte jag själv att det bara var att ta sig samman. Men ett gips! Det fattar ju ”alla”, alltså jag, att det rättfärdigar vila. Fortfarande, nu som pensionär, har jag svårt för att vila när jag är trött men jag övar och övar och ibland går det bra 😊
Fattar precis och jag kan känna igen mig. Precis den tanken, känslan hade jag vid min mentala krash 2017. Då under min sjukskrivning skämdes jag något oerhört av att vara hemma, av att vara ute och ta mina välbehövliga korta promenader. Tänk om jag skulle möta någon…vilken skam det var inom mig att inte orka med mitt jobb, min känsla av otillräcklighet och utmattning och att behöva en paus.
Som jag ser det så är det, Omgivningens både tysta och uttalade ramar som man fått med sig under uppväxten som format och gett en hel del ångest och upphakade känslor som blivit undertryckta leder till kaos i känsloryggsäcken.
Bara att sätta ord på känslor gör oss mera medvetna och att det är ok att känna och att våra känslor är ”just våra” och kngen annans. Vi behöver öva oss att vara bli starka i vårt inre. ✨️🧡
Ja, det är inte klokt hur vårt förnekande av våra känslomässiga behov kan ta sig uttryck. Jag vet att många känner igen sig i din beskrivning. Att endast ett brott i benet är mer giltigt än ett brott i själen. Tack för att du ville berätta. 🥰
Hej Humlan! Jag är nu också pensionär och jag har också svårt för att vila när jag behöver. Vill så mycket men jag ska också öva. 💗 Ta hand om dig.
Tack! Det var tänkvärda ord, något jag behövde påminnas om idag. Jag fastnar lätt i tanken att jag borde vara/känna ngt annat när livet inte ser ut som jag hade tänkt mig.
Vad gott att texten landade mjukt hos dig Cecilia. Tack för din reflektion. 🥰
Att acceptera att man känner sig trött, uppgiven när man flera gånger försöker förklara, samma sak till någon. Stället för att bli arg på personen är det bra att inse att det är sin egna känsla.
Ibland tar det tid för någon att förstått varför och acceptera förklaringen
Så klokt resonerat Heidi. Tusen tack för att du delar med dig. 🥰
Ibland leker jag med tanken om livet ändå hade hållt för mig om jag tex hade skolkat mycket, mycket mer eller sjukanmält mig mycket, mycker mer under skoltiden när jag inte mådde bra i skolan. Hade livet ändå hållt för mig utan betyg och andra strukturer man tvingas följa? Hade jag ändå hittat en väg till kunskap och en plats på arbetsmarknaden även om jag hade sjukanmält mig eller skolkat för jag hade verkligen behövt det. Jag mådde inte bra i skolan. Men jag vågade inte träda utanför givna strukturer, hade inte tillit till att livet skulle hålla för mig då.
Jag har fortfarande svårt att tro att livet ska hålla om jag träder utanför givna strukturer. Jag undrar om det verkligen finns en ny plats för mig på arbetsmarknaden även om jag är sjukskriven ett halvår och det skulle synas i mitt CV, men jobbet gör mig sjuk och jag hade verkligen behövt det.
Håller livet, livet självt alltså, det som finns utan mänsklig påverkan , finns det där för mig även om jag träder utanför kända och givna strukturer. Finns livet, livet självt alltså, för alla andra som träder utanför kända och givna situationer. Bär livet sig självt utan min/någons påverkan? Finns det där för mig/oss?
Så går mina reflektioner.
Tack för din kloka och tankeväckande reflektion Madeleine. Känner så igen mig i det du beskriver kring rädslan över att gå utanför givna strukturer. Får jag? Är jag välkommen tillbaka? Eller blir jag för evigt dömd till ett liv i utanförskap? Själv tror jag att min benägenhet att anpassa mig (i motsats till att göra revolt) har gynnat mig på många sätt. Men det har också kostat mig. Kravfylld stress? Absolut. Frihet att vara jag? Alldeles säkert. Nya upptäckter? Troligen. Och när läser dina rader börjar en röst formas inom mig; jag beundrar dem som går sin egen väg och jag är alltid snara tt ge människor nya chanser, så varför skulle jag d förvägra mig själv samma behandling. 🥰