Hennes röst i telefonen darrade lätt. Kluven mellan två omöjliga val. Hennes man behövde mer vård och tillsyn än hon kunde ge, men tanken på att lämna över ansvaret till andra rev i hennes hjärta.
”Jag vet att han skulle få det bra där, på boendet… men det känns som att jag sviker honom”, sa hon med grötig röst. ”Vi lovade ju varandra att alltid finns där. Och nu… nu orkar jag bara inte längre.”
Hon drog efter andan. ”Jag sover knappt längre. Har inte en enda stund för mig själv. Och ändå känns det som att svika alltihop om jag…”
Tårarna kom när hon berättade hur hennes egen hälsa börjat svikta. Hur barnbarnen ringde allt mer sällan – ”för mormor orkar ändå inte träffa oss”. Hur ensamheten växte, trots att hon aldrig var ensam.
Hon vägde fram och tillbaka. Sökte efter det perfekta valet där ingen skulle behöva lida. Ett val som inte fanns.
”Ska vi titta på vilka möjligheter som finns?” frågade jag försiktigt. ”Kanske finns det något mellanting? Eller vad tror du skulle kännas bäst för honom?” Men oavsett vilket spår vi följde, ledde det tillbaka till samma plågsamma vägskäl.
Plötsligt, från ingenstans, kom en fråga jag aldrig ställt förut: ”Du… kan du leva med det?”
Det blev tyst i luren. Jag kunde nästan höra hur hennes tankar arbetade. Till en början frågande, men sedan med en insikt som jag märkte i hennes andetag.
”Kan du leva med att han flyttar till boendet? Inte för att det känns helt rätt just nu – men som ett beslut du kan bära med dig? Som du kan stå för, även när det gör ont?”
Det var som om frågan öppnade en dörr. Inte till ett svar som kändes helt rätt. Men till ett val hon kunde bära.
För i de svåraste valen handlar det inte om att hitta perfekta lösningar. Det handlar om att hitta vägar vi kan leva med. Och kanske är det just det som är nyckeln till de mest omöjliga besluten i livet – insikten att rätt val sällan känns helt rätt.
När vi slutar leta efter val som känns perfekta och istället frågar oss vad vi kan bära, händer något. Axlarna sjunker lite. Andningen blir djupare. Inte för att smärtan försvinner utan för att vi ger oss själva tillåtelse att välja. Trots att valet kommer innebära sorg.
Så nästa gång du står där med ett val som skaver i hjärtat – fråga dig själv:
Kan jag leva med det?
Att reflektera över:
- När stod du senast inför ett val där inget alternativ kändes helt rätt?
- Vad har hjälpt dig att bära dina svåra val genom åren?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
Jag har just gjort ett val som jag inte vet hur jag kommer kunna leva med men måste ju göra det. Ett val som sårade andra men räddade mig(om jag kommer kunna leva med det)
Uttrycket äta eller ätas passar här.
Jag tänker att du gjorde det du måste och det var väldigt modigt.❤️
När mina barn i stort sätt, inte hör av sig mer än när de behöver barnvakt.
Det gör ont
När jag behöver hjälp har de så mycket att göra
Men nu börjar det komma en ilska som är svår att hantera
Tankar som att jag inte duger, blir alltid bortprioriterad (har två söner) för svärdöttrarnas familjer
Drar mig undan och gråter i tysthet
Rädd att visa ilskan för att då kanske jag inte kommer ha någon relation kvar alls eller att jag sätter sönerna i kläm
Svårt när man är ensam och inte har så många vänner
Åh, det gör så himla ont att känna sig bortvald och lågprioriterad av dem man älskar. Och precis som du säger så är man rädd för att ta upp de där känsliga ämnen eftersom man tänker att det kan förvärra det hela. Eftersom du nämner din ensamhet så tänker jag att du skulle kunna överväga att ta hjälp av ett proffs. Jag har gjort det vid flera tillfällen. För att just reda ut mina egna tankar och känslor i något som har varit svårt för mig när det gäller mina nära relationer. Det har känts skönt att ha någon att ventilera allt med. Någon som står på min sida men som också kan få mig att förstå varför andra gör som de gör. Det har hjälpt mig att bli både klokare och starkare. Hjälpt mig att hantera situationen på ett bra och konstruktivt sätt. Ett sätt som gynnat alla parter. Men mest mig själv. 😉❤️
Tack Marie för dina rader. Jag har svårt att hitta en som inte kostar skjortan i min närhet och som verkligen hör det jag säger samt inte bara har fokus på att få bort ”känslan” Svårt att förklara i ord
Ditt råd är med mig Ha en fin dag
Jag tror jag förstår. Och det är viktigt att ett sådant beslut känns rätt på alla sätt. ❤️
Så sant nu när du skrev detta, som om det var riktat till mig. Jag kommer att ställa mig den frågan och det är så skönt att göra val som inte är helt skavfria till en början men kanske visar sig vara det rätta ändå.. tack!!! 🙏
Vad gott att höra att texten landade mjukt hos dig. Tack för att du berättade Marie ❤️
Ja, jag kan leva med det.
För flera år sedan lämnade jag en relation som jag älskade! Men den var inte bra för mig. Jag visste det men lyckades inte särskilt bra då, för jag lämnade den relationen flera gången men kom tillbaka som en jojo varje gång. Insåg till slut att jag måste göra något drastiskt. Jag tog jobb utomlands och flyttade. På obestämd tid. Det fick mig att fundera och känna efter ordentligt.
Min tid utomlands tog slut och jag återvände. Jag älskade fortfarande min relation men på ett mer sunt sätt. Vi fortsatte som vänner och han är idag en av de bästa jag har. Så jag kan verkligen leva med att det blev så bra till slut.
Tack Marie för dina fina inlägg! De får mig att fundera på ett klokt sätt, och känna efter.
En så fin vändning er relation tog. En körlek som bestod men på ett annat sätt. Hoppfullt. Tack för att du delade med dig Stina. ❤️
Jag har nog aldrig lärt mig att leva med det… inte utan en sorg.
Men jag försöker tänka att de här starka värderingarna man har – man behöver Förlåta sig själv att man bryter dom, när livet ställer till det 💕 ”Livet kommer emellan ibland”
Så fint och klokt tänkt Åsa. Att vi behöver förlåta oss själva när vi bryter mot våra värderingar efter som livet kommer emellan. Tack. ❤️
Nu har jag läst fyra ”berättelser” i rad från dig. Vill därför dela med mig av mina tankar. Jag tycker du skriver så lättförståeligt och beskriver och förklarar och icke dömande! Det gör det så lätt att själv reflektera över vad man upplevt i livet och att dels vara ”snäll” mot sig själv men också tanka annorlunda!
Varmt Tack 🙏🏻 uppskattar dessa mail oerhört mycket.
Åh, vad fint att få ta del av dina ord. Tusen tack Anne-Katrine. ❤️🙏
Kan jag leva med det!?
Det var bra sagt.. jag har en käraste som ligger för döden, i annat land, än sitt hemland, fast han jobbade där., och vi skulle ses efter sin pension i somras,, men han drog på hemkomsten, mycket pga det svek jag utsatte honom för, när jag gick tillbaka till mitt nex som jag inte vågade bryta ifrån,, två gånger dessutom. Hösten började nalkas och jag väntade och kände mig mer redo, men tiden gick och julen kom men inte han, men jag väntade ändå.. sedan kom ett ödesdigert samtal i januari, om att han till slut hade sökt läkarvård för sin magvärk för att han hade börjat bli svagt gul på huden och i ögonen.
Olika utredningar tog fart..
Det visar sig sedan att långt gången njur/lever svikt. Och ingen behandling finns att tillgå.
Min värd rasar ju samman, för jag har ju väntat på vårt liv tillsammans.
För samtidigt som min väntan, har saker kommit på plats, och när jag insåg att mycket i mitt liv har varit på en ständig flykt så har jag kommit till ro i mig själv.
Och min självkänsla kan äntligen att börja byggas..
Men
Jag vill ju träffa honom, en sista gång Om än bara för en kvart, för att just få ett avslut, men vet inte om jag kan eller hur våga
– Följa min innersta vilja och tanke ?
Att resa de 6h det tar, är nog ok, men han drar på det.
Han tycks inte våga. Han tror att det blir för svårt, för mig? för honom själv?
Våra samtal blir sporadiska och jag vet inte vilket sjukhus ens, annars hade jag bara åkt. Och löst det där.
Men jag törs inte, för min självkänsla har jag nyligt kommit i kontakt med igen och ska börja våga och läka saker o ting.
Så, valet är klurigt och tungt. Och jag vet med mig att jag kommer att Ångra mig efteråt om jag inte åker..
Vet jag att det bara är dagar kvar så, vore det enklare.. men det är ju bara dagar nån vecka kvar,, men ändå så är jag feg..
jag älskar honom och gråter om dagarna
Så, vad ska jag göra..
Respektera att han tycks inte vilja?
Acceptera..dess olika faktum?
Kan jag leva med att inte åkt upp till honom??
NEJ
Jag kan förstås inte ge dig ”rätt” råd, Annika, det är så svårt att hamna i din situation, och jag känner så med dig. Jag har just upplevt det svåra avskedet till min älskade mamma – min bästa vän i livet – och trots att jag verkligen gjort allt jag kunnat för henne i mer än två år, och trots att jag var på plats när hennes tid plötsligt var inne, trots det så är det ändå svårt att inte önska att jag hade kunnat göra mer … Älskar man någon kanske det gärna blir så. Men jag tror ändå att om man står och väger … inte vet riktigt … då vill man nog ändå göra sitt bästa för att ses. Kanske till och med för den andres skull. Ens eget liv går vidare, men den andre måste släppa taget.
Min mor var underbar i mina ögon, men hon var ändå rädd för att bli bortglömd – att inte vara så viktig för andra.
Jag tror det är en svår tanke när man närmar sig slutet så snart. Kanske du aldrig får svar på hur er kärlek skulle ha blivit, eller på hur ditt liv kommer att fortsätta. Men kanske skulle just ditt besök ge honom ett svar på om han varit viktig för någon i livet, och om kärleken gäller ända till slutet? Jag tycker själv att när någon är på väg att dö (det är svårt att tänka på det ordet, men så verkar det bli …), då får vi glömma oss själva lite, och bara koncentrera oss på hur det kan blir så bra som möjligt för den som sörjer mest – den som måste lämna alla andra.
Du vet så klart så mycket mer om din situation, och jag önskar dig att det blir så bra som möjligt <3 .
Så fint att läsa om din kärlek till honom. Och din längtan. Jag tänker att fina avslut är en del av det som gör oss till bättre, nej det är inte rätt ord, hela som människor. De är ofta svåra men de läker oss. Så jag tänker att ett avslut är ett fint sätt att ”hela” det som ni hade men inte riktigt fick fullt ut. Tack för att du delade med dig Annika. ❤️
Tack
Tack igen
När stod du senast inför ett val där inget alternativ kändes helt rätt?
Att börja med blodtrycksänkande medicin? Mild förhöjning men ändå risk för bla stroke om jag inte tar den. Eller biverkningar som kan påverka bilkörningen som yrsel.
Fick fruktansvärd ångest av att göra ett val.
Vad har hjälpt dig att bära dina svåra val genom åren?
Den här gången så dämpades ångesten genast, när jag tänkte att jag har det bra som det är nu, dvs utan medicin. Annars att bära svåra val är väl att man gör så gott man kan.
Tack för att du delar dina tankar Fiona. Och det är ett bra motto att ha med sig – att man gör så gott man kan. ❤️
För två år sedan så ansökte jag och min man om att bli familjehem till tre små fina flickor. Flickorna gick på förskolan där jag jobbar och jag kände dem väldigt bra. Att se dom må dåligt pga föräldrar med olika problem var jobbigt och vetskapen att de skulle få flytta till någon de inte kände gjorde så ont. Vi blev godkända som familjehem. Men bara en vecka senare mådde jag så dåligt, jag slungades tillbaka till tidigare utmattningssyndrom och orkade mindre och mindre. Till slut såg jag ingen annan lösning än att säga upp avtalet och ta beslutet att låta flickorna flytta. Det var det smärtsammaste jag någonsin gjort men hela min kropp skrek till mig att jag behövde ge mig själv kärlek också. Jag visste då att jag alltid skulle få leva med detta beslut med ett sår i hjärtat.
Det jag behövde göra var att lita på att andra människor skulle kunna ta hand om dessa barn och ge dom kärlek lika mycket som jag kände. Och att lita på att människor skulle använda all sin proffesion i sitt jobb för att göra det bästa för flickorna.
Det gör fortfarande ont när jag tänker på detta men jag jobbar med att förlåta mig själv för att jag inte orkade. Och att försöka se att kärleken jag kände och fortfarande känner för flickorna ändå på något sätt finns kvar i deras hjärtan också.
Jag vet inte hur man svarar här, men allt du skriver säger mig att din kärlek till både flickorna och dig själv (genom att inte tvinga dig till något som du inte kunde orka under omständigheterna) verkar så rätt.
Jag förstår den svåra känslan av att ha velat göra ännu mer, men barnen kanske framför allt jämför sitt nya liv med de svåra tider de hade tidigare, och då hoppas jag, som du, att de nu kommer att få chans till en tryggare uppväxt och en bättre start i livet. Du har redan gjort så mycket för dem – även i förskolan, vad jag förstod. Hoppas du får en bekräftelse på det. Men under tiden tror jag att du gör rätt i att låta dig själv komma tillbaka och kunna ge kärlek i forsättningen i livet :-).
Så otroligt smärtsamt beslut Hanna. Den kärlek och medkänsla du känner för de tre flickorna är också det som gör ditt ändrade beslut så plågsamt. Du kan verkligen sätta dig in deras upplevelse. Men du är också klok i det att du insåg dina begränsningar och att det du ville ge dem inte var möjligt utan att de skulle kosta dig din hälsa. En konsekvens som ingen av er skulle må bra av egentligen. Och jag tänker som du. Din kärlek finns med dem på något sätt. Tack för att du delar med dig. ❤️
Tack , Vilken fantastisk dörr som öppnas med denna kloka fråga -kan du leva med det ? Det ska jag verkligen ta till mig. Ställs varje dag inför dilemmat hur jag ska orka ta hand om min man i längden. Samvetet nästan kväver mig när jag tycker det ska bli skönt med lugn ett par dagar när min man åker till ett korttidsboende under ett par dagar. Jag känner mig som en genomrutten dålig mänska. Och vad betyder I nöd och lust när jag kan tycka att det är skönt att få lugn och vara i mina egna tankar. Att det är så skönt att slippa stötta , leta nycklar etc och påminna om diverse ting. Vad är jag för mänska som vill ha bort honom under ett par dagar. När jag vet att han har det tillräckligt svårt som det är och lider av att minnet sviktar. Det är hemskt att lämna honom samtidigt som jag vet att jag måste för att få krafter till att hjälpa honom
En bild dök upp i mitt huvud när jag läste dina rader…
På morgonpromenaden såg jag hur någon hade placerat tre tyngder på sina relativt nyplanterade tallar. Märkligt, tänkte jag och funderade på logiken i detta. Varför något som tynger när trädet behöver växa uppåt. Ah, rotsystemet måst ha vatten och eftersom jorden består mest av sand behöver den litet hjälp.
Varför dök denna bild upp när jag läste vad du skrev om dina skuldkänslor kring din man? Jag tror att det var den sköra tallens behov av hjälp för att kunna få det som behövde för att överleva. En tyngd som den behövde lära sig att leva med.
Tack för att du delade med dig Annika.❤️
Tack. Gråter när jag läser för att din text om jag kan leva med det eller ej träffar så direkt. Det är fler sådana beslut jag måste fatta nu och din text hjälper. Jag har mycket sorg inom mig har jag förstått och ofta får jag inte tag på sorgen eller tårarna utan jag rusar fram genom tillvaron. Nu fullkomligt strömmar tårarna ned för kinderna (men helt tyst som jag lärt mig att gråta för armen är hos mig denna vecka) och det är ofta just dina texter hjälper mig. Din ton träffar mig direkt och dina texter känns ofta som en innerlig kram som jag förstår att jag behöver. Jag ska försöka tänka så; Vad kan jag leva med med alla dessa beslut jag måste fatta nu gällande bl a att säga upp mig och ta det nya arbetet jag ändå lyckats få och att fortsätta kampen med ev bodelning som min f d make inte går med på bland annat eller lägga ned den. Tack. Ett innerligt och varmt tack.
Så tänker jag också Mimmi. Att du bär på många ogråtna tårar. Och det känns skönt att tillåta sig att göra just det. Gråta. En befrielse i sig. Kanske är det just det som du står inför i allt? Befrielse. Tack för att du delade med dig. ❤️
Så tänkvärt och klokt. Det var tio år sedan skilsmässan. Enorma samvetskval inte minst för barnen som var 6 och 11. Och för mannen- vars alkoholmissbruk jag var medberoende till. Och som sällan syntes utåt- ofta tack vare eller på grund av mig. För mig blev den avgörande frågan om jag kunde överleva i den relationen. Det hade varit mjukare att ställa frågan om jag kunde leva med en separation tänker jag nu. Men svaret på min egen fråga var obönhörligt tydligt: Nej, jag kommer inte överleva om jag inte lämnar. Och det är det bästa valet jag gjort. Har ett mycket bra liv idag och har hela tiden haft en mycket bra relation till barnens far. Det har kostat på många gånger- inte minst ekonomisk (har burit alla kostnader för barnen under dessa år) men det har jag ändå kunnat leva med. Någon ny relation har jag aldrig haft en tanke på. Tänker att erfarenheten kanske ändå var av sådan art, att det djupt inom mig finns en rädsla för att ge mig hän igen. Men jag har verkligen kunnat leva med mitt val, och- jag överlevde! Och jag kommer bära med mig denna kloka fråga vid nästa svåra livsval. En mjuk fråga till mig själv om jag kan leva med det val jag behöver göra. Tack.
Så otroligt modigt gjort. Jag vet ju av egen erfarenhet hur svårt det är att frigöra sig från sitt medberoende. Förnekelsen och skuldkänslorna kan lägga krokben för vilket sunt förnuft som helst. Tack för att du delar med dig. ❤️
Min moster fick canser. Hon bodde med sin yngre man. Mostern var mycket krävande och bestämde över alla hela sitt liv och om det inte passade så sade hon plötsligt upp kontakten. Senare tog hon upp kontakten igen. Vi talades vid väldigt ofta. Hon sade i telefon att jag och min man kunde hälsa på nån gång och hon fortsatte säga att hon aldrig kommer att ringa mer. Jag hade ringt henne och hennes man många gånger och smsat Min man ringde också nån gång. Dom bodde en bra bit ifrån oss. Jag ringde också deras fosterbarn och hon trodde inte att det var nåt speciellt eftersom hon inte hörde nåt. Dom svarade alltså inte på våra ringningar.
En och en halv månad senare fick jag ett meddelande i telefonen att min moster dog samma dag på morgonen. Mycket kort meddelande. För mig blev det en chock. Jag ringde och skrev i telefonen till hennes man flera gånger, men han svarade inte. Sedan talade jag med fosterbarnet som berättade att mostern hade tydligen sagt till sin man att inte svara oss eller meddela mågot alls. Fosterbarnet sade till honom att alla har rätt att få veta om dödsfallet osv. då meddelade han oss kort bara om dödsfallet.
Det känns så fruktansvärt hemskt att inte jag fick veta nåt innan så jag kunde hälsa på mostern på sjukhuset. Och hemskt att maken inte ville meddela mig att hon dog eftersom hon ville det och att han styrdes av henne trots att hon var död. Vi var inte osams utan plötsligt fick min moster såna infall för att vi inte hälsade på just då när hon bestämde. Då sade jag att vi kommer, men kunde inte just den dagen. Hon blev arg och slängde på luren och sade att hon aldrig kommer att ringa oss mer. Sen dog hon.
Det tär i mig så mycket eftersom jag var och är inte arg på henne utan vill henne frid och kärlek. Detta gör så ont i mig och finns i tankarna hela tiden. Vet inte vad jag skall göra med känslan.
Svårt är det.❤️
Åh, Eliza det gör mig ont att du har svårt med dina tankar kring din moster. Du verkar vara en sådan kärleksfull person som vill andra väl och dessutom har en förståelse för andra personers egenheter. Kanske skulle du kunna skriva ett ”brev” till din moster och berätta det du skulle velat berätta om du hade kunnat träffa henne innan hon dog. Detta brev kan du ”skicka” på ett sätt som skänker dig frid och vem vet – kanske når det henne också.
P.S. Med ”skicka” menar jag att kasta det i en papperskorg som står på ett vacker ställe. Eller gräva ner det någonstans. Eller bränna upp det. Eller kasta det i havet. Eller…
Dagens tankar för mig när jag läste fitt utskick(mitt första)fick mig direkt att tänka på min pappa Yngve 82 år då, som fick en stroke hemma i sitt hus i Valbo den 17/10-2021. Min bror som oxå bor i Valbo, åkte dit eftersom pappa lyckades ringa honom när han fick stroken, tyvärr gjorde min bror Magnus misstaget att ringa 1177 när han kom dit sent på kvällen, allt tog en väldigt tid. Jag hade varit med min kille i vår stuga över helgen utanför Köping, jag kom hem den dagen. Vid 02-tiden fick jag sms från Magnus att pappa hämtats av ambulans, jag ringde såklart upp direkt och fick veta vad som hänt. Sedan dess har inte pappa varit hemma. Hn bor sedan den 9/11-21 på Vardaga (vårdboende) på Brynäs i Gävle, jag valde det boendet eftersom jag bor på söder i Gävle och har nära dit. Jag är sjukpensionär sedan -05 pga av en trafikolycka -88 pappa, Magnus, jag och en klasskompis till mig råkade ut för då. Magnus jobbar mycket, så det mesta med pappa fixar jag, men ibland orkar inte jag riktigt med. Jag var den av oss i bilen -88 som blev mest skadad, edvetslös,halvsidesförlamad, kunde inte prata till en början. Men kämpade mig tillbaka till skolan efter ett halvår drygt. Jag är 54 nu, Magnus blir 56 i år.
Ville bara skriva av mig lite eftersom jag verkligen kände mig träffad av dina ord🥰allt gott🥰 Ulrika
Vilken enorm resa du har gjort Ulrika. Jag är full av beundran för ditt mod och din beslutsamhet att ta dig tillbaka till skolan och ett fungerande liv efter din trafikolyckan. Förstår också att det blir tungt emellanåt med pappa. Tavk för att du delar med dig. ❤️
Jag lever i en liknande situation just nu. Där jag mår så dåligt och mannen ligger inlagd, svårt sjuk och med dålig prognos pga cancer.
Vill ha honom hem men kräver nu hjälp av sjukvården. Han har varit sjuk i tretton år. Har haft frisk ”friska perioder” emellan. Men hösten 2024 har han varit inlagd mesta tiden. Idag vill jag bara vara anhörig och orkar inte att allt ska tynga mina axlar mer. Jag lever i en bubbla men min ork börjar sina.
Tänker på hur tuft du har haft det de senaste åren Lotta. Oron, ansvaret och sorgen som tyngt dig. Tack för att du delar med dig. ❤️
Tack för dina ord. Marie. De landade rakt ner i mig och jag såg allt så tydligt.
Rent fysiskt så sjönk mina axlar när jag kom till insikt. -Ja, jag kan fortsätta leva med dig, min man, min trygghet sedan 40 år.
Även om jag känner att det är mer slentrian, vi börjar också bli äldre.
Jag känner mig ibland lite uttråkad och undrar om jag vill fortsätta. Men vad är alternativet?
Vi delar också så mycket fint tillsammans.
Jag kan inte tänka att leva utan dig, du är mitt halva jag.
Åh, Elsa. Jag får tårar i ögonen när jag läser dina rader. Det finns en kärleksfullhet som både är ”ny” och ”gammal”. En kärleksfullhet som genomgått ett skifte i och med ditt beslut. Tack för att du delar med dig. ❤️
Min kärlek till min man sviktande, inte som person utan som make- just då blev han sjuk och fick hjärnskador som gjorde honom att få mer behov i vardagen. Skulle jag lämna och leva mitt liv eller stanna kvar i ett förhållande där jag fortfarande älskar stor del av honom men inte ”tillräckligt ”?
Jag tog beslutet att lämna, det är svårt varje dag men jag ångrar det inte. Jag får leva med det och det är en sorg i friheten
Vilket oerhört svårt beslut Eva. Tack för att du vill dela med dig. Och det var ett fint sätt att uttrycka det du nu känner – sorg i friheten. ❤️