Springa, sprang, sprungit. Hinna, hann, hunnit. Ja, tänk vilket tempo livet kan ta. Vi springer mellan möten, åtaganden och andras behov. Alltid med blicken framåt, alltid på väg.
Vi springer för att inte komma efter. För att inte missa något viktigt. För att vara den som alltid finns där. Vi vet vad som händer om vi saktar ner: högen av måsten växer, oron knackar på, någon blir besviken.
Men något händer på vägen. Medan vi rusar framåt för att hinna ifatt allt där ute, springer vi samtidigt ifrån oss själva. Våra känslor hinner inte med och våra egna behov känns som främlingar. Den vi egentligen är – bakom alla måsten – blir en avlägsen bekantskap vi sällan hinner träffa.
Tänk om vi kunde vända det hela. Istället för att ständigt springa för att hinna ifatt livet, ge oss själva tid att vänta in. Inte som ytterligare en uppgift att klara av, utan som en vänlig gest mot oss själva.
Det kan vara i de små stunderna. I andetaget mellan två möten. I morgonkaffet innan dagen börjar. I kvällens första tysta minut när allt äntligen blir stilla.
Eller i de större mellanrummen. Som en ensam promenad där tankarna får vandra fritt. Eller en kväll när kalendern får vara tom så att vi kan höra vår egen röst igen.
För relationen till oss själva är den viktigaste vi har. Och den, om någon, är värd att vänta på.
Att reflektera över:
- Hur märker du att du har sprungit ifrån dig själv?
- Vilken del av dig själv längtar du mest efter att återknyta kontakten med?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Jag känner inte att jag SPRINGER ifrån mig själv, utan att jag GÖMMER mig från mig själv ;-). Så jag längtar efter att få kontakt med min insida, min kraft och all glädje och kärlek som finns där inne, men som ännu känns så främmande.
Och jag längtar efter att BLI JAG och inte längre vara någon som lever på skuggan av andra.
Jag har sprungit ifrån mig själv i mitt äktenskap. Har sett till att alla andra mått bra och ej sett till att göra det jag vill och har behov av. Ensamtid och egentid. Behöver det SÅ MYCKET. När jag velat och kunnat göra det har det lett till misstro från min partner. Idag har jag valt att lämna och gå vidare, trots min oro för allt. Hoppas och tror att det kommer att lösa sig.
Det jag saknar mest hos mig själv är lugnet få vara och känna mig genuint lycklig. När jag är som mest lycklig är när jag få bo ensam tillsammans med min hund. Få göra åka var jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig.
När jag inte lyssnar på mig själv och pausar och bara håller på och håller på får jag fysiska symtom som knak i nacken, hudutslag, fryser och känner mig ruggig. Då måste jag lägga mig och vila, helst sova.
Jag önskar att jag kunde stoppa mig lite innan dessa symtom dyker upp. Försöker träna på det.
Vi kan öva upp det. Vår förmåga att lyssna in kroppen. Tack för att du delar med dig Ann-Christine. 🥰
Jag känner igen mig såå mycket i det du skriver!
Alla ”måsten,” alla krav man har på sig själv. Räcka till etc
Idag skulle min mamma ha fyllt 80 år om hon inte gått vidare för 2 år sedan. Så idag känner jag mig känslosam men också tacksam och ödmjuk inför livet och all rikedom jag har i mitt liv. Och då menar jag inte pengar. Jag tänker också på att jag är värd att ha det bra, att också tänka på mig själv och mina behov för att må bra.
Jag längtar efter att möta mig själv så som jag är. Utan att prestera något. Bara känna att jag är värd allt jag har och får njuta av det. ❤️
Precis så Synnöve. Du är värd att ha det bra. 🥰
När jag har sprungit för fort och tappat bort mig själv på vägen känns det som en gnagande oro i bröstet. Jag går som på autopilot och energin är i botten och jag tappar glädjen.
Då brukar jag dra i handbromsen och se till att jag så snart som möjligt får en dag eller en hel helg som bara är till för mig. Jag brukar ägna mig åt yoga och meditation för det hjälper mig att varva ned och lyssna inåt. Kanske gråter jag en skvätt för det släpper på spänningar. Det som har hjälpt mig mycket under perioder med hög stress är att vara ute i naturen. Krama ett träd och lyssna på fåglarna.
Hittade den här historien om en indian
”Den handlar om en indian som någon gång på 1800-talet åkte tåg för första gången i sitt liv. Han hade aldrig någonsin färdats så snabbt. Framme vid målet satte han sig alldeles stilla med benen i kors. Han satt så länge alldeles tyst. Till slut frågade man honom vad han höll på med.
– Jo jag väntar in min själ, den måste ha blivit långt efter när jag färdades så fort.”
Jag vet inte om den är sann, men värd att reflektera över.
Så fint skrivet, tack!👌🏻💖
Vilken underbar berättelse. Tack Kattis. Och jag håller med. Att gråta en skvätt hjälper. Och att vara ute i naturen. 🥰👍
Jag tappar bort mig själv ibland i nära relationer, det kan va med kompis eller kärlekspartner, och de dagar eller stunder jag är ensam känner jag mig just ensam.
En existentiell ensamhet som jag känt sen jag var i tonåren tror jag Ibland klarar jag av det bra men ibland gör det ont och gråten tränger upp. Jobbigt. Ville bara dela det just nu, har ingen särskild fråga. Har gått i samtal i perioder men den existentiella ensamheten har bestått.
Emellanåt trivs jag riktigt bra i mitt eget sällskap men det gtår upp och ner.
Tack för Bli mera du! Ett fint stöd sedan flera år. Jag tar ständigt nya tag med Livet här och nu.
Tack för att du delar med dig så öppet och ärligt Camilla. Den inre ensamheten är svår att bära. Den blir som ett hålrum där det blåser kallt. ❤️❤️❤️
Tack, de orden hade jag behövt för ca 20 år sen. Idag väljer jag att stanna upp, känna, lyssna och njuta då och då under dagen. Livet är precis här och nu. Önskar att mitt yngre jag hade fattat det. Försöker få yngre kollegor att förstå nu 😊
Tack Eva. Vad gott att höra att du är här och nu, just nu. 🥰👍
Vilken del av mig… jag är en helhet, tänker jag. Från topp till tå.
🥰
När utmattning en är en diagnos nu då har jag sprungit för långt hemifrån.
Den mest autentiska jaget, som jag tappade när jag fick välja mellan anknytning till nära eller mig själv.
Ja, när utmattningen är ett faktum då behöver vi vända hemåt. Tack för att du delar med dig. ❤️
När jag enbart har fokus på andra människors behov det kan ske under ett samtal då jag lämnar mig själv mentalt för att finnas 100 procent för den andra individen. Detta beteende tar mycket energi av mig. ♥️Behöver ge mer kärlek och tid till mig själv
Dina rader får mig att tänka på att våra starkaste sidor och också är våra svagaste. De behöver en öm och fast hand. Precis som du kommit fram till. Tack Marie för att du ville dela med dig. 🥰
Jag har sprungit färdigt för jag har varit pensionär i två år och har landat i att jag gör det jag vill och inga måsten på min lista. Att kunna jobba för få de sociala och när jag vill känns lyxigt och få glädje av barnbarns är underbart 😍 Jag trivs med mitt liv nu…………
Kram från Pia❤️
Åh, så underbart Pia. Stort grattis. 🥳❤️
Ja visst springer jag och hinner aldrig ikapp Jag längtar efter stunder där jag bara är. Det positiva är att jag ser det så klart nu där inte minst du Marie hjälper mig på traven.
Vad gott att höra att du ser vad som behövs för att du ska må bra Lillemor. Det är det först viktiga steget. Tack för att du delar med dig. ❤️👍
Jag längtar till den del av mig som bara gör , utan att tänka på att det måste bli bra.
Min självkritik har ökat i takt med mina yttre framgångar.
Jag kan inte hantera det väl. Jag har höjt mina prestationskrav på mig till en nivå där jag paralyserat min kreativitet.
Jag längtar till den tid, innan jag blev framgångsrik och bara målade tavlor hemma för mig själv.
Jag har lyckats slarva bort något viktigt i mig själv i jakten på yttre framgång.
Det är såå inte värt det
Lätt att vara efterklok.
Önskar jag kunde våga riskera att misslyckas , att mitt egenvärde inte skulle påverkas av vare sig yttre framgåmgar eller yttre nederlag.
Ja, det där är så märkligt Marie. Att den inre kritikern blir mer högljudd desto bättre man gör i från sig. Tänker att du sätter fingret något viktigt. Att vägen tillbaka handlar om en annan drivkraft. Skapandet snarare än presterandet. Tack för att du delar. 🥰
Är precis där nu att jag funderar vart jag är på väg i livet. Har alltid sprungit och trott att jag måste göra alla min tankar. Det är något som händer i mig nu. Vill nog unna mig själv vad jag verkligen vill. Det är inte enkelt att nya mönster.
Det verkar som du är vid ett viktigt vägskäl där det står ”Helen” på den ena. Spännande. Tack för att du delar med dig. ❤️👍
När det visar sig att kommunikationen kring vad vi ska göra i en grupp uteblir. Känslan kommer krypande om att jag inte kommer att klara uppdraget och börjar få stresspåslag som går ut över allt jag gör. Jag stannar upp och frågar mig själv, vad brukar jag göra för att få saker och ting att fungera? Jag tar initiativet och börjar kommunicera och ställa de frågor som behöver besvaras och plötsligt känner jag mig delaktig igen.
Simning har också visat sig vara både lugnande, stärkande och ger energi. Så också min stickning. Tänk att så små enkla ting kan göra mig hel igen!
Vilken fin situation du tar upp. Den visar verkligen på hur din insiktsfullhet och ditt mod vänder på det som kan utmana i vardagen. Tack Eva. 🥰🙏
Tack, för dina ord idag🙏❤️
Tack själv. ❤️
Bra reflektion!
Jag börjar prata för fort, jag är lätt irriterad och är inte inom mitt bärande space. Lyssnar för mycket på andra.
Tack Kristina. Många tankar som väckts. Det var fint att få ta del av. 🥰👍
Tack Marie för åter igen fin och klok text.
Vad är det vi söker hela tiden? Det är min första tanke. Sökandet efter något bättre eller mindre dåligt. Livet händer men vi händer inte med det på något sätt. Jag tänker mycket på att försöka stanna upp, orkar inte springa mer. Tror för mig att det handlar om att acceptera mig själv i allt detta. Jag behöver inte prestera hela tiden, det är gott nog det som är. Det svåra är att omgivningen är så van att jag gör…
Försöker vänligt tala om att jag vill inte mer. Talade om på mitt jobb att jag vill inte utvecklas och hitta nya lösningar detta år. Jag vill bara göra mitt löpande jobb, orkar inte hela tiden prestera mera. Det är nog nu.
Längtar efter mig själv, vem är jag på riktigt. Vill vara den där lugna personen som ser gott i små saker och hinner bry mig om de absolut viktigaste sakerna i livet. Min hälsa min mans hälsa mina barns hälsa mina vänner som jag verkligen gillar.
Om vi har tid att ta hand om vår mentala och fysiska hälsa så får vi balans.
Försöker göra mer av vad jag mår bra av. Sätter gränser. Tack för alla råd du ger.
Ha en fin söndag!
Madeleine
Tack Madeleine. Det finns en slags lugn beslutsamhet i dina rader. En sådan som jag anar att det har tagit både mod och tid att landa i. 🥰
Tappade mig själv när jag hjälper/hjälpt min mamma under en längre tid å nu väntar vi på avslutet. Jag ska flytta å rensa i 2 hus, tack å lov ä jag pensionär, men värken dök upp oxå så de få ta tid…
Så vet inte vem jag är å vem jag vill bli i min ensamhet. Då jag inte vill vara ensam….
Kämpa på ! Kram fr en medmänniska
Tack för att du delar med dig Eva. En stor förändring för både dig och din mamma. ❤️