Vi tänkte bara lyssna. Finnas där. Ta emot.
Men oron följde med oss hem. Vi vet inte riktigt hur det gick till. Bara att vi fortfarande tänkte på det när den andra hade gått vidare. Orden stannade kvar, snurrade runt, och någonstans på vägen blev deras tunga saker våra.
Och det börjar ofta just där. I oron de delar.
De berättar om jobbet som tär, relationen som skaver, oron för barnen som aldrig riktigt släpper. Vi lyssnar. Nickar. Känner med. Samtalet tar en kvart, kanske två. Sedan går de vidare med sin dag, lite lättare.
Men vi går inte vidare. Vi bär orden med oss in i kvällen, in i natten. Ligger vakna och tänker på lösningar de aldrig bett om. Oron de la ifrån sig har hittat ett nytt hem.
Sedan finns oron de döljer. Den som aldrig sägs rakt ut men som vi ändå hör.
Mamma låter annorlunda i telefon. Säger att allt är bra men något i rösten stämmer inte. Barnet svarar kort, undviker ögonen. Vännen skrattar lite för snabbt, byter ämne lite för lätt. De säger inget. Men vi känner det ändå. Och deras tysta oro blir vår.
Och så finns oron de inte har. Den märkligaste av dem alla.
Vi oroar oss för deras ekonomi fast de verkar nöjda. För deras hälsa fast de inte tänker på den. För deras framtid fast de sover gott om nätterna. De oroar sig inte. Men vi gör det åt dem. För säkerhets skull.
Oro på oro på oro. Deras och deras och deras. Och så vi mitt i alltihop.
Så är det att vara den som känner. Den som alltid bär lite mer än sitt.
Men det finns en fråga vi alltid kan ställa. Varsamt och utan krav:
Är det här verkligen min oro att bära?
Att reflektera över
Vilken av de tre sorters oro känner du mest igen dig i?
Finns det någon vars oro du ofta tar på dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar