I samvaron med oss själva

Tryggheten. Den som skulle få oss att äntligen andas ut.

Men ju mer vi söker den utanför, desto tommare blir det innanför. Där tryggheten faktiskt skulle kunna finnas.

Vi har skapat frånvaro. Från det som gör ont, ja. Men också från oss själva.

Vi minns knappt när det började. När vi slutade känna efter vad vi ville. När vi började fråga andra istället för att lyssna inåt. När tystnad blev något att fylla istället för något att vila i. Det gick så långsamt att vi inte märkte det. Förrän en dag då vi upptäckte att vi inte längre kände oss hemma. I vår kropp, själ och tillvaro.

Men kanske finns vägen hem närmare än vi tror. Den går inte genom att prestera mer, anpassa oss bättre eller hoppas längre fram. Den går genom något enklare och samtidigt svårare. Genom att stanna kvar.

Att sitta med oron när den kommer, istället för att fly in i kontroll eller aktivitet. Att känna sorgen utan att genast behöva göra den mindre. Att möta rädslan och lita på att vi är starka nog att bära den.

Och där, när vi slutar fly och istället stannar kvar med oss själva, växer tryggheten. Den vi sökt så länge och som vi nu äntligen fann. I samvaron med oss själva.