Vi trycker på sänd. En enkel fråga till en vän, inget märkvärdigt. Efter en stund står det läst under. Sedan ingenting.
Vi lägger ifrån oss telefonen, men tar snart upp den igen. Fortfarande ingenting. Och någonstans där börjar vi skriva svaret själva. Att hon nog är irriterad. Att det kanske var fel att fråga. Att vi säkert har sagt något. Att vi kanske inte betyder så mycket för henne som vi trodde.
Så blir den tysta telefonen ett bevis för det vi redan var rädda för. Det är märkligt hur lite som behövs. En tystnad, och vi har fyllt den. Med det värsta, förstås. Och oftast med oss själva i huvudrollen.
Tre timmar senare plingar det. Förlåt, telefonen dog! Klart vi ses på torsdag. Med ett hjärta efter.
Där sitter vi nu, med en hel kväll fylld av oro för något som aldrig hände.
Och visst känner vi igen det? Den gången grannen gick förbi utan att hälsa hade hon bara glömt glasögonen hemma. Och vännen som ställde in med en kort mening hade en vecka som inte gick ihop. Ingen av dem tänkte på oss. Det var bara vi som gjorde det.
Det finns ett riktigt bra ord för att göra tvärtom. Att snälltolka. Att välja den vänligaste förklaringen när vi inte vet, istället för den värsta. Hon har nog fullt upp. Det var nog inget personligt. Svaret kommer när det kommer.
Det handlar inte om att vara naiv. Den snälla förklaringen behöver inte stämma, den heller. Men den låter telefonen ligga kvar på bordet. Och den låter kvällen få vara vår.
Vilken historia skrev du senast innan svaret hade kommit?
Hur hade den låtit om du snälltolkat?