”Arg? Nej, det blir jag verkligen aldrig. Det är så onödigt. Jag andas bara djupt. Och städar lite.”
Det är nästan komiskt hur vi går på tå kring vår egen ilska. Som om någon sov därinne som absolut inte fick väckas. Så vi smyger omkring med våra arga känslor, håller andan och hoppas att ingen ska märka något.
Men någonstans tar de vägen. Alla dessa arga känslor som vi så omsorgsfullt döljer. De dyker upp på platser vi kanske inte alltid tänker på:
I kroppen: När käkarna värker och huvudet dunkar
I orden: När vi säger ”det är lugnt” men rösten är spänd
I beteendet: När vi städar, organiserar eller jobbar lite till
I relationerna: När vi ler och förstår, men drar oss undan
I hjärtat: När vår välvilja över tid blir till pikar och nålstick
Men tänk om vi kunde sluta trippa omkring så försiktigt. Om vi kunde sätta ner hela foten och låta det höras när något inte känns rätt. För bakom varje ilska finns ofta något vi bryr oss om. Något som är värt att stå upp för. Det handlar inte om att stampa och skrika. Det handlar bara om att sluta vara rädda för vår egen ilska. Kliva in i den istället för att tassa runt på tå.
Att reflektera över:
- När du tänker på din egen ilska - vad är du mest rädd för?
- Hur skulle du vilja vara med din ilska om rädslan var mindre?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
När jag växte upp fick jag aldrig ha en egen mening, det var pappas mening som var den rätta. Var många gånger arg inombords, men för att bli accepterad och inte bli utfryst så höll jag god min och var ”snäll”. Har varit konflikträdd i så många år, men nu börjar jag bli bättre på att våga säga ifrån när något känns fel och det är så skönt.
Tack Anette för att du berättar. När andra tar för stort utrymme när vi växer upp, lär vi oss att krympa vårt eget. Gott att höra att du börjat kliva fram och, framför allt, att du är stolt över det. Heja dig! ❤️🙌
Min ilska får lite utlopp när jag ger allt på gymmet!
Min ilska över att regeringen skiter i klimatet, struntar i barnbarnens framtid, gör att mitt engagemang i Klimatgruppen blir kraftfullt!
Så härligt att du har hittat hälsosamma och konstruktiva sätt att få utlopp för din ilska. Tack Kerstin för att du delar. 😃❤️
Jag ses ofta som ”lugn och snäll” vilket har gjort det svårt att visa ilska. Är som att jag behövt lämna min komfortzon om jag blivit arg. Ända tills min fd man passerade en gräns. Kunde säga ifrån. Kände mig befriad
från min ”stämpel” som lugn och snäll. Idag är jag mer medveten om när jag triggas till ilska. Är fortfarande mest lugn och snäll men har hittat mina gränser för vad jag tolererar och inte. Har lärt mig säga ifrån, lite olika av hänsyn till vem/vad det gäller.
Så gott och välgörande att höra. Tack Åsa. Kunde riktigt känna hur du satte ned foten. 🥰👍
Jag är rädd för att tappa kontrollen. Att jag blir så känslosam, att jag istället för att säga det jag vill, tex börjar gråta istället!
Jag är också rädd för att möta ilska tillbaka. Att jag blir handfallen o utan ord.
Jag är också rädd för att jag hade fel, i att bli så där arg.
När jag var yngre, då tyckte jag att det var skönt att få visa min ilska. Tyckte att det var min ”förbannade” rätt att bli arg. Inför min egna lilla familj❤️
Tills jag kom på att så har min pappa agerat. Och hur jag upplevde o fortfarande upplever, hans ilska. En ilska som är helt oberäknelig. Som gör mig så osäker. Och hur vi ibland trippar på tå, för HANS ev ilska!
Så det är nog därför jag inte visar min ilska..
Tack för att du delar dina tankar T.B. Jag tror du är på rätt spår där. Att det är din pappas sätt att hantera sin ilska som lägger krokben för din. Att du är rädd för att bli som honom. Igen. Kanske behöver du öppna en helt annan dörr till din ilska. En som är mer förenlig med den du vill vara. En dörr där det står ”Jag har rätt att bli arg och jag visar den med respekt både för mig själv och andra.” Det är den där sista som kommer hjälpa dig med oberäkneligheten tänker jag. 🥰👍
Jag har växt upp med en väldigt aggressiv och arg pappa som skrämde mig med sin ilska. Idag är jag jätterädd för min egen ilska, när jag varit arg känner jag så mycket skam och skuld och jag är rädd för att göra någon illa med mina ilska som han gjorde med mig.
Samtidigt hjälper den mig att veta vart mina gränser går och ger mig styrka att sätta dem. Om jag var mindre rädd skulle den få vara en helt naturlig del av mig och jag tror inte heller att den skulle vara lika kraftfull som den kan bli idag.
Tack för din insiktsfulla kommentar Sofia. Det märks så tydligt att du ser mönstret och försöker bryta det. Heja dig.🥰👏
Nu har jag läst allas inlägg och vad glad jag blev!! Bara att läsa om att släppa ut ilska gjorde att det fick plats för glädje i mig istället! Visst är det bra!
Ja, det är det sannerligen. Tack för din uppskattande kommentar Ann. 😃👍
Hade en far som hade bara en känsla som han kunde visa o det var ilska.
Tidigare var jag ständigt arg. Arg blick o röst . Blev behandlad därefter. Men det var som det var normalt för mej. Hamnade ofta i konflikter med andra men jag svarade alltid tillbaka o kände mej som en vinnare. Helknäppt kan jag tycka nu sedan jag blev medveten.
Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker o tänker. Andra blir ofta sårade. Känner mej osvensk. Har svårt att förstå varför många är så ” lättkränkta” Jag menar inte att såra. Är kanske för rak av mej? När någon säger ngt dumt till mej så tänker jag ofta ”det är så löjligt ..,,,så det står jag över”.
Fortsätter att jobba med att bli mindre defensiv.
Är ett maskrosbarn med mycket för mycket psykisk ohälsa från båda föräldrarna. Undrar i bland över min styrka o har inga fysiska problem konstigt nog kan jag tänka. Men är aktiv med att röra mej o har många intressen. Är en social person men har ofta känslor att jag inte är det. Jobbar på att tänka mer positivt.🥰
Tack Inga-Lill för att du delar med dig. Du tar upp en annan aspekt av ilskan. Hur den kan ta över och bli ens sätt att vara gentemot andra. Eftersom du nämner att du är ett maskrosbarn så gissar jag att din ilska var ditt sätt att överleva när du var liten. Att signalera ”hit men inte längre”. Så det var nog snarare smart än knäppt. Det som är knepigt är att våra överlevnadsbeteenden ofta gör det svårt för oss i våra vuxna relationer. Vi fortsätter med samma beteenden trots att omständigheterna många gånger är annorlunda. Något som kan få oss att känna oss förvirrade när vi umgås med andra. Det som vi lärt oss hjälpte oss då men det sätter krokben för oss nu. Som tur är kan vi lära om. Precis som du gör nu. 🥰👍
Jag tycker att ilska är bra, och att man ska vara arg när det behövs. Det är bra att få ut sin frustration. Jag har en bror som har en funktionsnedsättning/ lätt förståndshandikappad. Så många sk normala människor har varit elaka mot honom. Min bror berättar för mig, och han är en person som inte kan försvara sig, utan blir ledsen och nedstämd. Då blir jag arg 😡 jag blir förbannad 😡 rent ut sagt. Jag vet vem som gör så mot min bror, och jag tar itu med det direkt, och det känns bra att bli av med sin ilska. Han är 77 år och jag är 75 år. Har försvarat min bror sen vi var små. Så jag har fått träna på ilskan i många år, och som sagt skönt att bli av med den, när den har gjort sitt
Din bror har en riktigt fin syster. Tak Ingegerd för att du delar med dig. ❤️🙏
Hej!
Det var ett intressant ämne och ytterst nödvändigt!!! Tror inte att det finns en nationalitet som är lika rädd för ilska som svenskarna!
Jag var ett väldigt uttrycksfullt barn med alla känslor. Men om jag visade ilska så var det så fick jag så mycket skit! Men om det är så att vi har olika känslor, är vissa mindre bra än andra eller handlar det om våra egna rädslor? Jag tror det. Skulle jag vara väldigt rak och säga en sak som jag uppfattar det bestämt, då kan jag få höra att du behöver väl inte vara så arg??? Nej jag är inte arg men jag säger det jag tycker!
Ursäkta men jag tycker vi svenskar ofta är mesiga och tassar runt. O jag tror att om vi inte vågar säga vad vi tycker så är nog risken att det ligger och lagrar och kommer ut i någon annan form, kanske tom som sjukdomar. Eller långsinthet. Tror vi behöver jobba med att våga stå för våra känslor och att kunna ta andras. Det innebär inte att vi inte har ansvar för hur vi uttrycker oss men ut behöver det för att vi ska bli hela tror jag.
Du har så rätt Ann. Vi har ansvar för hur vi uttrycker vår ilska men vi behöver våga stå för den. För att må bra. För att kunna vara oss själva fullt ut. ❤️👍
Jag ä rädd att tappa taget om min ilska å inte veta vad jag gör…
Hade en far som blev fruktansvärt otäckt arg när han blev arg.
Det påverkar fortfarande mig idag
Tack Anki för att du delar med dig. När någon i vår omgivning har lagt beslag på all ilska kan vår egen ”ta slut”. ❤️
Hej! Orkar inte skriva om det nu! Jag blir 75 år i september. Har haft en stroke, antagligen pga ilska stress och högt blodtryck. Vill bara lämna make och hus, som gör mig sjuk….tillvaron helt enkelt…
Hej osynlig 💜att lämna helt är aldrig det bästa alternativet….Jag har många gånger tänkt så själv men landat i att livet ändå är en gåva. Om än tung att bära ibland. Fortsätt berätta om vad det är du känner ….Jag är idel öra…all kärlek till dej o hälsningar från Tina
Dina ord berör mig. Det känns som om du har det väldigt svårt ”Osynlig”. Skickar mina varma tankar så här. ❤️
Ilskan har varit en följeslagare genom livet, har ofta skyllt på en arv, ett arv från min mor.
Den har varit undantryckt och nästan alltid bortträngd, men visat sig några fåtal gånger, den ledde till sist en separation, med skam och smärta. När jag läser detta du skriver så slår det mig återigen hur förbjuden ilska, om än utan våld fysisk eller psykisk, det är inte tillåtet att vara arg.
Idag finns en lärdom och en ny tid med insikt om att lyfta känslor i ett annat läge, löpande och på ett mer konstruktivt sätt, tack för dina ord/ Henric
Tack Henric för att du delar med dig. Det gör mig ont att ilskan har gjort så smärtsamma avtryck i ditt liv. Och precis som du säger har vi en mer tillåtande attityd mot känslor idag. Och det känns skönt. 🥰
Det här tror jag många känner igen sig i.
Vi vill alla bli omtyckta ibland på bekostnad av våra egna behov.
Ja, det var sannerligen många som kände igen sig. 😊👍
Ilska
Jag känner inte så ofta ilska men om jag gör det stänger jag in den till ilskan går över.
Jag är rädd för att såra eller säga något som jag sedan får ångra. Ett förfluget ord går inte att stoppa in igen.
Jag har ändå lärt mig att berätta hur jag känner och upplever situationer på ett lugnt sätt senare.
Tyvärr bär jag med mig, kanske inte ilska men frustration, känslan av indignation.
Mycket av det finns kvar i mig när jag flyr in i sysslor för att tänka för mig själv.
Det är första gången jag svarar men läser dina texter varje söndag. Jag tycker mycket om dem.
Tack för att du berättar om dig och dina tankar Karin. Dina rader får mig att tänka på att vi stoppar undan och lägger de små ilskeyttringarna på hög tills topplocket går och då kan vi säga de där orden som vi sedan ångrar. Bättre då att vi lär oss känna igen ilskan innan den nått bristningsgränsen. 🥰👍
Hej Marie och Tack!
Var har du din ilska? Den frågan fick jag av en klok person en gång och det liksom väckte mig. Nu långt senare vet jag att rädslan och ovanan att låta ilskan vara en del av min känslobukett har med mig och mina relationer att göra. Att vilja bli omtyckt, vara den glada behagliga. Idag tycker jag om min ilska men har förstått att den kan ta skruv och att ilska och tydlighet om min gräns inte alltid är lätt för andra. Då blir jag åter rädd. Jag vet att under ilskan ligger kärleken. Till mig själv, andra och det jag värnar om i tex arbetet. Men det betyder inte att det alltid är lätt.
Så bra du formulerar det Helena. Att det känns skönt men inte alltid så lätt att ge sig tillåtelse att vara arg. Tack. 🥰🙏
Hej Marie!
Tack för sina tänkvärda texter.
När jag går i terapi/jobbar med mig själv kommer jag alltid I kontakt med sorg/gråt. Har efter en lång påfrestande tid med flera dödsbon och flyttar fått svårt att andas. Diafragman är hård och öm. Svårt att hålla rösten stadig ibland. Andetagen är inskränkta. Har försökt slappna av osv i ett halvår nu, men det släpper bara korta tider. Har haft fjällsemester en vecka. Trycket ökade mer och mer om jag inte var distraherad. Svårt att andas och somna på kvällarna till sist. Då blev det väldigt obehagligt. La mig på spikmattan, bastade men det kom bara tillbaka. Till sist vände jag mig till Gud i bön. Sa till Jesus att jag inte står ut med detta längre. Sorg som befriade vällde upp, men även till min förvåning, ilska. Ilska mot den far som exponerade sin egen tygellösa ilska över familjen på ett explosionsartat vansinnigt sätt. Han är död nu. Behöver inte vara rädd att trigga hans ilska med min ilska. Äntligen kunde jag släppa ut vad jag egentligen känt många gånger men aldrig vågat visa. Gråten och ilskan vällde ut i timmatal. Andningen har förändrats radikalt.
Är fortfarande känslig för ifall någon i min närhet brusar upp eller intar en aggressiv attityd. Men när min ofrid då kommer tillbaka försöker jag hantera det direkt. Ifrågasätta varför personen ifråga är aggressiv mot mig. Oftast säger motparten att den inte är det. Men märker oftast att det är ett beteendemönster att fräsa av sig på andra i onödan när stressen kommer.
Tack Anna för att du delar med dig så öppet och fint. Jag kan känna igen mig i den befrielse som kommer av att känslorna frigörs. Sorgen men även ilskan. Att trycka undan så starka käsnlor under långt tid tar död på ens egen livskraft. 🥰
Alltså det är ju så mycket….men har passerat 50 o då händer ngt sägs det
Så här arg under så lång tid har jag inte varit tidigare som det senaste året. Sjukskriven, inkompetent chef, HR avdelning, avsaknad av rehabplan samt motarbetad av en ny, väldigt självupptagen kollega som hunsade mig gaslightade härskartekniker både där och hos andra, konflikter där jag stod i mitten osv felaktiga protokoll från möten samt negativt vinklade så jsg skulle framstå som arbetsskygg osv …först arg o ledsen och det var en process först flr att bearbeta mina skuldkänslor att jag blev sjuk igen och när jag mådde bättre kom allt detta med protokollen och de otydliga budskapen från HR, det var så manipulativt allting, jag började läsa på, la massor av energi på detta som jag egentligen inte hade … men flr att våga stå på mig var jag tvungen att läsa på och veta mina rättigheter rannsaka mig själv min arbetsinsats nu och längre tillbaks…. började förstå att jag skulle slutat på den arbetsplatser flr länge sedan…. jag sa ifrån, jag anmälde rehabsamordnaren, jag backade när chefen skulle ge mig en kram, jag slutade bekräfta henne, att hon gjort ett bra jobb osv jag protesterade och stod upp…. och jag skrev aldrig på ngt protokoll! Det kostade så mkt för att jag skulle tordas visa min ilska. Fuck en ny o mkt otrevlig läkare o sa ifrån även där…. sjuk dotter där det också funnits stor anledning för att säga ifrån efter att även där läst på så jag vet vad jag ”törs” säga ifrån på osv….
Jag hoppas att jag i fortsättningen ska känna in magkänslan snabbare o våga lyssna på den framför andra människor, ej låta mig hunsas o behandlas fel och respektlöst mera. Ilska är viktigt! Bra stå upp direkt för att snabbare kunna släppa den… annars tär den…
Jag ger dig en stor och varm applåd för att du äntligen står upp för Veronica. 👏❤️ Modigt men också nödvändigt. Och ilskan som du nu fått kontakt med kommer hjälpa dig att sätta de där små men viktiga gränserna framöver. Så att du slipper skuldkänslor, sjukskrivningar och dåligt mående på alla plan. Hej dig Veronica. ❤️
Är så trött på min ilska som jag döljer för det mesta. Är inte rädd men orkar inte argumentera i det oändliga. Som slutar med att jag har fel, känner fel osv. Försöker vara så tydlig som möjligt och utgår från mina upplevelser/ känslor och inte skuldbelägga.
Numera går jag på ”äggskal”…
Tack för att du delar med dig Zusine. Det måste var jobbigt för dig att känna dig som att du måste gå på ”äggskal” för att inte väcka den andres ilska. Det tar på krafterna att vara vaksam och ligga steget före för att undvika bråk. Och jag funderar på om ilskan du känner kanske kan handla om just detta. Att du relationen inte är tillfredsställande för dig eftersom du inte blir respekterad i dina känslor. Vad jag menar är att när vi återkommande bråkar om ”situationer” kan det istället handla om relationen i sig. Jag har ju ingen aning om det är så men det var de tankar som dök upp i mig när jag läste dina rader. ❤️
När du tänker på din egen ilska – vad är du mest rädd för?
Avslag.
Hur skulle du vilja vara med din ilska om rädslan var mindre?
Tydligare.
Tack för att du delar med dig Fiona. ❤️🙏
Jag har verkligen tränat på detta sista året. Varit både ledsen och arg på min skola. Det jag lärt mig är att uttrycka ilskan. Ibland blir det en tydlig fot som jag sätter ner. Men ibland riktas den åt fel håll för att jag inte vågar utttycka det till personen det igentligen berör. Men då har jag också lärt mig be om ursäkt. Jag har tyvärr fått höra att ” den tonen du använder är inte acceptabel”. ( på skolan av ledningen). Vem avgör det? De? Jag får då istället fortsätta stå upp för mig själv inom mig, för där blir det stopp i kommunikationen.. När någon med makt sätter sig över och säger att det inte är acceptabelt. Jag har lärt mig ett det alltid är bäst att prata i JAG- form när när man blir arg annars känner sig ”motparten” anklagad och går i försvar. Och att prata om personens beteende, så inte personen känner sig anklagad. Det viktigaste jag lärt mig är nog att vara snäll mot mig när jag inte lyckas med detta utan anklagar personen. Då påminner människor omkring mig att det viktigaste just nu är att jag överhuvud taget vågar uttrycka ilskan eftersom jag inte vågat det innan.. De påminner mungon om att det är en process.
Så klokt tänkt och sagt Malin. Tack. Det är viktigt för oss att ta fasta på att vi vågar uttrycka känslan än att de ska bli perfekt när vi väl gör det. Vi behöver ju träna och då blir inte alltid resultatet som det står i instruktionsboken. Det är bra att ha några enkla tips med sig på vägen. Du nämner två bra: prata i JA-form och fokuserar på beteendet snarare än på personen. ❤️👍
Känner igen mig.
Mitt försvar när jag blir arg är att bli ledsen…eller ännu mer bara verka glad. Det är ju liksom min identitet att vara positiv och glad. Och är jag inte det så känner jag mig lite bitter 🙁
Tack för att du delar med dig Liona. Du sätter fingret på något viktigt. Att det kan vara så sammansvetsat med vår identitet att vara ”den glad” att ilskan inte har fått något plats. ❤️
Min ackumulerade ilska utmynnar ofta i raseri.
Och när raseriet får fullt utlopp slutar jag som förlorare,
Jag förvandlas till någon som jag inte vill vara .
Tack Anna för din öppenhet och ärlighet. Precis så kan det bli när vi trycker undan ilskan för länge. Topplocket går och vi förlorat både kontrollen och vår egen självrespekt. Bra att du tar upp detta. ❤️👍
Jag är rädd att min ilska ska skapa ett avstånd i relationer, att det ska skapa konflikter och ännu mer ilska.
Jag skulle vilja uttrycka min ilska mer direkt. Sätta tydliga och möjliga gränser. Kommunicera respektfullt och tydligt.
Tack Anna för din insiktsfulla kommentar. Och jag tänker att den rädslan är vi många som går runt och bär på. Och den hindrar oss från att uttrycka ilskan även i de stunder då den inte behöver vara så explosiv. När den bara kan uttryckas på ett respektfullt och tydligt sätt. Precis som du skriver om. 🥰
Fina Marie, har hittat tillbaka hit eftersom jag aldrig glömde namnet ”Bli mera du”, flera år sedan jag var här sist☺️ tycker du är fantastisk!
Hmm ilska, en ständig följeslagare hos mig som jag nu under de sista åren börjat hittat ett lämpligt uttryck för. Förut tog jag i alldeles för mycket, andra gånger höll jag tillbaka alldeles för länge (pga rädsla för att bli avvisad bla) Nu då?Försöker vara lagom balanserad och tydlig i min gränssättning (hit men inte längre). Har verkligen ömsat skinn och i min hjälparroll (som inte gränser har fått utrymme i, jag håller på att göra mig av med denna roll eftersom jag växt ur den kostymen) har jag backat och avslutat relationer där den här rollen har varit min enda funktion. Mycket läskigt att ömsa skinn och hitta nya vägar där det mesta är obekvämt. Men jag vågar och vill fortsätta våga!
Nu skulle det här inte vara som svar på någon annans kommentar men vet inte hur jag får bort den
Jag låter den stå kvar. Det gör inget att den hamnar fel. 😍
Välkommen tillbaka. Och vad kul att både namnet ”Bli mera du” och mina texter har gett avtryck. Det låters om du har jobbat otroligt mycket med dig själv och att det även gett resultat. Hatten av och ett stort grattis. Och visst känns det knepigt att ta av sig den ”gamla kostymen” och klå sig med helt nya, trygga och självsäkra kläder. Men precis som du säger – det är bara att fortsätta våga. Till slut växer man i dem med. 🥰👏
🙏💚