Vi vill så gärna att de vi älskar ska ha det bra.
Så vi oroar oss. Säger ”hör av dig när du kommer fram”. Tänker på dem när vi borde sova. Bär deras bekymmer som om de vore våra egna. Vi kan inte riktigt slappna av förrän vi vet att allt är okej.
Och när vi väl vet börjar vi om. Igen.
Varför gör vi det? För att oron känns nödvändig. Som att släppa den vore att sluta bry sig. Som att våra tankar på något sätt håller dem vi älskar säkra. Oron blir ett sätt att göra något när det inte finns något att göra.
Men någonstans har vi blandat ihop två saker. Oron och kärleken. Vi har trott att de hör ihop. Att den som inte oroar sig inte bryr sig tillräckligt.
Fast de är inte samma sak.
Oron handlar om oss. Om vår rädsla, vårt behov av att veta. Vi ringer för att vi ska känna oss lugna. Vi ger råd för att vi ska känna att vi hjälper. Vi frågar ”är allt okej?” för att vi ska slappna av.
Omsorgen handlar om dem. Om vad de behöver. När de behöver det. Den frågar ”vad behöver du?” och väntar på svaret. Den lyssnar utan att försöka lösa. Den finns där när de ber om det. Den litar på att de klarar sig.
Vi kan bry oss utan att oroa oss. Vi kan älska utan att ligga vakna. Och nästa gång oron kommer kanske vi kan stanna upp och känna efter. Är detta för dem? Eller är det för mig?
Kärleken behöver inte vår oro. Den behöver vår närvaro.
Att reflektera över
Vem oroar du dig mest för just nu?
Vad behöver den personen egentligen från dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Detta med oro kontra kärlek talade direkt till mitt hjärta. Tack! Jag har ända sedan jag skilde mig från mina barns far för många år sedan levt med dåligt samvete. Oro för att de ska ha farit illa. Det tar sig uttryck i att jag får dåligt samvete när jag inte kan hjälpa dem på olika sätt. Ett överdrivet hänsynstagande.
Trots att både han och jag gått vidare i bra relationer, trots att barnen aldrig anklagat oss, trots att de har bra liv. Trots att skilsmässan var lugn och vi alltid samarbetat bra kring barnen.
Jag börjar tro att det mer handlar om mig. Jag är en högpresterande person och skilsmässan var mitt ”misslyckande”. Jag kan inte komma över att jag inte ”lyckades” leva hela livet med barnens pappa. Tänk om jag översatt detta till onödig oro för barnen? Hög tid att skilja på mig och dem! Kärlek är att respektera mig själv för det svåra beslutet för många år sedan, kärlek är också att inte översätta min (skruvade) upplevelse av misslyckande till oro för mina vuxna barn. De har aldrig bett om detta. De kan ta ett nej utan att tolka det som att jag inte älskar dem.