”37,8. Nej, då är jag inte speciellt sjuk.” Besviket lägger jag tillbaka termometern.
Jag vet inte när jag bestämde att 38 grader var gränsen. Men där går den. Under det ska jag klara av att jobba. Över det – ja, först då får jag ge efter.
Visst är det absurt att låta två siffror bestämma om man får vara sjuk eller inte. Men gör vi inte så hela tiden? Letar bevis utanför oss själva för det vi känner inombords. Som om det vi känner inte är giltigt förrän något yttre säger att det är det.
Om vi känner oss trötta letar vi direkt efter orsaker. Ökad arbetsbelastning? För många sociala aktiviteter? Hittar vi inga avskriver vi tröttheten. Den blir stämplad som försumbar. Eller ännu värre – inbillad.
Och blir vi arga behöver vi åtskilliga bevis för att anse att den är befogad. Vi är så vana att resonera bort denna känsla att den antingen behöver ge oss ett ilvrål eller någon annans bifall för att vi ska ta den på allvar.
Listan kan göras längre.
Hamnar vi i en svacka tar det inte lång stund förrän vi börjar syna våra gamla mönster i sömmarna. Var har vi snavat? Vad behöver vi förändra? Hur vänder vi på skutan igen?
Det är naturligtvis inte fel att vara uppmärksam på vad som händer. Men det som blir tokigt är när vi inte ger oss själva tillåtelse att vara som vi är, där vi är.
Så vi kan öva. På att ge oss själva lov.
- Jag är sjuk idag.
- Jag känner mig trött just nu.
- Jag blir arg när någon gör så mot mig.
- Jag upplever att livet tar emot just nu.
Jag känner, helt enkelt, som jag gör just nu. Och det är fullständigt okej och behöver inte rättfärdigas. Inte ens inför mig själv.
Att reflektera över
När märker du att du kräver bevis för det du känner?
Vilken känsla skulle du vilja ge dig själv lov att känna?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Ibland känns det som man inte vet vad man själv känner, tänker etc.
Är så van att lyssna,bry sig och ta hänsyn till andra människor både i och utanför jobbet.
Vad tycker jag,vad är viktigt för mig ?.
Är svårt att svara på.
Jobbet och 3 barn varav tvillingar på 18 år samt en på 16 år.Alla 3 med NPFdiagnoser.Känns som det tar så mycket energi,har ej tid att tänka på sig själv.Försöker dock ta det lugnt slappna av för att orka.Min man har många intressen men jobbar ej med
människor eller är så känslig som jag.Det påverkar mig en hel del.
Tänker jag måste fortsätta orka med.Är ju också en äldre mamma (56 år till helgen).
Livet är tufft,vi alla måste igenom det.
Om jag inte mår bra försöker jag alltid hitta orsaken. Det brukar sluta med att jag lägger skulden på mig och min utsatthet istället för den verkliga orsaken, vilken brukar visa sig senare. Det gör att jag är den som är fel och gör mig själv till syndabock, istället för att någon har betett sig illa mot mig eller nån mer neutral anledning såsom att jag inte tål morfin (en operation nyligen). Har så starkt i mig att det inte är någon som gör mig illa så jag skyller på mig för att skydda dem. Önskar kunna säga att det här var inte okej. Märker kroppens signaler men antingen struntar i dem eller skyller på nåt annat.
Tack för kloka ord!
Med ett igenkännande leende läser jag dagens text. När jag hade ett arbete tvivlade jag ofta på om jag var tillräckligt sjuk för att vara hemma. Tvivlet och ifrågasättandet fanns ju inte där när kroppen var helt utslagen utan vid de första symtomen på att något var fel och innan jag skulle börja jobba igen.
Känslan av glädje att ha kommit så här långt, inget arbete, inga större krav, nu får jag känna det jag känner, så underbart o befriande:)
Tack för din omtanke
Känna utan att rättfärdiga!!
Oj!!
”Vi är barn av vår tid”
På frågan när jag märker att jag behöver bevis för det jag känner?
Det är varje gång jag behöver påminna mig, tänka till och (det är ganska ofta)”att du behöver inte bevisa eller skylla på något för din känsla är just din känsla”.
Det gäller för mig att förstå att jag inte längre behöver skjuta undan känslorna i mig och att det är lätt att jag rutinmässigt börjar leta bevis/försvar för de känslor som slår an i min kropp och knopp. ”Inte lätt att lära gamla hundar sitta”.
Reflektionsfråga två. Vilken känsla skulle jag vilja ge mig själv lov att känna?
Att jag är tillräcklig som jag är och att känna styrka i att kunna vila utan att egentligen inte behöva prestera först.
/Ann-Charlotte
Jag bröt armen för många år sedan …och blev överlycklig! Ett gips rättfärdigar ju att man stannar hemma från jobbet och tar hand om sig. Det hade jag behövt i flera år med utmattningsdepressioner men då tyckte jag själv att det bara var att ta sig samman. Men ett gips! Det fattar ju ”alla”, alltså jag, att det rättfärdigar vila. Fortfarande, nu som pensionär, har jag svårt för att vila när jag är trött men jag övar och övar och ibland går det bra 😊
Fattar precis och jag kan känna igen mig. Precis den tanken, känslan hade jag vid min mentala krash 2017. Då under min sjukskrivning skämdes jag något oerhört av att vara hemma, av att vara ute och ta mina välbehövliga korta promenader. Tänk om jag skulle möta någon…vilken skam det var inom mig att inte orka med mitt jobb, min känsla av otillräcklighet och utmattning och att behöva en paus.
Som jag ser det så är det, Omgivningens både tysta och uttalade ramar som man fått med sig under uppväxten som format och gett en hel del ångest och upphakade känslor som blivit undertryckta leder till kaos i känsloryggsäcken.
Bara att sätta ord på känslor gör oss mera medvetna och att det är ok att känna och att våra känslor är ”just våra” och kngen annans. Vi behöver öva oss att vara bli starka i vårt inre. ✨️🧡
Tack! Det var tänkvärda ord, något jag behövde påminnas om idag. Jag fastnar lätt i tanken att jag borde vara/känna ngt annat när livet inte ser ut som jag hade tänkt mig.
Att acceptera att man känner sig trött, uppgiven när man flera gånger försöker förklara, samma sak till någon. Stället för att bli arg på personen är det bra att inse att det är sin egna känsla.
Ibland tar det tid för någon att förstått varför och acceptera förklaringen
Ibland leker jag med tanken om livet ändå hade hållt för mig om jag tex hade skolkat mycket, mycket mer eller sjukanmält mig mycket, mycker mer under skoltiden när jag inte mådde bra i skolan. Hade livet ändå hållt för mig utan betyg och andra strukturer man tvingas följa? Hade jag ändå hittat en väg till kunskap och en plats på arbetsmarknaden även om jag hade sjukanmält mig eller skolkat för jag hade verkligen behövt det. Jag mådde inte bra i skolan. Men jag vågade inte träda utanför givna strukturer, hade inte tillit till att livet skulle hålla för mig då.
Jag har fortfarande svårt att tro att livet ska hålla om jag träder utanför givna strukturer. Jag undrar om det verkligen finns en ny plats för mig på arbetsmarknaden även om jag är sjukskriven ett halvår och det skulle synas i mitt CV, men jobbet gör mig sjuk och jag hade verkligen behövt det.
Håller livet, livet självt alltså, det som finns utan mänsklig påverkan , finns det där för mig även om jag träder utanför kända och givna strukturer. Finns livet, livet självt alltså, för alla andra som träder utanför kända och givna situationer. Bär livet sig självt utan min/någons påverkan? Finns det där för mig/oss?
Så går mina reflektioner.