Mobilen plingar till.
“Tack för igår kväll. Jag behövde det verkligen.”
Vi svarar direkt: “Åh, tack själv för att du ville komma! Det var ju så mysigt.”
“Men tack för att du ordnade allt. Du är så omtänksam.”
“Nej men tack för att du säger det. Det gör mig glad.”
Och så ligger de där. Fyra meddelanden. Fyra tack. Som en boll ingen vågar släppa. Tack. Tack tillbaka. Tack för tacket.
Men någonstans mitt i allt tackande försvann det som egentligen sades.
“Jag behövde det verkligen.”
Det stod där. I klartext. Jag var ensam igår. Jag hade det tungt. Du fick mig att känna mig mindre ensam.
Men vi lät det aldrig landa. Vi tackade bort det. Slog det fram och tillbaka tills det inte kändes så naket längre.
Vi gör så hela tiden. Någon öppnar sig och vi tackar tillbaka så fort att öppningen stängs. Någon visar att vi betydde något och vi kvitterar det innan det hinner nå fram. Någon sträcker sig mot oss och vi möter dem med ett tack istället för att bara stå stilla och ta emot.
Tänk om vi istället hade svarat:
“Det gör mig glad att höra. Berätta mer.”
Ingen boll att slå tillbaka. Inget tack att gömma sig bakom. Bara en öppen dörr.
Att reflektera över
När tackade du senast bort något som egentligen ville landa?
Vad skulle hända om du bara stannade i det någon gav dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
TACK är det vackraste ord jag känner till. Tack för att Du finns. Tack för senast.
Tack för att du hjälpte mej. Tack för din gåva.
När tackade du senast bort något som egentligen ville landa?
Oftast alltid.
Vad skulle hända om du bara stannade i det någon gav dig?
Komplimang gör mig glad och samtidigt generad. Tänk om jag skulle be dem berätta mera, vilket skulle kunna leda till att gräva ännu djupare i deras integritet/ självkänsla? Min reaktion är inlärt där mina föräldrars reaktioner ligger och spökar bakom min rädsla för att gräva djupare i det, då mina föräldrars dåliga självförtroende hade en grym baksida med sina ironiska komplimanger. När jag ser på Morden i Midsommer känner jag mig hemma, där det haglar av ironier.
Fina insikter Fiona. Ironi kan vara en kul jargong men man får se upp så att alla är ”med” och ingen känner sig dum och tillintetgjord. Jag tror du känner skillnaden eftersom du har varit med om det senare. Tack frö att du delar med dig.
Det tackas f n överallt. På radio: tack för att ni lyssnat. I TV, tack till våra tittare. Det är ett uppsving för tack-kulturen. På samma sätt som de hjärtan vi strör omkring oss. Jag tror det handlar om ängslan, vi är rädda för att det är oroligt i världen och I rädslan för att verka fientliga skickar vi signaler om vänlighet. Jag är din vän, inte fiende. Vi känner inte varandra men jag är vänligt sinnad, tack för att du läst ända hit.
Jag sätter hjärtan efter allt jag skriver kom jag på nu. Som ett sätt att försäkra mig om att den som läser inte ska missförstå mig. Och det kan väl i och för sig vara bra om det jag skriver är tvetydigt men annars… nej, jag tänker faktiskt sluta med det. Så tack för att du fick mig att se detta.
En tanke slår mig! Har vi glömt bort att stanna till och prata med varandra? Allt ska gå så fort? Men gång på gång lär du mig retorik i samtal med andra Marie jag är faktiskt förundrad❤️och tacksam att lära mig nytt, ha det gott
S är det nog Margareta. Att det har gått allt snabbare och snabbare. Vårt fokus haår nog flyttats från att närvara till att avhandla. Trist. 🙁❤️
Tack för en intressant text! Den fick mig att reflektera. I onsdags hade jag mina vanliga yogaklasser och efteråt var det en deltagare som kom fram och tackade mig för att jag gör det här för dem. Och då sa jag: Det är jag som ska tacka för att ni kommer hit. … hmm… jag behöver också träna på att ta emot och låta tacket landa. Som respekt mot den som gav mig tacket och som respekt och självkärlek till mig själv.
Tack ☺️
Den känner jag igen. ”Det är jag som ska tacka…”. 😉❤️