Mjölk, bröd, ost, ägg. Allt åker upp på bandet i en rasande fart.
Bakom oss står någon och väntar. Eller det tror vi, för ingen har sagt ett ord. Kanske en blick, eller inget alls. Ändå rafsar vi ner varorna i påsen. Ingen ordning. Ingen omsorg. Bara undan, undan, undan.
Och på parkeringen efteråt, när vi lyfter in påsen i bilen, ser vi förödelsen. Suck. Vad var det vi egentligen skyndade oss för?
Ingen bad oss om det här. Ingen stampade otåligt, ingen harklade sig demonstrativt. Vi hittade på det själva, någonstans mellan bandet och plånboken, och lät det styra händerna. Kvar blev ett spräckt ägg och en fråga vi borde ställt oss tidigare.
Samma sak händer på fler ställen än vi vill erkänna. I telefonluren säger vi hejdå fast vi egentligen ville prata lite till. Hos doktorn stryker vi frågor vi tänkt ställa, för att någon annan säkert väntar i rummet bredvid. Och i omklädningsrummet skyndar vi ut ur duschen innan vi är klara, för att någon annan säkert väntar utanför.
Men det är egentligen inte den väntan som är svårast att stå ut med. Den svåra väntan är vår egen. Inte den som finns bakom oss, utan den som finns inom oss. Väntan på att ett sår ska läka, att sorgen ska lägga sig eller att kroppen ska hitta tillbaka till sig själv.
Och även den väntan skyndar vi igenom. Vi säger att vi mår bra innan vi gör det, för att någon annan ska sluta oroa sig. Vi ler innan sorgen är klar, för att det ska kännas uthärdligt att möta oss. Inte heller här var det någon som bad oss. Vi antog bara, precis som i kön, att någon annans otålighet var vår att lösa.
Och priset blir detsamma, bara större. Ett ägg går att ersätta med ett nytt. Men tiden vi aldrig tog oss – för att landa, för att känna efter, för att faktiskt bli klara – den får vi inte tillbaka. Den blir en sorg som aldrig riktigt fick plats. Den blir en spänning som aldrig riktigt släpper.
Så kanske är det dags att vända på det. Inte skynda undan väntan, andras såväl som vår egen, utan låta den ta den tid den faktiskt behöver. Vid kassan kan det vara så enkelt som att packa varorna som om ingen stod bakom oss. I det större kan det handla om att säga ”jag är inte klar än” och mena det. Utan att skämmas.
För väntan är inget vi behöver lösa. Den är något vi får vara i.
Vilken väntan skyndar du dig igenom just nu – din egen eller någon annans inbillade?
Vad skulle hända om du lät den ta den tid den faktiskt behöver?
