”Jag kan tyvärr inte. Men tack för att du tänkte på mig.”
Orden kom så naturligt. Varmt men tydligt. Jag lade på och insåg att något hade förändrats. För förr hade mitt nej kommit annorlunda. Kort. Hårt. Utan någon öppning.
Jag trodde länge att det var så gränser skulle vara. Konsekventa och utan undantag. För om jag blev följsam skulle jag försvinna igen. Mjukheten hade tagit allt då jag var ung. Det fick inte hända igen.
Så jag byggde gränser av rädsla.
Mitt nej kom utan värme. Det spelade ingen roll vem som frågade eller varför. Jag såg bara risken att försvinna igen. Varje förfrågan blev ett hot mot min gräns istället för ett möte med en människa.
Avstånd blev min standard. Närhet kändes farligt. För tänk om jag gav för mycket utrymme. Bättre att hålla alla på armlängds avstånd än att riskera att tappa bort mig själv.
Och jag vågade inte ge efter. Inte ens lite. För vad om ”bara den här gången” blev början på något jag inte kunde kontrollera?
Det fungerade. Jag försvann inte. Men jag blev inte heller den jag ville vara. För det hårda var inte jag. Jag är följsam innerst inne. Mjuk och omtänksam. Och varje gång jag tvingade mig att vara hård skavde det.
Med tiden började jag testa något annat. Ett nej som också såg personen. Gränser som fick variera med hur jag mådde. Ja som kom från vilja, inte plikt. Försiktigt först, sedan med mer tillit för varje gång det höll.
Något förändrades långsamt.
Jag kunde vara mjuk utan att försvinna. Följsamhet och gränser var inte varandras motsatser. Jag kunde möta andra med värme och ändå veta var jag själv slutade.
Idag kan mitt nej vara varmt. Mina gränser är olika beroende på dagsform och sammanhang. Närhet känns inte längre farligt.
Och framför allt, jag känner skillnaden. Mellan att ge av vilja och att ge av rädsla. Mellan att möta och att försvinna.
Jag är mjuk men inte gränslös.
Att reflektera över
När sa du senast nej på ett sätt som skavde?
Hur skulle det nej ha låtit om det kom från dig själv, inte från rädslan?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Hej Marie! Har läst dina inlägg några veckor nu och tycker att dom är jättebra. Jag känner igen mig själv där såsom många andra gör, ska själv snart börja gå på KTB samtal. Innan har jag sagt ja fast jag menar nej,jag var rädd att inte bli omtyckt då eller att dom skulle ta avstånd från mig. Så tokigt det kan bli ibland, men jag kämpar på med att sätta ner foten så att säga. Jag kommer givetvis att följa dina inlägg, dom hjälper verkligen på traven. Mvh Marie Nilsson